Min djupt personliga bok om min mamma Mona Brittons lidande och död i cancer, samt om lidande och död i stort. Utgiven i april 2012. Boken fick fantastiska recensioner och har blivit mycket uppmärksammad i media och på annat sätt. Utgiven i pocken i maj 2011. Bokformgivning Stefan Andersson. Omslagsfotografi Lars Waller

Pressröster i urval:

"­det modigaste och mest självutlämnande jag läst i den genren." SvD

"Vi serveras en befriande rak prosa som lyfter boken med en sorts icke-stil, långt bortom överspända metaforer och symbolik." Helsingborgs Dagblad

"Det är, förstås, ett gripande upplägg och jag följer honom i spåren genom moderns dödskamp med tårar i ögonen." DN

"(En bok) som jag i efterhand känner mig sällsynt berikad av. Numera bläddrar jag friskt i den, viker tumöron. Det är trots allt inte döden som är ömtålig, det är livet. Borås Tidning

"en värdefull beskrivning av den palliativa vårdens synsätt och praktik. När författaren slutligen sätter punkt gör han det närmast ångestbefriat och med nyvunna insikter om livet och döden. En viktig bok." Bibliotekstjänsten (BTJ)

"(Britton) lyckas fint med att fånga de bräckliga ögonblicken och förvandla dem till något allmängiltigt. Jag tror att många kommer att vara tacksamma över hur han tillsammans med Zachrisson lyckas sätta begripliga ord på de känslor som dyker upp inför en nära anhörigs sista tid. Britton har ett par böcker i bagaget och när han nu kliver ut i den här självutlämnande och biografiska strömfåran har han således rutin kring hantverket. Vi följer tacksamt med och upptäcker en finstämd bok som i all sin enkelhet påminner oss om livets förgänglighet." Landskrona-Posten

"Claes Britton har skrivit en vacker — i meningen vacker som en blomsterbukett på en kista — berättelse om de sista veckorna som han fick med sin mamma. (...) Ett skäl till att texten är så stark är att den medelålders reklammannen i karriären skalas ner lager för lager till barnets kärna står kvar. När en mamma dör är det alltid ett barn som mister sin mor, oavsett ålder. För att läsa "Min mamma är död" måste man ha tårar sparade, redo att slösa." Arbetaren

"Claes Brittons bok är skriven på en nyanserad och glasklar svenska. Min mamma är död borde vara obligatorisk läsning på alla vårdlinjer, inte minst de blivande läkarnas. Därtill borde den — om makthavarna har någon skam i kroppen — leda till en vetenskaplig jämförelse mellan det svenska och det holländska sättet att ta hand om döende.  Ingen ska behöva lida som Mona Britton utan att ha erbjudits den frivilliga möjligheten att få avsluta sitt liv på ett anständigt sätt.". PC Jersild, SANS

”Klockan blir 12.00 på natten och jag gråter hejdlöst och läser. Vaknar 5.30 och fortsätter att läsa om hans dödsångest, om palliativ vård (vård i livets slutskede) och förstår varför jag drabbas så av boken. Jag har också en älskad mamma (…) Den kryper så nära, ända in i mina inälvor.” Amelia Adamo

2007 publicerade vi på vårt eget förslag Stockholm New Publishing kokboken PA&Co — mer än en kokbok. Boken är en bästsäljare och har blivit oerhört omskriven och omtalad. Den utsågs till Årets kokbok Bäst alla kategorier av Måltidsakademin i Grythyttan 2007.

I boken finns min berättelse i kortromanformat om bakgrunden till och uppkomsten av PA&Co — en nog så burlesk historia med ett myller av karaktärer från Stockholms restaurang- och nattscen från min egen och äldre och yngre generationer.

Åren innan skrev jag två andra berättelser i samma ämne. Den första, 2005, var i boken Meze hos Halv Grek Plus Turk (Koala Press 2005, också den en bästsäljare), den andra, 2006, i Café Opera 25 — natten är bara barnet... det magasin vi publicerade på uppdrag med anledning av Café Operas 25-årsjubileum.

Tillsammans kan dessa tre berättelser sägas utgöra en trilogi med min högst personliga och om jag får säga det själv underhållande, bitvis dramatiska, tragiska och rent av bloddrypande historieskrivning om den vildare sidan av det Stockholm som jag själv har upplevt under de mer än tre och ett halvt årtionden som jag har frekventerat stadens nattliga scener...

Jag begick en blygsam debut som författare redan 1991 med Kick off — en bok om fotboll (Rabén&Sjögren) och har sedan dess medverkat i en ganska lång rad svenska och internationella böcker, främst om mode, fotografi och design. Min första större litterära bok fick dock vänta ända till hösten 2004, då Sekelskifte i Stockholm kom ut på Norstedts. Boken består av sex högst subjektiva och litterära reportage från 1990-talet samt fem nyskriva längre texter med det gemensamma temat masspsykos, vilka alla behandlar olika fenomen i min hemstad Stockholm under 1990- och det tidiga 2000-talet.

Förlagets baksidestext:

"På bara några års distans framtonar nittiotalet som ett enda, dimmigt, generande fylleminne. O ja, Stockholm sover med fiskarna nu, den fyllsjukes skyldiga sömn, allmedan vi nyktra kämpar med att röja upp efter orgierna: en omöjlig uppgift. Waterfestivalen svämmade över och orsakade permanenta mögelskador. IT-boomen vred upp farten och lade på en nolla, kanske två. Tack och lov arrangeras 2004 års olympiska spel i Aten och inte på en soptipp i södra Hammarbyhamnen. De enda som vunnit något på nittiotalets stockholmska masspsykoser är en massa tunnhåriga medeleålders män i olivgröna och plommonvioletta akrylkostymer, lövtunna lågskor och spräckliga slipsar med plastguldclip. Claes Britton är här! Hans svidande reportage om Stockholms stadsdelar och andra oförglömliga texter från nittiotalet samlas här för första gången i bokform, och med sig har de ett vasst knippe nyskrivna tillbakablickar på det galna decennium vi så gärna vill glömma, men inte borde"

Kommentarer i urval:

"Har aldrig haft så roligt på svenska"

-Bodil Malmsten

"På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta"
- Bodil Malmsten, www.finistere.se

"Kulturetablissemanget kommer aldrig att veta hur de ska förhålla sig till din bok, eftersom den är så skandalös i sitt klassperspektiv. Själv kommer jag ju från en annan klass, men jag kan ju se att det du skriver är helt sant. Framför allt är det ju så inihelvete roligt"
- Stig Larsson

"Det är väldigt sällan man läser något som är så roligt"
- Horace Engdahl

"Det är utan tvekan en modern Röda Rummet, men en enorm vrede och energi som pyser och väller fram. Jag känner igen mig och håller med i allt. Men framför allt har den ju ett sådant djävla gott humör och är så djävla kul att läsa!"
- Ulf Linde

"En förbannat rolig bok!"
- Klas Östergren

"...Vilka högeligen roliga skarpa fyndiga stycken — mina egna Östermalm och Sommaröarna förbleknar med sin större välvilja, även om jag råkar ha avsnitt om samma sak, eftersom vi har samma bakgrund ehuru trettio år skiljer oss. Texter som dessa har tendens att åldras, men tio år efter nedskrivandet (?) tycks de mig fräscha och fortfarande helt aktuella — främst genom sitt vitala språk"
- Per Wästberg

"Den hatiska klagosången riktigt glöder i all sin munterhet"
- Fredrik Sjöberg, Svenska Dagbladet

"Texten flyter fram som en mäktig flod, utan tvekan eller språkliga hinder"
- Bo Madestrand, Dagens Nyheter

"Ja, han är vidrig och Old School och bakåtsträvande — det har å andra sidan alltid varit en smart strategi, som jag själv är svag för"
-Natalia Kazmierska, Expressen

"Bitter? Nostalgisk? Sentimental? Elitistisk? Snobb? Jag är alltsammans, erkänner han. Men framför allt är han rolig. Och arg. På alla dumma j-vlar! (...) Och han har skrivit något så ovanligt som en viktig bok om Stockholm"
- Susanna Popova, Svenska Dagbladet

"Att döma av det stela leendet hos de kvardröjande randiga skjortorna och deras guldbehängda röntgenkvinnor kan detta sanningssägande komma att betraktas som vår tids Röda Rummet. Vid nästa sekelskifte"
- Peppe Engberg, Dagens PS

"Att läsa boken är en sorts antifobisk terapi — en konfrontation med både skrattretande och obehagliga minnen som gör oss bättre rustade nästa gång vi står inför tider präglade av Sodom och Gomorra"
- David Ryffé, Scoop

"Stilen är vildsint, ja uppskruvad. Globen är en "praktfullt upp-peggad pungkula och vattenfestivalen en `kväljande sörja av fulhet´, nedplöjd i `den simplaste kommersialismens öppna köttsår´. Han brukar verkligen raseriets blåslampa och ironins frätande syra"
- Dan Sjögren, Sundsvalls Tidning

"Jag minns hur jag förr trodde att de här Djursholmstjejerna var det ultimata kapet: renliga, välklädda med sammatslen hy och perfekt sminkning. Nu slås jag av hur osensuella de är. Jag kommer omedelbart att tänka på Claes Britton, reklammakare, journalist, överklass och socialdemokrat. Uppvuxen och boende på Östermalm — som han älskar över allt annat — kan han som ingen annan skildra den svenska överklassen med eleganta, roande och brutala sågningar av sina grannar och vänner"
- Pontus Herin, I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra (Frank, 2008)

"Att skrattdöden dö

Åh vad jag inte kan slita mig från Sekelskifte i Stockholm — blir helt pavlovsk i mitt dregglande när jag skymtar det rosa omslaget i handväskan och passar på att skratta ohämmat av bara farten. Läste kapitlet om Söder på kafferasten och trots att jag tyckte om Söder som det var förut, dvs lite slaskigare än nu, skriver han ju så charmigt, Britton, ur en tristessig men bitter Hedvig Eleonora-synvinkel: det är alltså charmigt trots att han totaldissar. (År 2007 fortsätter jag att vara irriterad på de satans mediamänniskorna som egentligen borde bo i Atlas eller Birkastan för att come on, ni är inte ett dugg rough edge, skitiga eller spontana: man får ju inte ens röka i era renoverade söderlgh & ni har badrummen fulla av Armaniprodukter (en riktig söderkis vet inte skillnaden mellan Armani & Biotherm och han använder tvål, inte rengöringsprodukter.)) Fatta hur jag garvar när han skriver om att delar av Söder verkar längta efter att bli något slags svenskt SoHo — hur många var vi inte som skrattade så vi tjöt när vi först hörde talas om SoFo?! (Vissa av oss gör det fortfarande men jag har en känsla av att vi alla numera bor mitt i sunken på Fridhemsplan ist för i en etta för två millar på Nytorget.) Hsh: roligt värre + stockholmsporr och -nostalgi"

-Bokhora

"Globen - en `praktfullt upp-peggad pungkula´

OMG, har precis, inspad av Bodil, börjat läsa Claes Brittons Sekelskifte i Stockholm (finaste subtiteln: "en subjournalistisk expedition mot botten av en ny tid") och är den ofantligt underhållande, bitsk, rolig, syrlig — I love it!! Missade själv hela 90-talet i Sthlm & just nu känns det som finaste fringisen till ett studielån som kommer äga mig livet ut. Ärligt: Waterfestivalen? Vem i helvete..?!"

-Bokhora

Sekelskifte i Stockholm är sedan länge slut på förlaget. För förfrågningar om exemplar, vänligen kontakta BrittonBritton