Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Paradiset kommer på plats 1971

Paradiset kommer på plats 1971

Giv oss vårt Paradis åter!

Claes Britton | 2 Apr, 2008 | 8 kommentarer

Under mitt digra och långdragna arbete med att gå igenom Moderna Museets samlade fotoarkiv, för vårt mastodontarbete med museets stora 50-årsjubileumsbok, har jag förstås hittat bilder från olika decennier av den en gång så ohyggligt omstridda skulpturgruppen ”Paradiset” av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely, vilken ju som vi minns förr var ett landmärke vid brofästet på Skeppsholmen men senare flyttades till sitt nuvarande, mer anonyma läge i backen nedanför entréplanen framför själva museet.

Bilderna väckte minnen av de rasande känslor som dessa skulpturer väckte bland östermalmshögern på den tid det begav sig. Idag, när den moderna konsten blivit så till den grad etablerad och införlivad att själve vår Konung bedyrar sitt eget personliga intresse för densamma, förefaller den debatt som svallade för ett kvartssekel sedan som avlägsen. För yngre folk kan det vara nyttigt att påminna om att det då var en allmänt vedertagen mening bland våra konservativa och reaktionära medmänniskor att hela fenomenet modern konst var en enda stor humbug — att Picasso var en pervers charlatan och så vidare. Framför allt så förknippades den moderna konsten med revolt, kommunism och allsköns elände. Paradiset blev från första början, när den kom på plats 1971, den yttersta symbolen för alla långhåriga haschskägg och rödvinsbolsjeviker som hängde där uppe på museet och smidde sina omstörtande ränkor. Den konservativa proteströrelsen sattes genast igång, med det enkla målet att få skulpturgruppen flyttad, oförtrutet anförd av salig Erik Trägårdh, moderat lokalpolitiker, före detta officer och hängiven Vän Av Ordning. Ett huvudargument var att den bjärt färgade och anskrämligt fula skulpturgruppen med sin placering mitt emot inget mindre än vårt Kungliga slott utgjorde en förolämpning mot själva vår Kungliga huvudstads heder — ja, mot allt vad anständigt och beständigt är här i vår värld. Att påstå att Paradiset var ett rött skynke för proggens kämpande motkrafter är att uttrycka sig alltför diplomatiskt.

Efter dryga tio års envetet arbete bar proteströrelsen till sist sin frukt. Beslut om att flytta Paradiset fattades 1983 och verkställdes 1986, efter några år av sedvanlig byråkratisk fördröjning.

Så här dryga två decennier senare, när verk av konstnärer av de Saint Phalles och Tinguelys dignitet betingar mångsiffriga miljonbelopp — en språk som ju även vänner av ordning alltid har förstått — är Paradiset knappast längre det minsta kontroversiell. Därför borde det nu vara hög tid att flytta den så oemotståndligt livsbejakande gruppen tillbaka till dess ursprungliga och rättmätiga placering (se tyvärr korniga bilder), för vilken den ju var tänkt när konstnärerna donerade detta verk till museet. Här skulle den åter kunna fylla sin funktion som en konstens landmärke — en iögonfallande signal för stockholmare och besökare om att detta är konstens ö och en effektfull kontrast mot stenbebyggelsen kring bukten och af Chapman intill. Varför inte göra en rockad och samtidigt flytta Picassos underbara ”Frukost i det gröna” från sin än mer undanskymda position i buskagen vid sidan av museet till den plats där Paradiset nu står? Dessa båda skulpturgrupper, en fullbordad magnifik trio tillsammans med Calders ”De fyra elementen” på entréplanen, vore ju vara ett än mer värdig och spektakulär preludium till ett besök på ett av världens främsta museer för modern konst.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries