Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

En av världens genom tiderna största slamdunkare Vince Carter, eller ”Air Canada” som han kallades under sin tid i Toronto Raptors.

En av världens genom tiderna största slamdunkare Vince Carter, eller ”Air Canada” som han kallades under sin tid i Toronto Raptors.

Tro mig, Vince Carter kunde lätt ha hoppat 2,60

Claes Britton | 30 Aug, 2007 | 142 kommentarer

Oavsett hur högt de båda nu må hoppa i förhållande till sin kroppslängd och så vidare så torde det ha svidit en del i snoken för vår lille idoge, tappert tabelltuggande guttaperka Stefan Holm att i VM-finalen ta stryk med rotting av en misslyckat basketspelare som tränat höjdhopp ordentligt i bara åtta månader och nyss lärt sig använda spikskor.


Historien påminner mig om när jag under en säsong i början av åttiotalet spelade för basketklubben Väskinde i Visby, då jag låg i värnplikten på artilleriregementet A7 i samma stad. Vi kvalade till division ett den säsongen, samtidigt som broderklubben VIF Gute gick upp i elitserien i handboll. Året dessförinnan hade föreningen ordnat ett jippo där basketlaget och handbollslaget skulle mötas i båda sporterna, för att en gång för alla avgöra vilket lag som var bäst allround. Det hela började med att basketgrabbarna spöade skiten ur handbollslaget – i handboll...


Dessa båda sedelärande berättelser för mig i sin tur att tänka på boxningens brutalt enkla, mindre politiskt korrekta men icke desto mindre giltiga sanning:


En stor god man slår alltid en mindre lika god man.


Om en medioker basketspelare som Donald Thomas kan ta VM-guld i höjdhopp efter ett par års träning, vad skulle då sportens verkliga spänstfenomen, låt säga Michael Jordan, Vince Carter eller Dominique ”Dr Dunkenstein” Wilkins ha kunnat göra? Har alltid varit övertygad om att en sådan som Carter med litet träning lätt kunde ha hoppat säg 2,60 och en bra bit över nio meter i längdhopp. Är lika säker på att dessa gossar, eller ännu hellre monstercentrar som Shaquille O’Neill, Karl Malone eller Wilt ”The Stilt” kunde ha dominerat i en sport som handboll efter bara någon månads träning.


Dock: varför i hela fridens namn skulle de ha fått för sig att ens pröva på en sådan sak?


PS. Vad Stefan Holms som det förefaller väl så exhibitionistiske men mentalt veke kollega Linus Törnblad borde ha gjort för att stjäla showen när han märkte att nerverna inte höll den här gången heller är följande: efter två rivningar på 2,21 borde han ha sparat sitt sista hopp tills samtliga övriga hoppare rivit ut sig och därefter begärt upp ribban på 2,50, klivit upp iklädd sådana där coola solglasögon, klappat igång publiken och därefter sprungit fram, rivit med huvud och axlar, så grovt att hela ställningen rasat, skadat sig i fallet och burits ut på bår, vinkande till publiken. Det hade varit en bunuelsk sorti helt i min smak. Tyvärr befarar jag att idrottsvärldens humor varit otillräcklig för att förmå uppskatta en sådan uppvisning. DS.

 

Kommentarer

blog comments powered by Disqus

Recent blog entries