Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Denne elake barnpresident...

Claes Britton | 11 Jan, 2007 | 0 kommentarer

Jag hade ju bestämt mig för att mer eller mindre helt avhålla mig från politik i den här kolumnen. Skulle jag en gång börja är jag rädd att det snabbt skulle föra för långt. En morgon som denna kan jag dock bara inte hejda mig. Så George W Bushs "nya strategi" för Irak blev alltså den förväntade: "mer än" 20 000 fräscha soldater till Bagdad. Ja, vad skall man säga? En sak är höjd över all tvivel: presidentens personliga prestige och framtida eftermäle är sedan länge långt viktigare än alla andra hänsyn. Klart är också att båda, oavsett alla ansträngningar, är ohjälpligt förlorade. Vi vet ju att George W redan har reserverat sin plats där nere i den mänskliga historiens mörkaste herostratiska hålor där han kommer att träffa på gamla bekanta som Saddam ("He tried to kill my dad!"), Hitler, Caligula och så många fler.


Jag har vid det här laget läst ett försvarligt antal böcker och många fler artiklar av pålitliga skribenter som Vanity Fair’s Graydon Carter (VF anses ju tillsammans med The New Yorker och New York Review of Books vara de enda tunga amerikanska publikationer som från början har hållit en nykter linje i Irak-frågan) om detta sinnessjuka krig. För er som vill göra ett försök att förstå orsakerna till galenskapen kan jag rekommendera Bob Woodwards första, tråkiga men informativa bok ”Plan of Attack” samt George Packer’s bestseller ”The Assassins’ Gate”. Som den senare skriver så förblir dessa orsaker i mycket för alltid outgrundliga. Dock tycker jag mig själv nu kunna skönja fyra huvudsakliga motiv bakom det ödesdigra beslutet: 1. Primitiv hämnd – att döda araber, helt enkelt, skitsamma vilka. 2. Personlig prestige – att visa att man är karl för sin hatt i den gamla amerikanska bemärkelsen. 3. Förvirrad, kvasiintellektuell, politisk-religiös korstågsanda. 4. Det är kul att kriga. I Woodwards ”Plan of Attack” kommer inte minst det sistnämnda motivet fram på ett kusligt sätt: hur barnsligt roligt Rumsfeld, Bush och Cheney tyckte det var att stå med general Tommy Franks, böjda över kartor med pilar och prickar och hur detta i sig självt snabbt blev en central drivkraft – precis som när pojkar spelar krigiska TV-spel och glömmer bort tid och rum.
Ändå tycker jag att min egen gamle husgud Hunter S Thompson än en gång är den som skrivit de allra nyktraste orden om George W Bush och hans regim och som bäst beskrivit George W som människa och president när han kallar honom ”this goofy child president”. Framtiden må vara mörk, men vi kan se i starkt dagsljus att priset vi får betala för denne elake Emils hyss är högt – and rising...

”We all know that it’s not the Bushes who run this country. It’s the greedheads and warmongers who are calling the shots and these people know that the Bushes are good people, who don’t ask too many questions. I piss down the throats of these Nazis, and I’m too old to worry about whether they like it or not.”

- Hunter S Thompson

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries