Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Pipilotti Rist

Pipilotti Rist

Vilket djävla konstliv!

Claes Britton | 12 Mar, 2007 | 5 kommentarer

När jag ser vårt eget filmmaterial från Stockholms nyligen överståndna modevecka så inser jag genast att jag var alldeles för positiv i mitt inlägg om densamma häromsistens – så till den grad att jag känner mig föranlåten att gå in och i efterhand modifiera texten. Jag får mig också till livs en rättmätig, vänlig men bestämd utskällning härför av Peter, denne inbitne unge skeptiker som väl blev fullfjädrad cyniker i åttaårsåldern eller så, i likhet med Eder ödmjuke. Jag vet inte riktigt vari denna omotiverade positivism kan ha berott. Vart tog min gamla magsurt kritiska hållning vägen? Var det någon slags sentimental och filantropisk baklash efter det extrema känslomässiga tryck under vilket jag levt det senaste halvåret – eller var det bara PR-mannen inom mig som tog överhanden? Det må nu vara hur det vill med den saken.


När det gäller Stockholms konstscen just nu så hoppas jag mig inte vara påverkad av samma komplexa syndrom när jag påstår att den är rätt fucking fantastic. Den kan aldrig tidigare ha varit ens i närheten av den här nivån. Jag tog med mig Peter och såg för andra gången Pipilotti Rists magiska utställning på briljanta Magasin 3 – en konsthall i högsta världsklass. Takfilmerna på bottenvåningen är så flummiga att man känner för att ta med sig en hel puck antikt opium och spendera en full helg på de där divanerna. När vi sedan var och filmade på Moderna museet väntade ännu en femstjärnig upplevelse, med Rauschenbergs genialiska Combines, en av de största milstolparna i 1900-talskonsten. Jag slogs främst av den underbart sammanhållna jordigt organiska bondfärgskalan (Pontus Hultén skriver ju också i katalogen om Rauschenberg som kolorist). Lägg därtill den så hyllade utställningen med William Kentridge, miniutställningarna med El Perro och Thomas Ruff samt äntligen en riktig dynamisk och effektiv hängning av samlingen och vi har ett samtida museum av absolut yppersta internationella klass. Jag om någon har ju spytt galla över nya Moderna museet och Moneos misslyckade byggnad. Desto bättre känns det därför att få ta av mig hatten för min vän Lars Nittves och hans kollegers arbete. Trots konsten så är själva energin i huset det mest påträngande intrycket. Det känns tamigfaen som min barndoms Moderna igen! På vackra och gemytliga Bonniers konsthall, detta så välkomna och berikande tillskott på Stockholmsscenen, bjuder den Berlin-baserade italienskan Monica Bonvicini på en för min smak i överkant intellektualiserad studie kring den destruktiva machoerotiken inom byggbranschen – i och för sig ett hedervärt ämnesval. Att det är något i grunden gravt perverst med slagborrar, verktygsbälten, kättingar, etcetera har vi ju alltid vetat. På andra museer och på privatgallerierna pågår samtidigt långa rader av synnerligen sevärda utställningar. Bara tiden sätter gränser för inspirerande visuella och emotionella kickar. Jag vill hävda att vi får ta oss till New York eller Paris för att finna motsvarigheter till vad Stockholm just nu har att erbjuda och att frågan är om vi ens hittar det där. Så släpp nu för fanken sargen, på med finaste vårstassen och svassa så ned på stan på galant konstpromenad!

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries