Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Lyxmässans invigningstalare.

Lyxmässans invigningstalare.

Vem fan snackade om Mångubben?

Claes Britton | 9 Nov, 2007 | 11 kommentarer

Feel like I’m walking on the moon.

Så rappar han, den oförbätterlige Method Man, i den klassiska sex-rappen på Wu Tang Clans episkt klassiska — och här hemma gravt underskattade — dubbel Wu Tang Forever från 1999.

I Cannes häromsistens hade vi förmånen att höra hur det verkligen är från en av de få — rent av den förste! — som vet. Öppningstalare på den 60-årsjubilerande stora globala Tax Free-mässans invigning var nämligen ingen mindre än killen på bilden här intill, Neil Armstrong, den förste mannen på månen. Det kändes som ett stort privilegium att få se karln i realtid. Historiens vingslag fläktade riktigt skönt. Som om detta inte vore nog var han dessutom bäste talaren jag någonsin sett och hört — fulländad i språk, uttryck, gester, humor och, framför allt, innehåll.

Temat för Armstongs tal var framtid i allmänhet och flygindustrins framtid i synnerhet. Armstrong inledde med att säga att ”Looking into the future is like looking into a fog. We don’t know anything about it. What we do know is our history, and from that we can learn something”. Mina öron spetsades direkt, då ju just detta — vår barnsliga fåfänga framtidsfixering, på bekostnad av historisk kunskap — är ett av de centrala teman (heter det så pluralis, bestämd form?) i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Han berättade om den stora framtidsutställning som hölls i New York 1939, av alla år, och som blev så populär att den fick förlängas med ett helt år (vår fascination för framtiden är visst universell) och besöktes av 20 miljoner människor, där man inte ens var i närheten av att kunna förutse att tre så epokgärande uppfinningar som transistorn, jetmotorn och atomklyvningen skulle vara mer eller mindre helt utvecklade mindre än tio år senare (kriget är ju som vi vet den tekniska utvecklingens turbo).

Armstrong redogjorde för hur vi färdats in i 1800-talet i en fart av tio kilometer i timmen, på hästryggen, in i 1900-talet i 100 kilometer i timmen, med tåg, och in i 2000-talet i 1000 kilometer i timmen, med flyg. Han ställde frågan om huruvida våra framtida kolleger kan komma att färdas in i 2100-talet i 10 000 kilometer i timmen och besvarade själv frågan med att, ja, det bör inte vara omöjligt. Vår historik av överljudsflyg för passagerare är ju som bekant hittills begränsad till Concorde, vilket som Armstrong berättade var ett alldeles förträffligt plan som flög i 35 år med bara en enda olycka, vilken heller inte orsakades av tekniska brister i planet. Concordens enda stora fel var att den var för liten för att bli kommersiellt gångbar, som Armstrong — själv ursprungligen är pilot — förklarade. Framtidens överljudsplan kommer dock inte att ha dagens konventionella fågelform, fortsatte han, utan istället se ut som stingrockor, som de skräckinjagande amerikanska Stealth-bombplanen, helt utan fönsterplatser och med plats för väldigt många passagerare. Den långsiktiga, miljömässigt gångbara lösningen för morgondagens höghastighetsplan kan dock bli flytande väte, förklarade han vidare, vilket ju används som bränsle i rymdraketerna. De tekniska problemen är främst att vätet kräver väldigt stora tankar och att dessa är mycket svårisolerade, då det flytande vätet håller en temperatur på 272 minusgrader.

Armstrong berättade sedan om det som redan på femtiotalet kom att bli ”The Space Race”, där ryssarna tog guld, silver och brons med första satelliterna i rymden och sedan guld och silver för första männen i rymnden, Gagarin och Titov, medan amerikanerna fick nöja sig med brons med John Glenn. Han avslutade sedan hela sitt tal med att säga att sedan blev det ju dags för den första månexpeditionen, ”a project in which I myself had a special interest”.

Riktigt så enkelt fick han dock inte komma undan. Konfrencieren ursäktade sig för att han var tvungen att ställa en fråga som Armstrong förstås måste ha svarat på tusentals gånger och vara förbannat utled på: hur kändes det då att gå på månen?

”Well”. svarade Armstrong. ”Det är lite speciellt, för att till att börja med så är dagen ungefär 300 timmar lång och natten likaså. Sedan har vi Jorden, som aldrig rör sig utan är fixerad på samma plats på himlen hela tiden. Dessutom är det lite knepigt med temperaturen på markytan, som på dagen är omkring 170 grader Celsius plus och på natten omkring 85 grader Celsius minus. Så i genomsnitt är det ganska OK”.

”As Isaac Newton said: to every advantage, there’s also a disadvantage. Well...to be honest, I’m not sure that he actually said that — but he would have if he would have thought about it...”
-Neil Armstrong

 

Kommentarer

blog comments powered by Disqus

Recent blog entries