En vy över Stockholms vackraste torg

Claes Britton | 15 Okt, 2011 | 0 kommentarer

Dryga fem månader kändes som en väl avvägd, lagom rundligt tillskuren tidsrymd som paus i mitt ädla värv som bloggare, denna gudsförgätna samtida titel. När jag nu begår ännu en av dessa comebacker så är det väl passande att det sker in min egen gamla skolas kverulantiska anda.

Studera för en stund dessa mina mobilbilder tagna i sensomras söderut över Östermalmstorg, i mitt tycke en gång i tiden Stockholms vackraste torg, med dess numera överbyggda, krossade och vanhelgade säreget konvexa stenklädda öppna yta där Willy Gordons skulptur "Slaktarballen" en gång tronade i trotsig majestät, numera kringbyggd med och i grunden förfuskad och förudmjukad av bajamaja, baracker, cykelställ och logistisk uppställningsplats för livsmedelsvagnar. Den riktigt minnesgode läsaren, om någon sådan till äventyrs finnes, erinrar sig att jag i mina förtvivlade ensamma fåfänga ansträngningar under nittiotalet för att väcka en debatt om Stockholms arkitektoniska förfall ägnade mig särskilt åt förslumningen av och den spontana kåkbebyggelsen på våra torg och öppna platser, med artiklar i Dagens Nyheter och framträdanden i TV och radio. Så här tio-femton år senare kan vi kallt konstatera att ingenting har gjorts åt saken utan att utvecklingen roderlöst likt Den flygande holländaren har fortseglat.

Kan ni säga mig varför våra stadsplanerare frivilligt låter våra vackraste, mest centrala, representativa, välplanerade och historiskt betydelsefulla torg och öppna platser, såsom Östermalmstorg, Norrmalmstog, Kungsträdgården, Medborgarplatsen med flera spontanbebyggas fulla med baracker, tryckimpregnerade däck, diverse ställningar, kretsloppsstationer med mera och sedan belamras med soptunnor, reklamskyltar, cykelställ, bajamajor och allsköns bråte, utan antydan till tanke eller mål — för att sedemera, särskilt i den arma Kungsträdgårdens fall, under hela den varma årstiden förvandlas till en pressenningsmattrande, radiohitdunkande, härsket plastölsosande Kiviks marknad med en enda obruten svit av lappländska matfestivaler, elabonnemangsyror, hjulande twittrande livspusselcoacher och jag vet inte vad: en den hinsidesflabbande anskrämlighetens scenografi som sedan under årets åtta kalla månader står kvar där tom och övergivet grinande, i bästa fall pressenningstäckt och insnöad likt vemodets säsongstängda bad- och campingplatser*? Säg är det av ren estetisk och kulturell masochism?

Nej nej, ack nej, alls icke. Som så ofta så är det hela istället en frukt av ett en gång i tiden av tidsandans över den härjade stäppen framsprängande ryttare fattat beslut som sedermera dränkts av glömska och cementerats i skikt på skikt på skikt i en sarkofag av bysantisk byråkrati utan att någon människa längre minns dess ursprung eller än mindre bryr sig om dess konsekvenser.

Låt mig sålunda än en gång begå comeback i den otacksamma rollen som den sanningssägande oförstkräckt blåögde yngling vilken ur minnets kloaker släpar fram det vämjeligt stinkande ålkrälande samhällsmekaniska avfall vilket ni mindre nogräknade självtillräckliga övriga medborgare hade varit liknöjda med att förtränga eller helt enkel bara glömma, dumpa och låta flyta bort nedströms i all sin besmittade förskräcklighet i det skamligen besudlade bakvattnet.

Det var sålunda där i början av nittiotalet som några från potatistäppan inflyttande kommunalpolitiska farbröder i syntetiska kostymer och spräckliga slipsar med plastguldclip i den eviga tidlösa ambitionen att "sätta på kartan" (det skulle ännu dröja ett årtionde innan begrepp som "världsklass" och "leverera" kom på modet) fick för sig att vårt Stockholm skulle bli "kontinentalt". Med detta begrepp menades att vi skulle tillåtas dricka öl i platsglas på öppen gata. Närmare bestämt så var detta öldrickande de borgerliga partiernas viktigaste slagträ i debatten om vårt inträde i EU — att vi som medlemmar av Europa alltså skulle få dricka öl i det fria. Det var också detta öldrickande som till sist avgjorde folkomröstningen, vilket väl få minns i denna vår bekvämligen glömska realtid. Därför släppte man utan ceremonier de tidigare rigorösa reglerna för uteserveringar. Frukten blev den Waterfestival vilken sedan under ett årtionde skulle komma att under rötmåden vanställa vår stad till ett plastvimpelsmattrande kadaverstinkande krigsläger och som efter sig över hela staden lämnade metastaser i form av spontan däckomgärdad kåkbegyggelse på alla våra torg och öppna platser. Den i Kungsträdgården under samtliga de varma månaderna ständigt pågående maratonfestivalen är förstås också den en metastas av Waterfestivalen. Parken kontrolleras av Stockholms Handelskammare vilken hyr ut mark till plaststånden i avsikt att tjäna några tusenlappar. Samma är den tidlöst enkla anledningen till att staden hyr ut mark på våra torg till kiosker och allehanda stånd och utskänkningsbaracker — för att tjäna några lockande kopparblänkande rävslantar alltså. Jag har talat med mina vänner och uppdragsgivare på Stadsbyggnadskontoret om detta. De är medvetna om problemet men har krasst konstaterat att de byråkratiska labyrinter som stadsförvaltningen har byggt upp kring detta helt enkelt gör det omöjligt för dem att påverka saken. Då jag på nittiotalet forskade kring detta och frågade företrädarna hur det kunde komma sig att näringsidkare kunde få tillstånd att bygga en barack mitt på Östermalmstorg och sedan omgärda denna med ett parasolltäckt däck som växte för varje år fick jag det lugnande svaret att det endast var ett tillfälligt tillstånd, precis som det för den mutterformade barack på Norrmalmstorg som förr hette Palmhuset eller för det mer långsträckta provisoriska skjul som för fyrtio år sedan byggdes så att det blockerar entrén till Kungsträdgården (där restaurangen Thank God It's Friday numera tillför vår stad sin filantropiska glädje). Tillståndet gavs endast på tio år och kunde sedan på dispens förlängas med ytterligare endast tio år i stöten — blott trettio respektive fyrtio år vid det här laget i fallen muttern på Norrmalmstorg respektive serveringsbaracken i Kungsträdgården. Betryggande besked, inte sant? Om jag mot förmodan får uppleva min åttiorsdag finns kanhända förutsättningar att jag kan få uppleva dessa platser återställda till min barndoms och den tidigare historiens skick sålunda. Genialt!

Låt mig ställa en fråga: tror ni att en pizzabagare skulle få tillstånd att bygga en barack omgärdad med tryckimpregnerade däck och ställa till med surströmmingsfestival och 4G-bonanza i månaderna fyra på, låt säga, Place des Vosges eller i Tuilerierna i Paris, Piazza Navona i Rom eller Piazza del Duomo i Florens? Tillåter ni mig denna stilla undran..?

* Jag lovar härmed att i vinter återkomma med bilder av dessa platser off season.

Kommentarer

blog comments powered by Disqus

En vy över Stockholms vackraste torg

Kommentarer

Recent blog entries