Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Visst, men hur ”ravig” är den egentligen?

Visst, men hur ”ravig” är den egentligen?

Jaha, då var det tråkigt med modeblaskor också...

Claes Britton | 21 Mar, 2007 | 8 kommentarer

Förvisso finns det, väl, även fördelar med tilltagande ålder. Nackdelarna äro icke desto mindre i strålglans uppenbara. En av de mest påträngande av dessa är ju hur förfärade mycket tråkigare och likgiltigare åtskilligt ter sig år från år – sport, musik, film, litteratur, sex, berusning, umgänge, ja stundtals även resor, mat och vin, för att nu bara nämna några exempel. Ännu ett är modetidningar. Förr såg jag fram emot att om fredagskvällarna efter avslutad arbetsvecka sitta där i finfåtöljen med mitt rödvinsglas och mina cigariller och nogsamt bläddra igenom det ena efter den andra av de stora svulstiga parfymdoftande internationella lyxmagasinen. Numera ligger de där oöppnade i veckor innan jag pliktskyldigast snabbkollar av dem, om ens det. Säg vad beror det på? Är det min intryckshunger och vetgirighet som ytterligare stillats eller min smak som blivit än mer kräsen och äckelmagad? Kan det vara så att magasinens generella kvalitet har förflackats? Har det ökande bruset och den stegrande folkliga modehetsen rent av sugit musten ur hela genren – ungefär som radiostationen Studio 107.5:s malande på gymet för alltid har slitit ut och gjort obrukbara min vilda ungdoms alla discoslagdängor? Har det kommit för många nya skittidningar helt enkelt? Eller är det bara de gamla vanliga ständigt brutaliserade kommersialiseringen och kändismanin som lagt sina döda björnlabbar över modetidningarnas eventuella konstnärliga temperament? Som så ofta så får vi förmoda att vi har att göra med en häxbrygd av samtliga dessa och med säkerhet även flera andra förklaringskomplex.


Jag bestämde mig för att utesluta möjligheten att det istället skulle vara fråga om ren lathet och nonchalans från min egen sida genom att med större uppmärksamhet än vanligt genombläddra de stora mars/vårnumren av de magasin som räknas. Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att min negativism alls ej varit obefogad, tvärtom. Knappt en knivsudd av stimulans, inspiration eller energi fanns att utvinna ur alla dessa tusentals sidor översvämmande av för mycket av det mesta – men ändå inte tillräckligt.

Pop – det senaste ännu levande magasin som kan kallas verkligt stilbildande, grundat ur magasinskulturen kring The Face och Arena vid millenieskiftet och anfört av treddrottningen och superstylisten Katie Grand– har för länge sedan frusit i en likstel pose. Alla dessa färgskrikande, accessoardrypande sidor fotograferade av 00-talats stora stjärnpar Mert & Marcus (modets än mer cyniska svar på konstens Gilbert & George?) och husplåtisen Toby McFarland Pond förmår inte väcka någon annan reaktion än trötthet. Det blir litet som när man väl vridit upp musiken på maxvolym. Det blir tråkigt att sänka men jobbigt att lyssna på i längden. Den fråga som inställer sig är hur länge trendråttorna London kommer att orka hålla den ångan uppe. Mitt tips är att det inte blir särdeles många fler år. Omslaget vrålar om att rave är tillbaka men vem orkar bry sig?

Den största besvikelsen – för att inte säga en ren antiklimax – är den förvånande tunna franska Vogue, vilken i och för sig aldrig varit någon personlig favorit. Mest påminner blaskan om en vanlig Elle – rent av en åttiotals-Elle, för att citera min gamle vän och kollega i modeträsket. Jag har aldrig riktigt begripit vari storheten med den här produkten legat. I inget annat magasin är det heller mer iögonfallande att modeindustrin i verkligheten sedan länge har förvandlats till en accessoarindustri. När man på varenda bild i vartenda modereportage måste klämma in smycken, handskar, scarfes, glasögon och, framför allt, handväskor, så går så att säga en hel del av själva charmen med den redaktionella friheten förlorad, särskilt som bilderna numera ju i stort sett alltid bygger på total looks från en och samma designer, en annan gammal eftergift till annonsörerna. I en story ser det ta mig fanken ut som någon i efterhand ändrat sig och gått in och ganska yxigt bytt handväskor på bilderna i retuschen – något som är normalförfarande i reklamen numera men som enligt min mening inte borde höra hemma i den redaktionella fotografin. Jag tycker att även David Sims, den mest utpräglade fashionfotografen av dem alla, har förbrukat sitt karaktäristiska uttryck med skirt hmi-ljus i studio, underifrånvinkel, sportiga poser och massor av flygande hår. Detsamma gäller dennes generationskamrat Mario Sorrenti, vilket även blir uppenbart i amerikanska V, där de båda stjärnorna låter allt de har hänga ut, utan att förmå göra intryck. Hur många accessoarer kan vi få in i en bild om vi använder modellen som julgran?


Nej, då föredrar jag fortfarande min gamla slitstarka favorittidning italienska Vogue, där fenomenet Franca Sozzani sedan flera år tillbaka är inne på sitt fjärde decennium som chefredaktör och fortsätter att dominera den milanesiska modeindustrin med fast hand. I minst två av dessa decennier har väl ett annat fenomen, fantomfotografen Steven Meisel, plåtat omslag samt ett minst 30-sidigt huvudjobb vareviga nummer i samma tidning (blir karln aldrig sjuk?). Fortfarande har han mer att ge än alla andra, även om också han nu för tiden, det måste erkännas, ofta verkar hacka på tomgång. Även gamla strävsamma Sozzani-vapendragare som Peter Lindbergh, Paolo Roversi och även Deborah Turbeville hänger med, utan att skämmas för sig i den samtida konkurrensen (över huvud är det ju anmärkningsvärt hur länge de stora fotograferna överlever i den trendhetsiga modebranschen – mästare som Penn, Avedon, Newton, Meisel och Weber förblir ju ohotade, även efter de dött). Störst intryck gör Glenn Luchford, en förlorad stjärna ur Sims/Sorrenti-generationen som gjorde comeback för några år sedan och som nu verkar ha hittat tillbaka till något, även om detta något nu känns avsevärt mindre spännande. Ny flavour of the month är Emma Summerton, som inte har något nytt att tillföra. Särskilt kul känns inte heller italienska Voggen.

Bäst och mest kraftfull är då i så fall den i Sverige bortglömda W, det amerikanska lyxmagasinet som alltid varit det fetaste av dem alla, publicerat av Fairchild, förlaget som ju sedan länge också ägs av Condé Nast. Det är fascinerande hur magasinet alltid lyckats kombinera riktigt tjock amerikansk miljardärshustrulyx med modejobb som vågar sig långt ut på grenen. Här har marsnumret en månad efter utgivning ännu inte nått vår huvudstad (försämringen av stadens magasinsutbud är värt ett eget kapitel) men februarinumrets line-up imponerar. Steven Kleins jobb med Dolce & Gabbana bär klassikerstämpel. Här är Klein tillbaka på sin mammas gata – den svarta homoerotiken. Den skygge trendsättaren Philip-Lorca diCorcia bidrar med en story som väl inte tillhör hans bättre men som ändock håller god och exklusiv kvalitet. Detsamma gäller Juergen Tellers ganska stygga, som vanligt ordentligt Newton-inspirerade spread. Ett mer standardiserad David Sims-jobb kompletterar en respektingivande helhet som redan i februari med lätthet överträffar vad konkurrenterna har att komma med i sina stora marsnummer. Mer artistiska magasin som Another Magazine och andra orkar jag inte ens ta del av.

Jag är inte ensam om att tråkas ut av modetidningarna. Flera av mina vänner har också egna specifika teorier om vari detta fenomen kan bestå, utöver mina ovan nämnda grundläggande. En gammal vän och lifestylefotograf tror att det har att göra med nämnda Mert & Marcus, vilka ju tog Steven Meisels grej, drev den till perfektion och därmed dödade spänningen. En yngre fashionfreak framhåller Fabien Barons förnyade dominans av den globala modescenen som dödskyssen (jag låter gossarna här vara anonyma, då branschen är sprängfylld av politik och berättigad oro för de egna karriärerna). Själv vill jag framkasta ännu en faktor som har med båda dessa att skaffa – nämligen den digitala fotografins numera i stort sett totala segertåg. För mig har det digitala fotografiets konstgjorda hudtoner och konstruerade skärpedjup dragit ut kontakten ur modebilderna. Den realtidssnabba digitala tekniken har ju också vridit en stor del av kontrollen ur fotografernas händer, till förmån för art directors, kunder och andra uppdragsgivare. Vidare undrar jag om inte de digitala gluggarna är behäftade med någon form av hemliga avsexualiserande filter.

Det må, som jag brukar säga, vara hur det vill med den saken men kul är det inte. Folk fortsätter att då och då fråga mig om huruvida vi har planer på att någon gång göra comeback med vårt eget magasin, Stockholm New. Mitt svar förblir detsamma: ja, det har vi, förr eller senare. När det nu blir så får jag ju i så fall tillfälle att skrida upp till bevis, istället för att bara gnälla och racka ned på andra. Den dagen kommer nog – även om jag måste erkänna att det inte direkt rister i benen...

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries