Jens och Erik bjuder glimtar från det snabba livet i omkörningsfilen

Claes Britton | 2 Mar, 2008 | 13 kommentarer

Min käre gamle vän, före detta assistent, lärljunge och andlige lillebror Jens Grede är en tuff och fräck ung man som på intet vis är rädd för att ta för sig i rejäla lass här i detta jordelivet, den saken är en djävligt vedertagen sanning. Ännu ej trettio år fyllda driver han tillsammans med sin kompanjon Erik Torstensson, också han en kär vän, sedan fyra år tillbaka med framgång den åtminstone här hemma mycket omtalade modebyrån Saturday i London — en prestation som Jens och även jag själv har all anledning att känna stolthet över. I det aktuella numret av magasinet Café porträtteras dessa båda ”nya modemoguler” i en artikel som allaredan får betraktas som en samtida klassiker i ord och bild, författad av min gamle hårt arbetande kollega Jan Gradvall, fylld av tänkvärda inblickar i den stora modevärlden, med fyratimmars besök i Los Angeles, konferensbord för 40 000 dollar, Naomi Campbell som hyresvärd, gott om brudar, champagne och mycket annat smått och gott. Jens förtäljer den helt sanna historien om hur han en sen och gudsförgäten natt där mot det bittra slutet av 1900-talet stegade fram till Eder Ödmjuke på Spy Bar, av alla djävla ställen, på modellagenturen Mikas tioårsjubileum, där jag stod i samspråk med mina vänner Jonas Åkerlund, regissören, och Mikael Jansson, storfotografen. Jens tror att jag blev ”smickrad” för att han inte ville tala med dem, utan med mig, men någon sådan känsla kan jag ej dra mig till minnes. Det jag minns var att hans oräddhet gjorde intryck, liksom att han sade sig vilja arbeta med kvalitet — ett ord som var ovanligt att höra från alla dessa unga aspirerande medmänniskor redan på den tiden, för vid pass tio år sedan. Jens fortsätter med att, fortfarande helt sanningsenligt, berätta om hur han började arbeta gratis för vårt magasin Stockholm New men nästan omgående fick lön och om hur han under ett par års tid tvingade sig till finare och finare titlar, för att när han till sist beskänktes titeln redaktionschef (som jag ej minns att han hade) genast använde denna för att söka sig vidare ut i vida modevärlden. Min roll som språngbräda bjuder jag gärna på — ja, är tamigfaen stolt över. Allt sanslöst roligt jag och Jens har haft tillsammans är härliga minnen, här hemma, ute på landet, i Skåne, London och inte minst där borta i New York, denna gamla favoritstad som efter vårt monsterevenemang Stockholm New York anno 2000 (där Jens spelade en riktig hjälteroll) och efter att ha lärt känna Tokyo har förlorat all lockelse för mig. Däremot har jag svårare att förstå varför Jens i artikeln dissar vår gamle vän Tyler Brulé, som han lärt känna genom oss och som var den som gav honom chansen i London sedan han lämnat oss och som sammanförde de unga tu hungriga herrarna (Tylers citat från artikeln är också minnesvärt, uttalat kort efter det att han format det unga teamet: "Oh no, I’ve created two monsters") . Som det gamla New York-uttrycket lyder: ”Be nice to people on the way up, cause chances are you’ll be meeting them on the way down”...

Ja, ta och kolla in artikeln vetja — gripande läsning. Det är bara att ta av sig hatten för Jens och Erik — och att samtidigt ge rådet att inte glömma att hålla stadigt i hatten, ty vinden är alltid hård där i omkörningsfilen...

Kommentarer

2008-03-04 skrev Anonym
Who cares?
2008-03-06 skrev Anonym
Är det sånt som kallas stekare?
2008-03-08 skrev Maggie
Men...ljuger han då om att han varit chefredaktör??
2008-03-08 skrev C
Nej, chefredaktör har han aldrig påstått sig vara, däremot redaktionschef. Det var han säkert också, bara att jag glömt det.
2008-03-08 skrev Maggie
Aha. Jag slarvläste. Och minnet, vet hur det där är...
Kul uttalande det där om "skapat 2 monster".... Det är väl lite "på gott och ont" med det, speciellt om man blir för mycket monster och för lite ödmjuk. Fast å andra sidan, kanske krävs en större dos monster, än ödmjukhet, för att nå framgång. Skulle vara intressant om du i någon post benade ur lite om de här egenskaperna som krävs för framgång. På ett sätt kan jag nu helt plötsligt inse varför jag själv egentligen aldrig blivit så där riktigt framgångsrik med något jag företagit mig, jag har varit alldeles för lite monster. Och istället för att vara ödmjuk, så rent av mesig i vissa fall.
2008-03-08 skrev Maggie
Men, så kom jag att tänka på, nu när jag läste din post en gång till, att alla de som jag mött, och som varit med och utnyttjat min mesighet på sin väg uppåt, kanske kanske möter de mig när de är på väg ner, och då! Damn, ska de få se på monster. Flin.
2008-03-08 skrev C
Ja, det är verkligen intressanta frågeställningar det där. Jag tror nog att de allra flesta som når framgång, åtminstone i ett kort perspektiv, har kraftigt överskott på monster i förhållande till ödmjukhet, för att nu uttrycka det milt. Jag vill nog påstå att även jag själv här har haft ett omvänt förhållande, även om många säkert kommer säga emot högljutt. Många kommer väldigt långt på att bara skrika om sin egen förträfflighet och slå sig för bröstet. En viss skrikig medelmåttighet verkar heller inte skada för den som vill nå framgång snabbt — det är bara att se sig omkring. När det gäller framgång till följd av verklig begåvning så är min erfarenhet tyvärr att det mycket handlar om tur — om att råka springa på någon i uppsatt positiot som själv är begåvad och självsäker nog att se en och dessutom satsa på en. En gammal sedan länge avliden mentor till mig sade till mig att konsekvent kvalitet alltid skall segra i längden. Jag hoppas verkligen att han har rätt men 45 år gammal har jag tyvärr ännu ej funnit att det är så.
2008-03-08 skrev Maggie
Vet ngn filosof som sagt, typ: En dag skall den siste stå först...
Jag vill inte tappa modet (är i din ålder) och kanske är det pga detta otappade mod, som jag fortfarande på fullt allvar är övertygad om att jag verkligen ska göra en succe´(eller nåt), att nu, nu är det nära, nu vet jag snart vad jag vill bli när jag blir stor. Jaja, jag vet, de som är 20-30 garvar (jodå, och högt, fastän de vet att jag hör) och tänker (eller ibland faktiskt rent ut sagt säger): Bort med dig kärring, så att jag får plats. Men jag vägrar utkvotering.
(Håller faktiskt på och om-utbildar mig "på gamla dagar" t o m)

Tack igen för att du svarar och ger debatten liv!
2008-03-08 skrev C
Det låter som om den filosofen kunde varit Jesus.

När det gäller Sverige finns goda och dåliga sidor. Under mitt livs bana tycker jag att de förra minskat medan de senare ökat, även om det goda fortfarande mycket kraftigt överväger. Har man som jag varit mycket i ett land som exempelvis Etiopien så känns det väldigt ovärdigt med det ständiga vardagsgnäll vi utsätts för här hemma. Ändå framstår Etiopien som rena USA jämfört med Somalia, enligt min far. En av de allra tråkigaste sidorna med vårt svenska samhälle är åldersfascismen. Är helt säker på att den har med vårt bondska ursprung och uppkomlingsskam att skaffa. Skrev en stor artikel om detta i DN redan 1990 eller så, när jag alltså var 27 år gammal. där bland andra stackars Linda Skugge och Andres Lokko figurerade — precis som om jag skulle behöva rättfärdiga att jag berörde det redan när jag var ung; som om jag inte skulle vara "legitimerad" att ha åsikter om detta nu när jag är äldre. Inledningsmeningen på den artikeln (har den i gömmorna någonstan) var: "Unga människor är förbannat tråkiga". Den står jag för än idag.
2008-03-08 skrev C
tappa för guds skull inte modet förresten! Framgång, etc, även om även jag själv har förbannat svårt att leva som jag lär, är ju blott förgänglighet...
2008-03-09 skrev Maggie
Aha, den artikeln får du allt lägga upp i textarkivet, kanhända att jag redan läst den ngn gång, (minnet som sagt (i vår ålder)men jag läser gärna igen. Häromdagen debatterades just i Debatt om åldersfascismen,(fast det pratades mest om kvinnornas roll där)och att enligt "nya" rön så är svenskarna bland topparna i världen med detta ratande. Jag skrev om snygga, kreativa, vassa. välutbildade MarieLouise Ekman på min sida, , vad är hon 62-63, och som bannemej inte låter sig kvoteras ut. Kommer att bli lite richter-utslag i området kring Dramaten ett tag efter hennes tilltr, kan tänkas....
Själv slutade jag fylla vid 35, ja jag vet, det kanske är att fega lite, men det känns lite som en nalle, men också det en hjälp till att inte tappa modet....
Du har vart med om så mkt! Kul att läsa.
2008-03-09 skrev C
Ja, den atikel skulle faktiskt vara värd att lägga upp. Det är ju besvärligt att skriva in den igen försås, men jag kanske kan göra det om inte annat så på semestern i sommar — om jag har den någonstans, vill säga. Den var faktiskt riktigt profetisk med tanke på utvecklingen sedan dess.

Jag tackar än en gång för dina vänliga ord, de värmer verkligen! Ja, jag har haft förmånen att vara med om väldigt mycket på många platser runt om i världen i mitt liv och jag är djupt tacksam för detta.
2008-03-09 skrev Anonym
MLE är 64

Jens och Erik bjuder glimtar från det snabba livet i omkörningsfilen

Kommentarer

Recent blog entries