Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Clarion hotel på Norra Bantorget om det varit tre gånger så högt. Skulle det göra denna strandade finlandsfärja mindre banal? Bild manipulerad av av Mikael Askergren

Herre Gud, Fru Gud och lillpojken Jesus: ser framtidens Stockholm ut som en enda gigantiskt Hammarby Sjöstad?

Claes Britton | 18 Apr, 2008 | 33 kommentarer

Ett tag där för några år sedan så inbillade vi oss kunna urskilja några vaga tecken på en kommande förlösning ur det över fyra decennier (and counting...) utdragna trauma som alltsedan rekordårens och miljonprogrammets dagar har plågat svensk arkitektur och stadsplanering i allmänhet och vår kungliga huvudstads diton i all synnerhet.

Det visade sig ej vara annat än fromt önsketänkande.

Senare tiders erfarenheter visar att Sverige allmänhet — och Stockholm i synnerhet — är cementerade i sina ställningar i den samtida arkitekturens bottenträsk, efter att allt från det sena artonhundratalet fram till mitten av sextiotalet ha tillhört världsledarna inom såväl arkitektur som stadsplanering.

De byggen som färdigställs här i Stockholm fortfar att vara samma populistiska, osjälvständiga, lågkvalitativa och förfuskade pastischer på tidigare, trygga arkitektoniska epoker, i första hand funkisen, denna på sin tid kontroversiella men numera, trekvarts sekel senare, så heroiserade epok — dock givetvis helt i avsaknad funkisens genomtänkta filosofi om mått och dimensioner, luftighet och tillgång till dagsljus, avstånd mellan hus, materialval, kvalitet och finish, med mera, med mera.

Parafrasen handlar ju bevars blott om en tunn make-up av några av funkisens ytliga kännetecken — natursten, käcka ljusa fasadfärger, rundade fönster och balkonger, varjehanda trä- och stendekorationer, pelare i fronten och andra gimmicks avsedda att ge det hela ett bekant och trivsamt intryck samt en touch av skenbar exklusivitet för att motivera de höga priserna. Går man närmare ser man att naturstenen och ädelträt bara är tunna fanér som klistrats utanpå som yta för att maskera de standardgjutna betongelementen. Ett av de senare i en lång rad av nya bostadsområden som färdigställts i denna osjälvständiga ickearkitektur återfinns ju exempelvis på Lilla Essingen, och även ett mindre område ovanför på Kungsholmen som jag nyligen till min förfäran upptäckte, nedanför St Görans sjukhus. Raden av exempel från nittio- och nollnolltalen kan göras blott alltför lång. Jag blickar just nu ut på ett område nedanför mitt fönster här på Gärdet, färdigställt för några år sedan, vilket nu är tänkt att utökas med en serie "stadsvillor" (detta fikonspråk....) på fyra våningar i en skuggig skogsbacke där harar och fasaner ännu en tid kan siktas, pastischer på de omtjatade trevåningshusen på Askrikegatan här i grannskapet (man måste ju i den ekonomiska rationalitetens namn smyga upp volymen). Redan efter något decennium börjar dessa fuskbyggda hus förfalla, vilket jag kunde konstatera när jag promenerade genom nittiotalsområdet "Starrbäcksängen" här på Gärdet härom dagen och som också redan är tydligt i exempelvis Hammarby Sjöstad.

Ett annat huvudspår i dagens byggande i Stockholm och på andra håll är det som jag kallar charterarkitekturen, med just Hammarby Sjöstad (detta löjeväckande namn...) som paradexempel: lägre, en smula glesare placerade hus, med tjockare pålagt exklusivt spackel, vilka för tankarna till semesterlägenhetskomplex i övre medelprisklass. I någon av dagstidningarna såg jag en skiss över den omfattande planerade nybebyggelsen vid Klara Sjö (alla dessa "sjöar"...det gäller att mjölka maximalt av varumärket "Nordens Venedig"...) som såg snarlik ut, med samma stora glasytor, samma terasser, samma ädelträ- och naturstensdekorer och samma trivsamt kväljande nyponröda fasadnyans som kommit att bli det nya Stockholms signaturfärg framför andra (just den som ju även som vi minns så beklagligen påtvingades Moderna Museet av våra politiker, mot arkitektens vilja, istället för den tänkta granitgtå nyans som avfärdades då den av politikerna ansågs "tråkig" och påminnande om miljonprogrammet). Likadant ser det förstås ut på en skiss jag surfade på över en tänkt bebyggelse i den karga norrbranten längs Stadsgårdskajen, liksom på västra Kungsholmen med flera "sjönära" planerade nyexploateringar. Som så ofta så har min trogne gamle vän och antropologiske väpnare Tomas Almgren, en gång barnfödd i det fjärran Teheran under det Ture Sventon-klingande namnet Siawash Horsiar, uttryckt sig mer träffande än någon annan om denna insmickrande bluffarkitektur: "Du vet, det är som när man var liten och lekte med lego och inte hade några fönster kvar så man fick ta en dörr istället".

Somliga påstår att folk gillar och trivs med den här "stilen" men för mig framstår det som en mardröm värre än de hallucinatoriska sena scenerna i Kubricks 2001 att hela framtidens Stockholm skall komma att domineras av detta övre medelklass-smäck. Kall statistik visar också att omsättningen på lägenheter i bostadsområden byggda under de senaste två decennierna är flerfaldigt högre än i äldre områden. Detta är på intet vis ägnat att förvåna då den samtida pastischarkitekturen sorgligt nog är än sämre interiört än exteriört.

Gemensamt för såväl charterarkitekturen och de historiserande pastischerna är deras totala anonymitet. Hur många ens allmänt arkitekturintresserade kan namnge några arkitekter bakom de här projekten? I praktiken är det ju Skanska, Peab, NCC, JM och andra byggbolag som står för utformningen. Ytterst ansvariga är Stockholms stad och andra kommuner, genom att avstå fråm alla estetiska, kulturella och kvalitetsmässiga krav men däremot ta så hutlöst betalt för marken att finansieringen kräver snabba populistiska fuskbyggen. Så sägs det åtminstone av svenska arkitekter, denna fega och bekväma skara.

Även de senaste mer publika stora byggnadsprojekten förskräcker. Kanske är det tidigt och förmätet att redan nu förkasta det vinnande förslaget för Stadsbibliotekets tillbyggnad, men det är just vad nödgas göra med denna otympliga glaslåda i detta trånga, charmlösa norrläge. Som arkitekten, författaren och konstnären Mikael Askergren påpekar så liknar det mest en av honom förmodligen underkänd lösning på en elevuppgift i andra årskursen på arkitektursektionen vid Tekniska högskolan. Inte ens Mikael Söderlund orkade till sist stå för detta av alla bedömare glasklart insedda misstag. Gert Wingårdhs nya storhotell på Norra Bantorget är dessvärre också en svår, för att inte säga gruvlig besvikelse, främst den massiva, klumpiga, intetsägande fronten mot själva torget, vilket väl ändå måste vara husets viktigaste sida — "ännu en strandad Viking Line-färja" för att citera min käre vän Peter. Det snällaste man kan säga är att huset sannerligen och med eftertryck gör jobbet att skapa en inhägnad för just ett torg. Som så ofta i Stockholm har byggnaden en kroppsvolym som kanske vore OK om den vore tre gånger högre — nu blir det litet som en 1,52 lång bodybuilder. Det spetsfundiga bogvisiret med kurs mot en anonym bakgata kan inte maskera detta trista faktum. Från baksidan är byggnaden rent ondskefull och den omfattande nybyggnation runt ikring är än sämre. Vi kan bara bäva för kommande storprojekt som kongresscentret vid Klarabergsviadukten, vilket lider av samma undersätsiga elefantiasis, och, framför allt, den eviga ombyggnaden av Slussen.

Ingenting av allt detta ovan nämnda, med undantag av Stadsbiblioteket och Slussen, har på allvar debatterats i media, där det utan jämförelse mest omskrivna arkitekturprojekt under senare år istället har varit min vän Thomas Sandells föreslagna kallbadhus/hotell vid Norr Mälarstrand. Detta säger blott alltför mycket om seriositeten och det intellektuella klimatet i dessa frågor.

Nej, det förblir bedrövligt ställt och om ingenting görs kommer vi att till framtida generationer lämna efter oss en i grunden förfulad och förfuskad stad.

På landsbygden fortgår i det tysta en än mer genomgripande och radikal förfulning, långt värre och mer omfattande än miljonprogrammet, med en nybebyggelse som domineras av snabbt uppsmällda, lågkvalitativa kataloghus i vaga stilpasticher. Ta min egen barndoms Dalarö som exempel. Här har en själ som utvecklats under sex sekel i grunden utplånats på bara femton år, givetvis i det ädla syftet att dra in pengar och sätta kommunen Haninge "på kartan". I Montalcino, och i så många andra italienska byar vi besökt, har man avstått från denna förbannade eviga påkartsättning — och från att dra in kortsiktiga pengar som med säkerhet skulle varit präktigt tjockare än rent av Dalarös — och istället värnat om sin kulturella och historiska särart. Om dessa byar hade valt Dalarös väg funnes ingen som helst anledning att besöka dem något vidare.

Jag kan inte avstå från att än en gång — för vilken i ordningen? — upprepa de påståenden jag genom åren har framfört i en rad olika ledande medier och som ännu inte motsagts, åtminstone inte på något övertygande sätt:

— Sverige, som från 1800-talets slut fram till mitten av 1960-talet var ett föregångsland inom arkitektur och stadsbyggnad, har förvandlats till en arkitektoniskt anonym nation med vanrykte bland internationella arkitekter och kännare, vida distanserat av jämförbara länder som Holland, Danmark, Finland, Schweiz, Norge och Portugal.

— Sverige har idag ingen internationellt känd arkitekt och har inte haft någon sedan Peter Celsing (möjligen med Ralph Erskine som undantag). Hur stor andel av svenskarna kan ens namnge en svensk arkitekt?

— Kulturhuset, slutfört för 37 år sedan, är fortfarande det senaste ur internationellt perspektiv verkligt intressanta hus som byggts i vår huvudstad Stockholm och även det mest moderna. Här brukar ett i och för sig trevligt litet hyreshus på Surbrunnsgatan i Vasastan anföras som motargument, vilket väl i sig också säger en del om läget.

Till dessa påståenden vill jag foga en fråga: hur stor andel av våra riksdagsledamöter kan namnge arkitekten bakom Kulturhuset?

Ingen har heller ifrågasatt min tes om förklaringen till denna förlamning vilken väl numera får betraktas som konsensus: att det handlar om ett ännu efter snart ett halvsekel kvardröjande trauma efter miljonprogrammets och rekordårens förlöpningar, vilket gjort våra politiker och andra beslutfattare stryktäcka inför det folkliga motstånd som alltid kommer att finnas mot det nytänkande och moderna. Därför förfaller man istället till att uppmuntra inställsam och förfuskad retroarkitektur. För att citera nämnde Thomas Sandell så framstår absurditeten i detta förhållande tydligt om man överför motsvarande tankesätt till andra områden. Vem skulle komma på tanken att utforma en bil eller ett tennisracket efter förebild från tjugotalet?

Mest tragiskt är ändå det påstående som ofta upprepas som en vedertagen sanning, nämligen att vi helt enkelt saknar förmågan att bygga med en estetisk och materiell kvalitet jämförbar med den som åstadkoms för femtio, hundra, tvåhundra eller femhundra år sedan, ens om ambitionen hade funnits. Med tillgång till dagens teknik, material och ekonomiska resurser så är ju detta ett helt djävla orimligt förhållande. Om så är fallet så är ju detta ett alarmerande systemfel vilkets åtgärdande omedelbart borde placeras mycket högt på den politiska dagordningen.

Jag befarar dock att sanningen är än mer djupgående och allvarlig: att vårt demokratiska system en gång för alla har förlorat kraften, förmågan och rent av viljan att hantera ett problem av den här digniteten.

Här blir jag dock bestämt emotsagd av ovan nämnde Mikael Askergren. Han hävdar att demokrati är en motpol till arkitektonisk kreativitet; att arkitekuren som konstform frodas inte i demokrati utan under totalitära auktoriteter såsom Gud, Konungen, Hitler med flera; enligt Mikael så är arkitekrena själva de mest skyldiga av dem alla; skyldiga till att skickligt kunna manifestera endast död, ej liv...

...intressanta tankar, på min ära...

Nedan följer ett utdrag ur Elisabet Anderssons intressanta intervju från Svenska Dagladet 27 januari 2008 med den stilbildande och legendariske brittiske arkitekten Peter Cook, en av grundarna av den världsberömda arkitektbyrån Archigram, vilkens viktigaste inspirationskäller som ung arkitekt var tidig svensk funktionalism, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz.

—

Men tävlingen om tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek ville han inte delta i. Peter Cook gör en paus, och säger att han har enorm respekt för Asplund.

"Tävlingen gällde en plats där man måste vara lågmäld och radikal på samma gång", säger han och förklarar att han inte ville slösa energi på uppgiften eftersom han räknade med att hans insatser knappast skulle väcka genklang hos "konservativa svenskar".

"Det var inte någon intressant tävlingsjury, det satt för många svenskar i den. Om du har en jury med tråkigt folk så vet du också att det blir ett tråkigt resultat", säger han och tillägger att han uppfattar vinnarförslaget som helt ointressant.

Peter Cook verkar uppriktigt bekymrad över vad som pågår i Sverige. It's weird! - det är skumt! - utropar han och rösten går upp lite i falsett när han pratar om bristen på inspirerande samtidsarkitektur. Han förstår inte vad som gått snett. Sverige var ju en gång känt som ett innovativt land, med stora arkitektnamn.

"Idag är svensk arkitektur ointressant. Det är tragiskt, säger han och tillägger att han väntar på att någon ska förklara varför Sverige hamnat på efterkälken. På senare tid har norsk arkitektur vitaliserats, i Danmark byggs mycket spännande och Finland håller som alltid hög nivå.

Men Sverige är "depressingly ordinary" säger han.

Peter Cook lutar sig tillbaka i stolen, ögonlocken blir tunga. Han har sagt att hans styrka är entusiasm, och hans svaghet är att han inte klarar av att ha tråkigt - då somnar han.

Jag vet inte om det är min intervju eller tanken på svensk arkitektur som tråkar ut honom. Men efter några sekunder öppnar han ögonen igen och pratar vidare som om ingenting hänt.

Peter Cook försöker pröva olika förklaringar till ariktekturklimatet i Sverige. Kan det vara jantelagen, en rädsla för elitism, som håller tillbaka arkitekterna? Är det puritanism som gör att svenskarna inte unnar sig arkitekturupplevelser?

Jag ser att hans ögonlock återigen blir tunga.

"Det är skumt jag förstår det inte. Det är på något sätt dött här", säger han.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries