Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Nej, nu vill jag ha min fotboll amerikansk

Claes Britton | 24 Jan, 2007 | 0 kommentarer

Inte hade jag väl kunnat tro att jag någonsin skulle tröttna på sport, gammal inbiten bollspelare och tabelltuggare som jag är, men när det väl hände så gick det undan. Förr var jag omättlig allätare men nu orkar jag inte ens kolla på OS längre, knappt ens på 100-metersfinalen. Än mer chockerande: till och med fotbolls-VM tråkade ut mig i somras.


Vad beror det på? Är sport helt enkelt en barnslig grej som man växer ifrån? Säkert är det så, men en del av förklaringen ligger nog också i övermättnad. Vi tvångsmatas ju numera med sådana mängder sport av alla möjliga olika slag att det står en långt upp i halsen. Givetvis är det den gamla girigheten som fortsätter att våldta klokheten. Hockeyn gick ju i fällan redan för femton år sedan, när man sålde sitt patetiska VM till TV3. Nu är fotbollen fast i samma träsk. Det blir bara för mycket av det goda. Champions League, som förr var en sällsynt högtid, går nu på tomgång under hela vinterhalvåret. VM har utökats från sexton till trettiotvå och snart ännu fler lag och samma sak med EM. Alla möjliga ligor pumpar på i alla kanaler, målkavalkaderna sprutar, svettpärlor regnar från stasade sportkrönikorers överläppar – HENKE OCH ZLATAN STÖRST SEDAN MEDELTIDEN – HYLLAS AV CHURCHILL, FRUKTAS AV OBELIX! – jo, man tackar. Jag orkar bara inte se alla dessa feta studioslipsar längre.

För egen del är det numera nästan bara de amerikanska sporterna som intresserar mig – kanske just för deras svåråtkomlighet och exklusivitet. Först och främst gäller det förstås min egen sport, basketen, med det åtråvärda annalkande NBA-slutspelet som man måste vara både förmögen och tekniskt sofistikerad för att kunna ta del av. Just nu pågår ju också NFL-slutspelet i amerikansk fotboll – en idrottsshow med få om ens någon motsvarighet. Det kan tyckas paradoxalt att denna den största av alla sporter i det största och mest kommersiella av alla idrottsländer bättre än kanske något annat betydande sportevenemang har kunnat behålla sin integritet och magi. Grundserien spelas i bara sexton omgångar och slutspelet i en rak utslagsserie med bara en match i varje omgång. Det är vinna eller försvinna och det lag som har bäst ”record” har fördel av hemmaplan. I ena semifinalen krossade Chicago Bears New Orleans Saints, laget som hela USA hoppats på i ett utslag av typiskt amerikansk hjärtknipande medkänsla efter orkaneländet. Den andra semifinalen blev en riktig klassiker där Indianapolis Colts efter en historisk comeback lyckades besegra smarta, djärva New England Patriots med den briljante quarterbacken Tom Brady (om inget av detta har vi förstås kunnat läsa i svenska medier då dessa ju varit strängt upptagna med skidskytte och andra angelägenheter). Efter en sådan utbrytning måste man ju tro på Indianapolis även i Superbowl den 4:e februari. Finalen är för övrigt redan historiskt i att det är första gången någonsin som en ”afroamerikansk” coach leder ett lag i finalen – och båda två till på köpet. Rashierarkin fortlever emellertid i att båda lagens quarterbacks som vanligt är vita medan kanske 75 procent av de övriga lagen är svarta.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries