Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Heidi Nilausen, Beckmans stickvisning

Heidi Nilausen, Beckmans stickvisning

De äro historia nu: tvenne murriga stockholmska modedagar i medio av mollstämd midvinter

Claes Britton | 29 Jan, 2009 | 13 kommentarer

Någonting med dessa strävsamma stockholmska modedagar i fulaste, bistraste senjanuari gör mig modfälld; eller rättare sagt flera ting. Så märkligt är detta väl inte, ty bara att i denna årstid stompa omkring på vårt stadsrums gråfrusna gator, om än förskonade från smutsmättad snö och is, kan stämma det mest sprudlande sinnelag i G-moll, allra helst med den tornande lågkonjukturen som djupsvart mental fond bortom de lågt ruvande grötgrå vinterskyarna. Ej blir det muntrare av den bleksvarta tjockstickade massan i publiken och på catwalken, uppbruten av trötta gråtoner, med försvinnande fåtaliga flämtande glimtar av ljus och färg. De tecken vi sett de föregående säsongerna på ett större spelrum av färg och lek var utplånade nu, kanhända av den hotande lågkonjukturen. Känslan av förkärleken att klä sig anonymt och intetsägande i nyanser av svart som ett svenskt nationaldrag förstärktes åter.

Vidare är det något med detta unga bloggande* följe som numera omsluter modet här hemmavid — dessa månghundrahövdade flockar svartklädda skolflickor, febrilt fotograferande varandras "outfits", vilka tillsammans numera helt dominera och topprida publiken vid visningarna. Det är sannerligen en scen som radikalt skiljer sig från vår lilla stockholmska modefamilj för så sent som ett decennium sedan. Säg varför har jag så svårt att känna glädje och entusiasm över denna besynnerliga utveckling, nu när det hela trots allt har blivit så mycket större, om än förnimmelsen av svettluktande uppehållsrum på Sollentuna gymnasium pockar på? Varför känner jag mig åter som Burt Lancasters åldrade godsherre i filmen 1900 del 1 — han som iklädd vit linnekostym och bredbrättad stråhatt hänger sig i ladugården sedan den unga pigan förgäves försökt mjölka hans förtvinade spene, allt medan gårdens ungdomar dansar till ystert eggande flöjtmusik i sommargrönskan där utanför?

Jag såg inte så särdeles mycket den här gången utan kroknade redan efter den kylslagna promenaden från Whyred-visningen på Liljevalchs på tisdagseftermiddagen. Av det jag såg tyckte jag att Minimarket utmärkte sig i en visning som trots tramsiga inslag hade kvaliteter som just färg och lekfullhet, söta, nätta skärningar samt förstås förträfflig casting och styling av vår älskade vän och medarbeterska Ingela Klemetz Farago. Om Fifth Avenue Shoe Repair hade jag som tidigare svårt att säga något bestämt. Det var åter mycket av allt, draperingsfestival, spektakel och gimmicks som förde tankarna till barndomens utklädningslåda, säkert beundransvärt på många sätt. Prosaisk vardag, bylsiga volymer, svart, svart, med accenter av grått och murriga komplementfärger var huvudintrycken av Rodebjers och Whyreds visningar, vilka båda harmonierade väl med såväl årstidens som min egen mentala väderlek.

Roligast och mest inspirerande var som vanligt Beckmans stickvisning, där den lekfullt kreativa modeteatern ännu ej konfronterats med vårt svenska medelklassiga kommersiella klimat. Den här säsongen var stickvisningen vassare än vanligt, med flera höjdpunkter. Klarast glänste Hedi Nilausens "Warriors" med sina originella, pampiga fotsida silhuetter. Egna, kvinnliga och, faktiskt, sexiga — en sällsynt kvalitet på den svenska modescenen — var Azade Habibnias "No Color", figurnära hellånga klänningar och dräkter med intressanta optiska svartvita mönster. Fanny Ollas och Erik Anerborns androgyna herrkollektioner var roande, om än kanske inte lika överraskande. Jag kunde nämna fler därtill, även om det nu får vara bra med de Sandra Backlund-inspirerade stickade korvarna och sjoken. Låt oss hoppas att det finns utrymme för något av denna kreativitet, om inte hemmavid så på annat håll.

Det som förvånade mig mest med modeveckan den här gången var att visningarna ändå var så många till antalet. Jag hade väntat mig att den kollapsande konjukturen redan skulle ha punkterat den av riskkapital uppboffade bubblan i vår lilla svenska modebransch. Vår/sommar-visningarna, vilka vad jag förstår även i år är planerade till första veckan i juli, blir nästa värdemätare. Vi får hoppas att evenemanget "Fashion Week by Berns", numera med Prinsessan Madeleine som "beskyddare", har nått en tillräcklig kritisk massa för att överleva också på sikt. Nu talas det från officiellt håll om att instifta ett modeinstitut av ett slag som länge funnits i exempelvis Danmark, för att skapa större stadga och långsiktighet (litet högre finish skulle inte heller skada...). Modeindustrin är en framtidsbransch konstaterar allt fler officiella företrädare yrvaket, nu sedan de tröttnat på design. Så är det säkert, även om jag befarar att våra svenska modedesigners och märken för överskålig tid lär förbli hänvisade till vår alldeles egna nisch — diskret trendriktig gångkonfektion i låg- och mellanprisklass för den unga aspirerande medelklassen, i första hand jeans. Inte så sexigt eller glamouröst kanhända, men hedervärt och i bästa fall "jobbskapande". I vilket fall som helst så är en modevecka i den centrala staden förstås ett avgjort tillskott i vårt urbana utbud.

* Hörde förresten en uppgift om att mellan var fjärde och var femte svensk högstadieflicka numera har en modeblogg. Är det verkligen möjligt och i så fall — vad skall man säga om ett sådant faktum? Jobbskapande?

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries