Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Se där — en bild på Elsa Hosk och våran Gorre

Claes Britton | 12 Apr, 2008 | 7 kommentarer

Att vara "bloggare" (usch ett så förfärligt ord), det är väl, antar jag, i många fall detsamma som att "skriva av sig" om sina egna, sina barns och nära och käras vardagliga bestyr och äventyr — om sådant som vad man inmundigat till lunch på dagen och annat matnyttigt.

Eftersom jag själv ju när allt kommer omkring också kan insorteras i denna kategori, rent av i dess yppersta elit, så tänkte jag här ta tillfället i akt att publicera en trio privata bilder även jag, som en mjuk förövning inför en kommande mastigt långt och riktigt ålkrälande bittert inlägg om det fortsatt katastrofala tillståndet inom Stockholms samtida arkitektur, byggande och stadsplanering.

Några barn har jag ju tråkigt nog inte blivit välsignad med här i detta jordelivet men jag har ju mina älskade katter — Mimmi, tio år, Morris, dryga ett och ett halvt och så lille Billy The Kid, en vild liten ängel på sex månader som kan öppna alla dörrar i lägenheten och hoppa upp på en 140 centimeter hög byrå (min älskade första katt Alice lever numera endast i mitt minne). Alla tre är siameser givetvis — riktiga fullblodspunkare. Den oretuscherade (förlåt Elsa...) bilden på stjänmodellen Elsa Hosk tog vi för ett år sedan vid pass när Morris, världens vackraste karl, fortfarande var kattunge. Ni förstår tanken — kattögon och kattögon. Dock hade Morris redan då hunnit växa sig så stor (han väger sex kilo numera) att tanken inte riktigt funkade. Känslan blev som ni ser inte att Elsa smeker en oemotståndligt söt liten kattunge, som tanken var, utan snarare att hon med största möda håller fast en babypanter. Den andra som jag tycker riktigt fina bilden på Morris, även känd som "Gorre", och lille Billy är tagen av Christinas bror Magnus Sollenberg i vintereftermiddagssolen här hemma i köket kort efter Billys ankomst. Den tredje bilden är en snap av en vinterskymning över Gärdet, knäppt av min käre vän och numera granne Frederik Lieberath, den mästerlige stillebenfotografen.

PS. Att åtebörda Paradiset till dess rätta plats var ingen fråga som väckte något särskilt egegemang, att döma av de lama reaktinerna. Kanske är det bara jag som tycker att en viktig del av Stockholms anlete gick förlorat när skulpturgruppen flyttades. DS.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries