Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Fiskehamnen i Elmina

Fiskehamnen i Elmina

Tillbaka till styvmorslandet

Claes Britton | 13 Feb, 2010 | 9 kommentarer

Bättre sent än aldrig, som det gamla goda, i den här kolumnen ofta ärade talesättet lyder. Jag bjuder på ett antal bilder från den resa i Ghana som jag tillsammans med min älskade fader företog så långt tillbaka i tiden som i augusti. På kort varsel bjöd pappa med mig på sin rekognoseringsresa inför den tropikmedicinkurs i fält med unga läkare som han ledde i december, säkert den tjugonde i ordningen, allra minst, omväxlande i Etiopien och i just Ghana, min kära styvmor Hannahs hemland (sedan tio år tillbaka har pappa lovat mig att varje expedition skall bli den sista — att han inte skall fresta på försynen ytterligare, så även denna gång). Det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. En av anledningarna att pappa bjöd mig med på resan var att han ville ändra min bild av Ghana. Jag har besökt landet endast en gång tidigare, för femton år sedan eller så, och fick då, av olika skäl, en mindre god bild av landet. Ett av dessa skäl var den pressande hettan den gången — den enda gången som jag kan minnas att jag någonsin har plågats av hetta, den allra varmaste säsongen som det var i ett av världens varmaste länder, med vad som kändes som fyrtiogradig drypande fuktig värme även nattetid, utan tillgång till luftkonditionering.

Nu blev mitt intryck ett helt annat, precis som pappas avsikt varit. Ghana har ju gått från klarhet till klarhet i demokratiskt och andra hänseenden och kommit att framstå som något av ett mönsterland på i den väldiga afrikanska kontinenten, förstås mätt efter den afrikanska värdeskalan, som inte kan jämföras med någon annan del av världen. Barack Obamas besök i somras var ett stort erkännande för en positiv utveckling. Ett annat skäl för detta presidentbesök var Ghanas särskilda betydelse för afroamerikaner. Det var från slavforten längs Ghanas kust, Guldkusten som landet kallades under den koloniala eran, varav några drevs av danskar och svenskar, som de allra flesta av de USA:s, Sydamerikas och Västindiens alla slavar skeppades ut. Den stora majoriteten av alla afroamerikaner har ghanesiskt eller nigerianskt blod i botten. För Hannah och alla andra ghaneser är dessa slavfort motsvarigheter till Auschwitz och Birkenau. Jag besökte ett av dem vid mitt förra besök — en avskyvärd upplevelse. Den här gången avstod vi, fast vi besökte fiskestaden Elmina, där ett av forten ligger. Hit reser många välbeställda afroamerikaner för att söka sina rötter. Så omfattande är denna turism att flera exklusiva resorts har byggts här, där turismen annars inte alls är utbyggd. Pappa berättade att många av dessa besökare tar väldigt illa vid sig av dessa besök. Det är visst inte ovanligt att de blir mycket upprörda, till och med aggressiva, vilket ej är svårförståeligt. Däremot hann vi bland mycket annat med ett besök i ett fängelse där pappa brukar predika betydelsen av hygien och avhållsamhet från olika riskabla sexuella beteenden för fångarna. Vi spenderade också några sköna dagar vid den milslånga helt öde underbara stranden i Brenu, vid en dånande ocean, där min vän Carsten Höller, den store konstnären, byggt ett radikalt modernt hus i närheten. Vi var också uppe i byn Ho Hoe, där det är varmt och där de tropiska sjukdomarna och parasiterna frodas och där vår käre pensionerade överste — The Colonel — serverade ett utmärkt kycklingsoppa. Dessvärre fick fukten min kamera att haverera när jag skulle föreviga den härliga synen då min älskade fader gick naken in i Västafrikas största vattenfall.

Jag hade min vår resa i Etiopien förra februari i färskt minne och i jämförelse med detta framstod Ghana som synnerligen välordnat och fridfullt. Återigen är dock detta mätt med en afrikansk värdeskala. Som annars i Afrika kan man bara studera en scen på vilken gata som helst och den ter sig som en myllrande rik medeltida målning eller jag vet inte vad, sprängfull med de mest makalösa detaljer. Livet är så mycket mer intensivt här. Se bara mina enkla bilder från fiskehamnen i Elmina en vanlig vardagsförmiddag. De för närmast tankarna till venetianska marina bataljmålningar, om det nu finns några sådana. Ja, herregud, detta underbara, galna Afrika — som jag älskar det! Kul och kärt var det att träffa mina styvsläktingar också. Nu kommer jag inte att låta det gå femton år tills nästa besök — det är ett löfte om jag får vara i livet. Förlåt Hannah att jag talar om Afrika som en helhet. Är ni intresserade av denna kontinents så fruktansvärt tragiska och hårresande blodiga moderna historia? Då rekommenderar jag att ni stålsätter er och läser den brittiske historikern Martin Merediths strålande om än mycket tunga verk The State of Africa, om den afrikanska postkoliniala historien, som jag fick av just Hannah — en minst sagt späckad studie i mänsklig ondska, grymhet och dumhet, berättad land för land. Ett annat lästips är den fantastsiska Shake Hands With The Devil, boken om folkmordet i Rwanda, skriven av general Romeo Dellaire som ledde FN:s ack så otillräckliga styrkor under denna tid då närmare en miljon människor slaktades under ett kvartal. En negativ upplevelse var biltrafiken i huvudstaden Accra. Den som tror att vi har trafikproblem rekommenderas ett besök i denna stad — för att inte tala om monsterstaden Lagos i grannlandet Nigeria. En eloge till min far som lyckades manövrera vår Nissan-jeep hela vägen utan mer än ett enda smärre missöde. Var i hela världen skall denna okontrollerade urbana utveckling sluta?   

 

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries