Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Inga from Sweden – vårt starkaste internationella varumärke

Inga from Sweden – vårt starkaste internationella varumärke

Glöm Volvo, Ikea, ABBA, dalahästar, Borg och Bergman – Inga from Sweden är vårt starkaste globala varumärke!

Claes Britton | 25 Jun, 2007 | 57 kommentarer

Jag gissar att midsommarafton är en dag så god som någon för att börja förtälja rövarhistorier från min vilda ungdom.


Senaste, och med all erforderlig sannolikhet också sista, gången jag bodde i Los Angeles så skedde detta märkligt nog uppe i Covina, på den tiden, det tidigaste åttiotalet, ett slumomgärdat sämre övervägande vitt medelklassområde uppe i smoggiga San Gabriel Valley. Här hade jag som vän och lagkamrat mörksvarte Darryl – en bra men knappast kvicktänkt och än mindre bildad ung karl. Darryl var ärligt talat riktigt djävla dum, det märktes också på basketplanen, och kallades därefter ”Dumme Darryl”. Att blåsa honom var ingen sport. Jag minns en natt när vi som så ofta hade kört ned till Hollywood i Mikes morsas bubbla. Vi brukade sitta och kröka – Old English, Schlitz Malt Liquor och Peppermint Schnapps...huga huga – och tända på uppe på stenbalustraden nedanför ett då öde gammalt mansion, modell huset i Psycho, just ovanför ett stort reklambillboard i kröken på Sunset Strip, medan vi osedda kollade hortrafiken som pågick oförtrutet där nedanför med transor och allt. När Darryl innan vi drog hem skulle tanka upp bilen tipsade jag honom om att han kunde passa på att ta sig en klunk bensin direkt från kranen – det skulle göra honom riktigt hejdundrande fucked up och ingick i priset när man tankade fullt, försäkrade jag (Eder Ödmjuke var ingen till fullo fin och ansvarskännande yngling på den tiden, det måste medges). Först var Darryl skeptisk men efter en stunds övertygande var han med på noterna och vi fick hejda honom från att ta sig en klunk från soppapistolen och förklara att det hela var ett skämt. Han härstammade från slummen i Newark, New Jersey, och hade vad jag förstod räddats därifrån av sin ganska snygga morsa som träffat en undre medelklassman och flyttat med denne till Kalifornien. Jag brukade fråga honom om Newark, vilket enligt Darryl var en stor metropol. När jag pressade honom om invånarantalet hade han ingen aning och försökte slå bort frågan. Jag gav mig dock inte. ”Is it as big as Los Angeles?” frågade jag försåtligt”: ”Fuck, much bigger, man”, blev svaret. ”Men hur många tror du bor där då, i runda slängar?” fortsatte jag obarmhärtigt. ”Well fuck, a thousand, man!” fräste Darryl för att få slut på förhöret. Ja, han hade dimmiga begrepp om sådant som siffror, bokstäver och sakers förhållande till varandra och inga föreställningar alls om vad fenomenet utlandet innebar, kände ej länder som Storbritannien, Italien eller Frankrike ens till namnet, knappt ens Kanada eller Mexiko. Det skulle förvåna mig storligen om den gode Darryl över huvud taget är i livet så här i realtid, drygt kvartsseklet senare. Däremot kände han väl till begreppet svenska kvinnor och närde en het dröm om att en dag resa till Sweden, detta diffusa begrepp som i hans fantasi framstod som en enda paradisisk ormgrop.

Jag brukar tänka på Dumme Darryl när jag begrundar den till synes outsläckliga livskraften i den globala myten och universella manliga drömmen om svenska kvinnor och svensk synd, grundad av några oskyldiga filmer på femtio- och sextiotalen och fortfarande verksam i all välönsklig välmåga snart halvseklet senare – till den grad att blotta ordet Swedish bland män på många håll har en lockande sexuell laddning. Volvo, IKEA, Björn Borg, ABBA, dalahästen och Ingmar Bergman kan dra åt helvete. Det råder inga tvivel om att svenska kvinnor och den svenska synden är och förblir vårt starkaste globala varumärke.

Jag har ägnat mig en hel del åt det här ämnet och flera gånger skrivit om det på olika uppdrag. Under alla år då vi arbetade med vårt magasin Stockholm New så lekte vi hela tiden med, ja utnyttjade detta internationellt så kraftfulla varumärke. Unga vackra svenska kvinnor och ett element av nakenhet och sexuellt anstruken nordisk magi tillhörde hela tiden magasinets stående inslag, något som aldrig slutade att väcka ilska, förtret och tröttande kontroverser bland våra samarbetspartners inom officiella Sverige, på UD och andra håll – både bland kvinnorna, av begripliga skäl, och bland männen, av rädsla för de kvinnliga kollegernas reaktioner. På grund av detta blev Stockholm New under sin livstid aldrig riktigt rumsren och än mindre politiskt korrekt i dessa kretsar.

Mina argument när jag gång på gång pressades om varför vi bidrog till att hålla denna så förhatliga myt vid liv var enkla. Jag förklarade att jag som marknadskommunikatör ansåg att vi, ett litet land i periferin, med låg generell internationell kännedom, helt enkelt inte hade råd att avstå från att använda oss av vårt allra starkaste varumärke på den internationella arenan.

Inte heller kunde jag se det hela som något negativt utan tvärtom som mycket positivt – en fantastisk tillgång – då jag alltid betraktat nakenhet och sex bland det mest naturliga av allt i våra mänskliga liv och aldrig heller blandat ihop de två begreppen. Det har ju aldrig varit vi svenskar utan resten av världen som varit sjukt och onaturligt fixerade vid hela det sammanblandade nakenhet/sex-komplexet . Det är ju deras problem, inte vårt, och kan vi dra några marknadskommunikativa växlar på vår egen mer avspända inställning så är det väl bara att tacka, ta emot och garva åt dem? Jag minns särskilt ett tillfälle när jag under en av våra release-cocktails överfölls av en parant kulturkvinna med rötter i överklassen – en representant för jumbojippot ”Stockholm Kulturhuvudstad ´98”. Det kändes som om damen hade lust att klösa ögonen ur mig. ”Fattar du vad ni har gjort?” skrek hon. ”Ni har tagit bilden av den svenska kvinnan tillbaka till femtiotalet och Nyfiken Gul!!!”. ”Innan du går vidare”, avbröt jag, ”är du medveten om att just Nyfiken Gul är Sveriges genom tiderna i särklass mest framgångsrika film internationellt?”.

Ack ja. Vill ni till äventyrs veta än mer om min syn på detta med den så kallade svenska synden ur ett internationellt perspektiv? Gå då in och läs en artig och verserad version i veckans fråga, publicerad på midsommaraftonen förstås, på vår så mödosamt egenhändigt producerade (på uppdrag av Svenska Institutet), ständigt växande mastodontwebsite www.linnaeus300.com.

PS. Ni vet väl för övrigt att varumärket Swedish Erotica grundades på det tidiga sjuttiotalet i North Hollywood, Kalifornen. DS.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries