Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Danne begår en senkommen Stockholmsdebut

Claes Britton | 16 Feb, 2007 | 9 kommentarer

Det är märkligt hur saker här i livet har en tendens att komma i stim. Plötsligt reser sig den ene efter den andre av mina barn- och ungdomskamrater ur anonymiteten och stormar in i strålkastarljuset på bred front. Johan "Doktorn" Klings förbluffande succédebut som regissör har jag redan ett par gånger berört i den här kolumnen. Därpå var det dags för Tom Wolgers och Johan Kinde att göra schlagerfestivalen (kallas den inte så längre?) osäker med Lustans Lakejer (herredjävlar, vilken upplevelse – denne Kristian Luuk...var i hela fridens namn har jag nu förlagt min gamla flodhästpiska, den artonsvansade, blyskodda..?). Nu har turen kommit till en ännu äldre vän, från ett helt annat crew, nämligen min själsbroder och gamle lagkamrat Dan "Dana-Tranan" Perrin, i en annan tid den svenska basketsportens mest naturlige halvdistansskytt, numera sedan halvtannat decennium fullfjädrad konstnär, utbildad på Valand och alltsedan mitten av nittiotalet skändligen kvarhållen på vår saltstänkta avigsida.


I mer än ett årtionde har Danne kämpat på i det fördolda, med sporadiska utställningar på obskyra gallerier, alltmedan han försörjt sig med kroppsarbete. Skälen härtill är flera. Dels är han lågmäld, en smula saktmodig och blyg till sin karaktär – alls ej i linje med tidens hejiga säljaranda. Dels har han från början ägnat sig nästan uteslutande åt oljemåleri, vilket nu sedan en tid är trendigt, men som när Danne började sin karriär var helt otidsenligt, undanträngt av foto, video och installationer. Dessutom har Danne varit envis och kunnat köra fast i flera år med utsvävande måleriska experiment som i slutändan visat sig leda in i återvändsgränder. Dock har han alltid haft trogna fans bland mer framgångsrika konstnärskolleger och även av en hängiven mecenat, som förra året såg till att att skicka in ett par tavlor till Bukowskis, där de såldes långt över utrop, vilket upprepades säsongen därpå. En utställning på Bohusläns konstmuseum bidrog också till ett senkommet genombrott som nu fullföljs med han första stora soloutställning, på Knäpper + Baumgarten på Tegnérgatan här i Stockholm, där han visar elva akryldukar med sina idylliska, karaktäristiskt humoristiska och milt surrealistiska  undergångslandskap, storartade i färgprakt, med inspiration från bland annat holländsk och flamländsk renässans, 1800-talssurrealisten Arnold Böcklin, Carl Fredrik Hill och Dick Bengtsson. Sin kanske viktigaste influens har Danne emellertid i barndomen, från uppväxten högst upp på Gärdet, med utsikt över hela Stockholm, Djurgåden, Lidingö och Nackalandet – ett panorama som skiftade i färg, ljus och karaktär dag för dag; en djup påverkan som han först på senare år förstått vidden av. Det är för övrigt i samma hus där jag själv bor sedan snart femton år tillbaka, där min mormor och morfar och min älskade, nyss avlidna mor (jag varken orkar eller vill skriva om detta på denna plats) och numera även min bror med familj bor.

Släpp nu sargen och skynda nu iväg till Knäpper + Baumgarten och lätta på det där feta lädret – jag lovar, det blir en bra investering och en njutning på väggen.

www.knapperbaumgarten.com

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries