Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Bye Bye bad boy bitches. Go home to Bush! Hope to see you never more...

Bye Bye bad boy bitches. Go home to Bush! Hope to see you never more...

Good Bye and Good Goddamn Riddance!!!!!!!!!! Mitt fjärde och — jag svär! — sista inlägg om den förbrukade onde barnpresidenten

Claes Britton | 15 Nov, 2008 | 8 kommentarer

Det blev som vi trodde ändå till sist, trots allt och när allt kom omkring. Vår Main Man Barack Obama triumferade förhållandevis ledigt, om än knappt, över den gamle terrängående, tappert bottox-pumpande McCain, trots att denne alltmer desperat spelade ut sina tarvliga tokpatriotiska machokort ("I've got the scars to prove it!", jo, man tackar...). Det var väl för väl det. Om utgången blivit annorlunda så hade jag åtminstone för överskådlig tid givit upp de sista hoppen om mitt gamla andra hemland. Obamas seger är bevars historisk och ganska fantastisk, även om det säger en del om landets primitivitet att det var en sådan bombastisk, barnpedagogisk andra världskrigsretorik som Obamas som krävdes — inget finlir om vi säger så...

Låtom oss nu vid vår edsvurne Gud hoppas och tro på vår man Barack som en alldeles nödvändig bot för det förtappade mastodontlandet och vår övriga enda värld.

Själv vill jag, föga förvånande, än en gång sända en tanke till Obamas ännu sittande företrädare, den oförliknelige George W Bush, USA:s i mördande konkurrens genom tiderna sämste president — sadisten som torterade djur som barn, söp och svinade ned i sin ungdom och störtade sitt land i avgrunden som vuxen. För fjärde gången får han mig nu att göra avkall från min princip att lämna politiken därhän i den här kolumnen. Om ett par dryga månader kan han för gott dra sig tillbaka till sin sedan länge reserverade hedersplats där bland Hitler, Caligula, Henrik VIII, Pol Pot, Stalin, Genghis Kahn, Interahamwe, Ceausescu, Leopold II, Bokassa, Saddam (ett kärt återseende...) och alla de andra olycksbröderna där nere i vår mänskliga historias bråddjupaste herostratiska helveteshålor, där alls ingen kvinna äga access, för att skalda samtidssvenska...

Det är med en tornande skuld till sina egna kommande generationer och till den övriga världen som det amerikanska folket nu tar farväl av denne fjortonde gradens fiskmås till president. Med sin bottenlösa okunskap, sin provocerande dumhet, sin grundläggande machodrypande våldsfixering och sitt föraktfulla ointresse för allt och alla andra än sig själva är det de, amerikanerna i gemen, och ingen annan, som är skyldiga till den situation vi alla nu befinner oss i. Som jag tidigare skrivit i den här kolumnen så har jag alltsedan skoltiden i Santa Monica i Kalifornien på sjuttiotalet bara väntat på de ödesdigra konsekvenser som denna så manligt självtillräckligt våldsförhärligande dumhet en dag kommer att få för oss alla. Jag är lättad, och en smula förvånad, över att denna nu snart överlevda amerikanska regim inte lyckades fullfölja sitt kristna Jihad — för att citera Hunter S Thompson — med ett angrepp åtminstone också på Iran (ursprungsplanen omfattade som vi minns även Syrien och Nordkorea).

Att de valde Bush första gången, efter åtta års republikansk terrorpropaganda under Clinton, USA:s mest framgångsrike president i modern tid, det kan jag till nöds köpa, valfusk med mera oaktat. Hur de däremot kunde återvälja fanskapet förblir en gåta och en skam som sent kommer att kunna botgöras. Som min gamle husgud, nämnde Hunter S Thompson, ställde frågan i en TV-intervju inte långt före sitt självmord (en intervju där han även kallade sin egen gamle nemesis Nixon för "blödig liberal i jämförelse med Bush"): "En man som på två år har förvandlat ett ekonomiskt starkt land i fred till ett ruinerat land i krig — hur människor kan vilja rösta på en sådan man, det är det som förbluffar mig med det amerikanska folket".

Jag har läst stora mängder litteratur om detta fenomen och min analys är klar bortom tvivel. Vi behöver inte gå djupare än till just denna amerikanska så urbota korkade, av Hollywood i generationer romantiserade och brutaliserade våldsglorifierande machokultur — ett skamlöst komplex som Susan Faludi med briljant precision sätter fingret på i sin bok.

Själv skrev jag ett par dagar efter 9/11 en krönika i Expressen (ja, det är sant, jag var under en kort period städslad som krönikor i detta organ — ett på förhand dödsdömt uppdrag som jag övertalades att acceptera av den dåvarande chefredaktören, min vän Joachim Berner) där jag med ganska stor exakthet förutspådde flera av de katastrofala händelseförlopp som vår värld sedan dess har tvingats genomleva. I denna krönika — som föga förvånande väckte ett ramaskri bland diverse tankesmedjor — skrev jag också, vilket jag ännu håller fast vid, att jag är övertygad om att själva kastreringssymboliken , den så iögonfallande snöpningen av dessa den manliga amerikanska kapitalistiska omnipotensens två praktfulla tvillingfallosar, är en synnerligen verksam förklaring till den groteskhet med vilken denna i och för sig historiskt enastående händelse har förstorats upp. Om vi ställer de drygt tre tusen dödsoffer som terrorattacken krävde mot antalet offer som skördats i de krig och den terror som följt av den amerikanska hämnden — då framstår detta groteska med all önskvärd tydlighet för alla och envar. Om vi sedan betänker de förskräckande reservoarer av hat och besinningslös vrede som allt detta helt förståeligt har fyllt hos nya generationer av mörka krafter inom väldiga delar av världen, krafter som annars sedan länge varit dömda att sina i en moderniserad värld — då börjar vi skönja vidden av Bushregimens förbrytelser.

Tyvärr har jag inte lyckats återfinna min egen text. Läs istället Hunter S Thompsons profetiska sportkrönika(!), skriven bara ett dygn efter attacken (notera att stor förvirring ännu rådde om antalet dödsoffer när Hunter skrev sin text) vilken jag lagt upp i mitt textarkiv (är det någon annan skribent som skall få en plats där så är det givetvis han). Kristen Jihad, som han skriver — det låter minst sagt hårt, men det är ju vad det varit fråga om, vilket "the goofy child President", som Hunter så skoningslöst träffande kallar honom, gång på gång själv förklarat. Nu hoppas och tror jag att att godheten som så många gånger förr kommer att kämpa ned ondskan till sist. Sådant är ju hydrans öde, som det står skrivet någonstans, minns ej var (kan det vara i Bibeln?): att regelbundet sticka fram sitt vedervärdiga tryne men att alltid och utan undantag kämpas ned och tvingas tillbaka i sin håla till sist.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries