Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Arkitektur Stockholm utställning Kulturhuset Stockholm ("Våra drömmars Stockholm" — pågår till och med 28 augusti)

En arkitektonisk framtid för Stockholm?

Claes Britton | 11 Jul, 2011 | 0 kommentarer

BrittonBritton har på uppdrag av Stockholms Stadsbyggnadskontor utformat trycksaken där Arkitektur Stockholm, det nya långsiktiga strategin för huvudstadens framtida arkitektur och stadsplanering, offentliggjörs, samt det kreativa upplägget för den pågående utställningen Våra drömmars Stockholm i Kulturhuset på Sergels torg där detta program under sommaren presenteras för och diskuteras med stockholmarna.

Allas vår framtid bär i sitt sköte allt som oftast de mest överraskande händelseförlopp. Det är en läxa som tiden gång på gång har inpräntat i oss under vår verksamhet här på vårt kära BrittonBritton genom åren.

Om någon för låt oss säga fem eller bara två år sedan hade sagt till oss att vi under den gånga våren skulle ha fått det ärofulla och förpliktingande uppdraget att för Stadsbyggnadskontorets räkning ansvara för den grafiska utformningen av Arkitektur Stockholm, stadens nya officiella långsiktiga strategi för Stockholms arkitektur och stadsplanering, samt det kreativa upplägget för den utställning i Kulturhuset som presenterar detta dokument för stockholmarna — då skulle vi nog ha trott att vederbörande skämtade.

Ni som har följt denna vår verksamhet genom åren vet att både jag personligen, BrittonBritton och vårt magasin Stockholm New under tjugo års tid har varit djupt engagerade i debatten om Stockholms arkitektur och stadsplanering, med ett perspektiv som har varit minst sagt kritiskt. Under hela nittiotalet och den första hälften av nollnolltalet startade och drev jag med jämna mellanrum debatter i dessa ämnen, i tidningar, i TV, radio, i min bok Sekelskifte i Stockholm (Norstedts 2004) och även i andra böcker och skrifter. Redan 1998 arrangerade vi med Stockholm New den tongivande debatten "Varför vågar vi inte vara moderna?" i organisationen Formmuseets vänners tillfälliga lokaler på Skeppsholmen, med en panel med mig själv, Thomas Sandell, Gert Wingårdh, med flera, där hela stadens och även byggindustrins nomenklaturor deltog — en debatt som sedan fick flera återverkningar, bland annat att vi i panelen av framlidne planarkitekten Jan Inghe inbjöds för att utveckla vår kritik inför Stadsbyggnadskontrets ledning, ledande arkitekter och byggbolagens representanter i Stadsbyggnadskontorets dåvarande tillfälliga lokaler vid Hammarby Sjöstad, som då var under uppförande.

Mitt senaste helt offentliga inlägg i den här debatten gjorde jag 2005, då jag och Thomas Sandell med en artikel i Svenska Dagbladet startade en debatt som kom att pågå under ett halvårs tid, med en lång rad artiklar av företrädare för olika intressen, bland andra ett överraskande progressivt inlägg av dåvarande vice statsministern Pär Nuder (den enda gången under hela tiden jag ägnat mig åt den här debatten som jag över huvud taget har hört, sett eller läst en rikspolitiker kommentera områdena arkitektur eller stadsplanering), innan vi avslutade debatten (båda våra artiklar står att läsa i mitt textarkiv). I våra artiklar diskuterade vi i större termer det sorgliga tillståndet inom svensk och i synnerhet Stockholms arkitektur och stadsplanering — det nu snart snart halvsekellånga limbotillstånd som har gjort att Sverige, som från slutet av 1800-talet ända fram till mitten av 1960-talet var ett internationellt föregångsland inom arkitektur och stadsplanering, har förvandlats till ett arkitekturens problembarn, i en egen strykklass i Nordeuropa där våra grannländer utmärker sig med högklassig samtida arkitektur; ett Sverige där huvudstaden Stockholm dessutom framstått som alltmer ensamt i sitt majestät även i jämförelse med andra svenska städer i vår impotens när det gäller att prestera framstående och framsynt samtida arkitektur och stadsplanering. I vår artikel konstaterade vi att Kulturhuset, färdigställt för i år jämnt fyra decennier sedan, fortfarande är den senaste i internationellt perspektiv intressanta byggnad av betydelse som uppförts i vår huvudstad — ett faktum som ännu gäller, nu i än mer alarmerande grad, med tanke på totalhaverier som Stockholm Waterfront, planer på galenskaper som Tors Torn, moraset med Slussen och långa rader av enorma exploateringsprojekt på ritborden. Erfarenheterna förskräcker tvivelsutan.

Min analys, som jag formulerade redan i början av nittiotalet, som var temat för vår debatt och för våra SvD-artiklar var enkel: det infarktiska tillstånd i vilket svensk arkitektur har befunnit sig under de senaste fyrtio åren och som har fått som konsekvens att vi har byggt lågkvalitativt och populistiskt tillbakablickande istället för progressivt och ambitiöst — denna sorgliga förlamning är helt enkelt ett nationellt och i synnerhet stockholmskt trauma till följd av sextiotalets historiska, av hybris erupterade förbrytelser i form av miljoprogrammet och cityregleringen här i Stockholm, då vår historiska stadskärna utplånades. Framför allt så framstod det för mig som självklart att våra politikers och stadsplanerares oförmåga att skapa förutsättningar för ett progressivt samtida byggande var en följd av rädsla och feghet inför de laviner av folklig vrede som dessa övergrepp utlöste. I det långvariga politiska vakuum i vilket svenskt byggande har befunnit sig alltsedan sextiotalet är det istället vår oligopoliska byggindustri som har tillskansat sig kontrollen över våra byggprocesser, med arkitekten reducerad till en bifigur, så löd min analys.

Många hånade på den tiden denna som de beskrev den befängda och alltför vittgående konspirationsteori. Ingen i debatten gjorde dock ens ett allvarligt försök att vederlägga densamma eller att presentera en alternativ förklaring till det sorgliga tillståndet i svenskt byggande. Ingen kunde heller på allvar motsäga mitt påstående att Kulturhuset är Stockholms senaste internationellt intressanta byggnad. Idag, tjugo år senare, får denna min ovan beskrivna teori närmast benämnas som vedertagen.

Själv steg jag tillbaka från den offentliga debatten efter vår artikel 2005. Jag var trött på att se mitt eget namn i tidningarna och även utled på att, som jag uppfattade det, i stort sett ensam driva debatten. Jag fick på den tiden ständiga uppmuntrande kommentarer och ryggdunkar från arkitekter vilka uppmanade mig att fortsätta spela Gossen Ruda. När jag bad dem att understödja mig och själva medverka i debatten blev dock svaret alltid detsamma: nej, det var "känsligt" — de var ju rädda om sina uppdrag och ville inte kritisera sina kolleger. Det där var en ryggradslöshet och bekvämlighet som till sist stod mig upp i halsen. Ett rågat mått av resignation byggde jag också upp med åren. Under senare år har jag deltagit i debatten endast med ett antal inlägg i min egen blogg, vilka alla har blivit flitigt kommenterade och citerade (den som är intresserad kan söka sig bakåt i kolumnen).

I mina skriverier på nittiotalet framförde jag också tesen att det skulle komma att krävas ett generationsskifte både bland politiker och tjänstemän innan vi kan frigöra oss från historiens katastrofer och utveckla en ny svensk arkitektur och stadsplanering för en ny tid. Stockholms Stadsbyggnadskontor har i mer än fyrtio års tid styrts av män som stadsbyggnadsdirektören Olle Zetterberg, stadsarkitekten Per Kallstenius och planarkitekterna Jan Inghe och Aleksander Wolodarski — män med sina rötter i Hjalmar Mehrs epok, vilkas gärningar på olika sätt har förhållit sig till de tidevarvens tänkande.

Det generationsskiftet är nu fullt igenom slutfört, åtminstone på tjänstemannasidan. Vi har en ny stadsbyggnadsdirektör i Susanne Lindh, en ny stadsarkitekt i Karolina Keyser och en ny kommunikationschef vid Stockholms Stadsbyggnadskontor i Birgitta Holmström — en trojka av kvinnor sålunda.

När vi på BrittonBritton överraskande blev kontaktade med förfrågan om vi ville vara med och utforma Arkitektur Stockholm, den nya långsiktiga strategin för Stockholms framtida stadsbyggnad, tackade vi därför givetvis med stolthet ja. Att själva vara med och i bästa fall bidra till en positiv utveckling kändes mer intressant och konstruktivt än att agera rabulister.

Arkitektur Stockholm är en strategiskt vision för Stockholms framtida arkitektur och stadsplanering — ett dokument av ett slag som redan finns sedan mer eller mindre länge i Amsterdam, Helsingfors, Oslo, Dublin, Glasgow med flera jämförbara europeiska städer med ambitioner för arkitektur och stadsplanering. Den viktigaste förebilden är dock Köpenhamn, där den nu fullbordade tioårsvisionen Copenhagen X har spelat en viktig roll i det senaste årtiondets framsynta och internationellt synnerligen uppmärksammade stadsutveckling och byggande i och omkring den danska huvudstaden. I förberedelserna inför vårt arbete besökte vi också Köpenhamn och Copenhagen X:s kontor, träffade Köpenhamns stadsarkitekt och ledande tjänstemän samt besökte många av stadens mer eller mindre spektakulära nya exploateringar. Man kan lugnt påstå att jämförelsen mellan Stockholm och Köpenhamn i dessa avseenden är deprimerande för vår egen del...

Jag har själv haft uppdraget som opponent för själva texten i dokumentet Arkitektur Stockholm, vilket publicerades i "utkastform" i juni. BrittonBritton har efter Stockholms Stads grafiska manual utformat själva trycksaken. Vi har vidare stått för det kreativa upplägget för utställningen Våra drömmars Stockholm vilken med ytterst begränsade resurser och enkla medel passande nog har producerats i Lavas gamla lokalen i gatuplanet i Kulturhuset på adressen Sergels torg 3 — en utställning som pågår till 28 augusti och där en viktig målsättning är att inhämta och dokumentera stockholmarnas egna tankar, visioner, idéer och synpunkter om vår stads utveckling. Utställningen har hittills varit mycket välbesökt. Såväl trycksaken som utställningen är ett remissförfarande inför hösten då Arkitektur Stockholm skall klubbas i kommunfullmäktige och få sin slutgiltiga utformning som skriftligt dokument och, förhoppningsvis, webbplats.

Hittills har Arkitektur Stockholm fått begränsad publicitet. Dokumentet har kritiserats för sin vaghet. Visst kan det ligga en del i den kritiken, men den vagheten är förståelig i det inflammerade politiska klimat som råder i dessa frågor, inte minst efter debatterna kring Stockholm Waterfront, Tors Torn och den sedan årtionden pågående om Slussen, vilken väl nu går in i sin slutfas (eller..?).

Den som bemödar sig om att noggrant läsa dokumentet ser dock flera intressanta huvudlinjer. Ett är den fortsatta utvecklingen av "promenadstaden", en strategi som går ut på att vissa obebyggda grönoråden bebyggs för att knyta ihop de delar av inner- och ytterstaden som splittrades av byggandet av bil- och tunnelbanestaden — och som även omfattar återställande av en del av de infrastrukturella skador som sextiotalets byggande åsamkade, främst i miljonprogrammets förorter. Andra är utvecklingen av andra grönområden och parklandskap samt satsningen på dynamiska infrastrukturella centrum i innerstaden, som Slussen, Odenplan och Fridhemsplan och, i ytterstaden exempelvis Farsta, Skärholmen, Liljeholmen, Gullmarsplan och Telefonplan. Även den kanske mest brännande och djupgående frågan av alla — den om vår problematiska byggprocess, med felaktiga och bristfälliga rutiner för upphandling av arkitektur och byggande, samt stadens egen invecklade byråkrati, berörs på ett intressant sätt i Arkitektur Stockholm. Dokumentet stipulerar vidare att kommunen själv skall föregå med gott exempel i sitt eget byggande.

Ja, där finns mycket intressant. En debatt som i stort sett undviks i dokumentet är den ständiga och infekterade om höga hus. För mig har den alltid varit en pseudodebatt. Självfallet måste vi kunna bygga höga hus i Stockholm även om saken knappast har ett egenvärde. Problemet med Stockholm Waterfront (detta namn...) med flera förfärliga byggnader vilka uppförts under senare år är ju inte höjden utan den pinsamt undermåliga arkitektoniska och byggnadstekniska kvaliteten.

Något jag däremot saknar i dokumentet är visioner om hur vi kan minska eller ännu hellre få bort biltrafik i innerstaden. Kanske skall man inte fordra sådana tankar i en sådan här skrift. Dessutom är ju frågan politiskt explosiv. För mig är det dock självklart att en av de viktigaste stadsplaneringsfrågorna måste vara att befria Stockholms historiska kärna med områden som Slussen, Gamla Stan, Riddarholmen och Gustav Adolfs torg från privat biltrafik. Ja, jag tycker att det förefaller som en naturlig och framsynt målsättning att sträva efter att göra Stockholms innerstad bilfri.

Själva känner vi tillförsikt, ja övertygelse om att Stockholm nu har goda förutsättningar för att äntligen, äntligen kunna få förlösas ur detta fyrtioåriga limbotillstånd inom arkitektur och stadsplanering vilket närmast kan liknas vid ett efterkrigstrauma. Utöver generationsväxlingen vid Stockholms Stadsbyggnadskontor finns flera andra positiva tecken. Ett är att media till sist har vaknat i dessa frågor. Länge har Svenska Dagbladet, med skribenterna Elisabet Andersson och Ola Andersson, arkitekten, varit ensamma om att driva en konstruktiv kritik. Nu har även arkitekternas eget organ Arkitekten och även Dagens Nyheter, där den avgående planchefen Aleksander Wolodarskis son Peter som bekant är chef för ledarredaktionen, äntligen kommit in i matchen. Vi kan också ställa höga förhoppningar till DN:s nya stockholmsbilaga vilken lanseras till hösten, med oförvägne Erik Ljunggren från Metro som redaktör. Ytterligare en faktor som inte kan vara annat än positiv är det snabbt växande allmänna engagemanget i dessa frågor som blivit en följd av senare tiders missgrepp och där evighetsfrågan om Slussens slutliga avgörande nu drar ihop sig till en ny almstrid. Nu skall väl den mediala debatten och hotet om förlust av väljare — och möjligheter att vinna väljare! — till sist också få våra politiska beslutsfattare att vakna? Nog måste ett genomgripande generationsskifte stå för dörren även här? När får vi äntligen se en framträdande politiker här i Stockholm och i rikspolitiken som på allvar engagerar sig i frågorna stadsplanering, arkitektur och byggande? Den dag då den isen bryts är hett efterlängtad, den saken är säker, för här finns en härva av sedan årtionden cementerade systemfel att räta ut, vilket illustrerats med tänkvärd tydlighet inte minst av senare tiders korruptionsskander i byggindustrin.

Finns då anledning att se framtiden an med tillförsikt? Kan Stockholm åter bli en stad för progressivt byggande, med nya byggnader och stadsplanemässiga lösningar att vara stolta över även i ett internationellt perspektiv? Våra svar på dessa frågor är alltså tveklöst ja.

Gå och se utställningen på Kulturhuset och ta del av trycksaken vetja — och se sedan till att ha en överdådigt skön fortsatt sommar!

Utställningen "Våra drömmars Stockholm" pågår i Kulturhuset till 28 augusti. Trycksaken Arkitektur Stockholm kan rekviveras härigenom eller från Stockholms Stdasbyggnadskontor.

En arkitektonisk framtid för Stockholm?

Kommentarer

Recent news