Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Kompisar från förr: Eder ödmjuke och kvällens stjärna, my main man Johan Kling.

Kompisar från förr: Eder ödmjuke och kvällens stjärna, my main man Johan Kling.

Johans Darling är en killer

Claes Britton | 5 Feb, 2007 | 6 kommentarer

Det var med ängslan i själen som jag i den kulna söndagskvällen gick mig ut för att bese premiären av min gamle hemmapojke Johan Klings omskrivna, prisbelönta debutfilm "Darling" på Saga på Kungsgatan. Nog för att jag har fullt förtroende för min väns konstnärliga kapacitet och omdöme, men ändå – sådana här saker är känsliga. Framför allt så visste jag att om jag inte hade gillat filmen så hade jag aldrig kommit undan med några falska plattityder – Johan hade sett igenom sådant innan jag ens hade hunnit börja.


Nu fanns inte minsta skäl för sådan oro. Här behövde man inte ens ta till den gamla trista måttstocken med sorgebarnet svensk film – detta verk tål att värderas på alla internationella skalor. Filmen tog ett järngrepp omedelbart som bara hårdnade intill det hjärtskärande, tyvärr nattsvarta slutet (alla andra finaler hade förvånat mig när det gäller Johan). Som alltid blir ju saker bäst när man gräver där man står och filmens två teman kan Johan i roten: den bottenfrusna kylan i vår gemensamma uppväxtmiljö i överklassen på Östermalm samt den skoningslösa grymheten i åldrande och ensamhet i dagens svenska samhälle. Mot slutet var filmen så stark att det var riktigt plågsamt att kolla på. Finalscenen, när de två huvudpersonerna ses i ett sista stumt möte, han på en buss, hon i en Porsche Cayenne, är ren svensk filmhistoria. Usch, jag ryser bara jag tänker på den...

Tänk nu inte efter – skynda bara till biografen!

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries