Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Uppfiskad ur cyberrymden: Balladen om John Holmes...

Claes Britton | 16 Nov, 2007 | 44 kommentarer

Jag måste börja med att be om ursäkt till min kära svärmor, en av de trognaste av alla er läsare på den här bloggen, för att jag nu lägger ut en rent snuskig text...men jag kan helt enkelt inte låta bli. Sluta därför läsa nu!

Nej, jag kan inte låta bli när jag en eftermiddag surfar på vågkammarna på vårt förtjusande nät och vad hittar jag väl där, om inte en riktigt gammal text av ingen mindre än mig själv, Eder Ödmjuke, högst densamme och ingen annan, som jag länge trott varit evigt förlorad. Den härstammar från anno 1990, i januari, en tid då Christina och jag nyligen börjat arbeta tillsammans, på det Sveriges första killtidning Café, som Christina grundat kort dessförinnan.

Det här var långt — minst fem år — före det att porr blev mainstream och började omskrivas öppet i magasin som just Café, GQ, Esquire och så överallt. På den tiden var det fortfarande högst förbjudet att erkänna att man någonsin gått bakom den gröna dörren. Icke så med Eder Ödmjuke dock, som ni väl kan förmoda. Jag hade, som alla mina jämnåriga, följt John Holmes vådliga karriär och blivit än mer intresserad sedan denna nyligen avslutats då karln dött i aids, efter att först ha varit inblandad i ett massmord som jämfördes med Charles Mansons. Jag var ju bevars ung stjärnjournalist vid den här tiden.

Nåväl, nu skall vi skriva en novell, som min gamle vän Bosse ”Texas” Bäckström brukade säga.

Hur som helst så dök det plötsligt upp en fantastisk artikel med hela John Holmes story, givetvis i Rolling Stone. Författare var Mike Sager, som skrivit en lång rad tunga reportage i RS, Vanity Fair, Playboy och andra magasin. Hans reportage köptes direkt av Hollywood och kom sedan att ligga till grund för filmen ”Boogie Nights”.

Jag ville göra en re-write, då hela denna story, ja hela detta perspektiv, var helt okänd för vår svenska marknad då. Jag ringde Mike Sager, pratade med honom upprepade gånger, fick detaljer från hans resarch, texunderlag han skickade till mig, återberättelser och, inte minst, telefonnumer till porrstjärnor, producenter, regissörer och till och med en porrhistoriker, vilka jag intervjuade allesammans. Han var oerhört vänlig och hjälpsam.

Jag erbjöd texten till mina dåvarande samarbetspartners DN, CliC och Café, men ingen ville ta i den ens med tång. De ville minst ha en ten-foot pole, för att tala med ZZ Top. Så jag vände mig efter en tid till Johan Ehrenbergs dåvarande fräcka magasin Prat (en kultpublikation, tveklöst, till vilken de oförskräckt snodde bilder ur italienska Vogue). Till min förvåning tackade de ja och publicerade texten. Det var första och enda gången jag jobbat med dessa gossar.

Säga vad man vill, men storyn kom ut, blev sönderläst av de få som kom över den och försvann sedan om inte i glömska så i obskyritet — tills jag nämnda eftermiddag plötsligt dök på texten, som tydligen digitaliserats av Ehrenberg & Co.

Själv har jag hållit mig för god för att läsa om min gamla text, då jag befarar att den är överlastad och full av stilistiska övertramp.

Ni däremot, era snuskhumrar, kan säkert vara intresserade av denna story som jag, efter moget övervägande, lagt upp i mitt textarkiv. ”Trevlig” läsning...

PS. Nej, nu kunde jag inte låta bli att läsa texten ändå och till min förvåning fann jag att den höll riktigt bra. Mitt 27-åriga skribentjag får väl godkänt, rent av med beröm. DS.

PPS. Det går inte att komma ifrån att bilden på JH här intill påminner inte så litet om en annan John — en annan gammal vän från den riktigt gamla Engelbrektstiden, nämligen John Goldie. DDS.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries