Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

I’m loose baby, I’m hip

Varför odlar så många förlorare skägg efter konkurser och andra angelägna frågor

Claes Britton | 13 Sep, 2008 | 30 kommentarer

En gammal dyrköpt sanning stipulerar att vissa dagar bör man undvika att läsa tidningar och ta del av andra medier. Subarktiskt kylslagna jämngrå lördagar på landet i medio av september efter för många flaskor rödvin natten före är sådana dagar. Att jag aldrig lär mig den enkla läxan. I vårt kära gamla USA har den här så omåttligt populära Sarah Palin — den ömma fembarnsmodern som vars hjärtas glädje är att skjuta björn med maskingevär från helikopter — blivit utfrågad och trots den mördande konkurrensen kristallklart utmärkt sig som den mest okunniga presidentkandidaten någonsin. Hon tror inte att människan på något sätt har påverkat vårt klimat och ser ingen anledning till någon form av återhållsamhet i användning av fossila bränslen. Den så kallade "Bush-doktrinen", det vill säga att USA förbehåller sig rätten att angripa andra nationer "i preventivt syfte" om man anser sina "säkerhetsintressen" hotade, har Palin inte hört talas om men hon ställer sig lika fullt bakom densamma på ett än mer extremt sätt än någonsin Cheney eller vem som helst av domemdagsentusiasterna i den nuvarande amerikanska administrationen. På frågan om USA kan tänka sig att gå till angrepp för att försvara de blivande Nato-medlemmarna Georgien och Ukraina säger hon att "det absolut kan hända". Hon tar halvt tillbaka sitt tidigare uttalande om att USA gått i krig på Guds order men säger sedan att "hon ju hoppas och tror att Gud är på USA:s sida". I ett tal i Alaska nyligen förklarade hon att USA invaderat Irak för landets roll i elfte september-attacken — en hållning som rent av Bush själv tvingats ta officiellt avstånd från även om att fortsätter att förfäkta den inofficiellt. Lömska araber är ju trots allt och förblir lömska araber — Irak och Saudiarabien, vilken är skillnaden och vem bryr sig?

Är det någon som är förvånad? Jag är det minst av allt. Allt sedan jag brutalt konfronterades med den monumentala amerikanska dumheten och okunskapen som liten skolgrabb i Santa Monica på sjuttiotalet har jag bara gått och väntat på de konsekvenser som denna kommer att få för hela vår värld, förmodligen redan under min egen livstid.

Här hemmavid blir det inga fler nedläggningar av regementen. Det känns tryggt att veta. För faen, fram med starkablarna och låt oss kickstarta Anders Björck igen, säg varför inte? Har inte "Das Boot" några sjunkbomber kvar där uppe på vinden? Det är många som kommer att ha den georgiske despoten att tacka för mycket under lång tid framöver. Fred är för tanter och bögar. Krig är för karlar och nördar!

Vidare har Linda Skugge erbjudit sina tjänster som Stael von Holsteins efterträdare. Säg varför blir jag inte förvånad? Varför inte förresten? Att låta hela kulturgrejen bli en freakshow är kanske den slutgiltiga lösningen, så som man försökt göra med Skönhetsrådet? För böveln — varför inte ta in Bert Karlsson, Göran Skytte, Lars Ramqvist, E-Type, Frank Andersson och några fler pålitliga mannar och stompa ut varenda rödvinspimplande utvecklingsfientligt bolsjevikmaoistiskt haschskägg och skogstroll när vi ändå är i farten? Gösta Bohman är väl dessvärre alltför död vid det här laget men Gio Petré kanske vi kan få igång? Let's get ready to Rumble!!!

Apropos skägg så är Stel von Holstein bara en i raden av "entreprenörer" jag mött längs mitt livs väg vilka efter upseendeväckande konkurser och andra ekonomiska katastrofer lagt sig till med skägg, hals- och armband och andra hippie light-attribut. Vi talar om ett syndrom där också modeprofilen Johan Lindeberg är ett samtida exempel. Jag var under slutet av nittiotalet fascinerad — eller rättare sagt skräckslagen — över Stael von Holsten och såg till att intervjua honom i avsikt att för historien dokumentera hans tankevärld och den galna tidens anda. Jag lämnar er denna misantropiska lördagseftermiddag med att citera mig själv från Framtiden.nörd, mitt eget favoritkapitel i min bok Sekelskifte i Stockholm. Jag kan bara konstatera att jag när jag skrev dessa rader hyste en på tok för optimistisk tro på hur vår snara framtid skulle komma att värdera denne man.


"IT phone home"

Ja, IT är borta nu, detta vårt en gång så allom saliggörande utomjordiska väsen. Borta är alla @:n i företagsnamn, logotyper och till och med på pins, förutom då i vissa av vår landsbygds avlägsna avkrokar och kommunala korridorer. Priserna på sextio- och sjuttiotalsdesign är åter nere på realistiska nivåer och under dem skvalpar sig lågkonjukturen fram där nere i vågdalen. Jan Stenbeck är död. Hans lärljunge och förmente digitale epigon Johan Stael von Holstein trampar åter fosterländsk jord efter ett par säsonger som ski-bum i Verbier där han i likhet med andra vanärade förlorare lagt sig till med en lösare, neohippiefierad framtoning, komplett med långt hår, fårskinnspäls, tibetansk stickad mössa och ett ödmjukare, avslappnat, ja närmast avklarat leende, signalerande att här har ni en man — och inte någon djävla nörd! — som sett framtiden komma och gå men som skiter i vilket; som skaffat sig vidare vyer än så. Han talar vagt om "nya projekt", men det vi vet säkert är att hans namn och gestalt redan har intagit sin plats bredvid Hjalmar Mehr, Krueger, Galenpannan, Carendi, Barnevik, Erik IV och alla de andra olycksbröderna där nere i vår svenska historias herostratiska hålor, kommen knappt halvvägs, förhoppningsvis, på sitt jordelivs strävsamma vandring. En klen tröst är väl att detta namn med till visshet gränsande sannolikhet sedan länge kommer att ligga begravt under tjocka lager av de nya tidernas glömska och likgiltighet den dag då det blir dags för hans slut.

PS. Som om allt det ovanstående inte vore nog rymmer dagens SvD också en intervju med vårt nya borgarråd med ansvar för stadsbyggnadsfrågor, moderaten Kristina Alvendal. Det var hon som ville lägga ned Skönhetsrådet då hon ansåg att detta stod i vägen för utveckling av Stockholmsregionen och som när detta visade sig svårgenomfört tog in E-Type i detta tandlösa organ. Intervjun är långt ifrån någon sinekur för oss som förfärats över de senaste fyrtiofem årens degeneration av svensk arkitektur och byggande och som försöker inbilla oss en ljusning någonstans där bortom horisonten. Alvendal ombeds också välja tre favoritbyggnader. Hennes första val är överraskande och glädjande — Sydneyoperan, denna ultraradikala byggnad som är ett av modernismens allra förnämsta verk. De andra två är lika överraskande och än mer deprimerande — Söder torn och Svea torn. Faktum är att det är första gången jag hört någon säga något positivt om Söder torn. Låt oss säga att det inte bådar särskilt gott för den närmaste framtidens byggande i vår plågade huvudstad. DS.

PPS. DJÄVLAR! Missa inte dagens krönika (25 september) i Metro av allas vår von Holstein. Det här gossebarnet är som Terminator. Han kommer fortsätta framåt ända tills han krossas i en bilskrotpress. Till och med då kommer ett öga fortsätta blinka rött under det man trodde var kött och blod. Hans analys är sagolik: IT-bubblan var journalisternas fel, liksom finanskrisen (i och för sig håller jag delvis med honom, fast av motsatta skäl). Den ende som är utan skuld är som vanligt Johan själv. Hans lösning på den finanskris i USA som vi länge kunnat förutse och som vi nu alla får tugga på konsekvenserna av är än mer fantastisk: mer otyglad kapitalism och mindre "välfärd". Helt underbart! Om Bush och hans män ändå hade lärt sig den läxan så hade vi sluppit allt detta. På med en nolla till på alla direktörslöner bara! Släpp alla bromsar och låt entreprenörerna skena! Skjut alla uteliggare och bidragsberoende! Förklara krig mot Iran, Syrien, Nordkorea, Ryssland och Kina! In med von Holstein bland björnarna på Skansen! JIHAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!DDS.

PPPS. Det skulle baske mig ej förvåna mig om vår vän på Iqube också har en svanktatuering där det står "Fyra små rätter — biff med bambuskott, fritaereda räkor i sötsur sås, wokade nudlar & fläskkött med cashewnötter" fast han själv tror att det står "Den moderna renässansmänniskan", ett uttryck han lärt sig av sin vän och IT-orakelkollega med hårpiskan, vad är det han heter, han som också blev new age och hippie light efter konkursen? Tänk att man glömmer så snabbt...DDDS

PPPPS. Christer Sturmark, så var namnet! Var tvungen att slå upp det i min egen bok. Så fungerar glömskan — den sållar bort det medelmåttiga. En riktigt härlig kille är han hur som helst — just en sådan som kommer fram när man vänder på en sten, för att än en gång citera min gamle vän och atropoligiske medbrottsling "Tomas Almgren", en yngling som en gång anno 1962 föddes i fikonsträdets skugga i det fjärran Teheran med det långväga namnet Siawash Horsiar. DDDDS.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries