Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

Image from our book "Fur" (Stockholm New Publishing 2004), photographed by Peter Farago

Image from our book "Fur" (Stockholm New Publishing 2004), photographed by Peter Farago

Apropos päls, klasshat och moralisk inkonsekvens

Claes Britton | 21 Feb, 2008 | 28 kommentarer

När jag ändå var inne och snuddade vid päls, ett gammalt favoritämne, kan jag förstås inte motstå att i den moralfilosofiska inkonsekvensens namn än en gång fascineras över hur klass och klasshat fortsätter att vara centrala drivkrafter i vårt samhällsliv, trots att vi gärna vill låtsas som om vi i det här landet har avskaffat fenomenen samhällsklasser och klasskamp en gång för alla och helt och hållet och förvandlats till en enda stor leende medelklass.

Päls är ju en av de mest iögonfallande symbolerna för riktigt skamlöst svinig överklass och jag är helt övertygad om att det är just dessa kvaliteter — klassymboliken och det iögonfallande — som gör att päls förblir så sprängkraftigt kontroversiellt, medan handlingar som att dricka mjölk, äta glass eller bära mockaskor och läderskärp sällan väcker så starka känslor.

Intensiteten i dessa kontroverser flukturerar. Vi minns de berömda bilderna på supermodellerna som i början av nittiotalet fotograferades nakna av David Bailey och Herb Ritts under budskapet ”I’d rather go naked than wear fur”, varav alla utom en senare inte bara har burit utan även låtit sig fotograferas med päls i redaktionella och kommersiella modesammanhang.

Efter ett par år av relativt lugn har aktivismen mot päls åter flammat upp, i synnerhet här hemmavid. Den stackars körsnären här på gatan vid vårt kontor har fått sitt skyltfönster krossat, nedklottrat och blodbesudlat gång på gång. Vänner har blivit attackerade på gatan när de burit fuskpäls.

Vi människor tog oss i urminnes tider rätten att förslava, förnedra och förbruka djuren för att tillfredsställa våra egna behov, lustar och nycker. Detta är och förblir ett ohyggligt brutalt faktum. Som ung journalist skrev jag någon gång där mot slutet av åttiotalet ett stort litterärt reportage från ett vanligt svenskt slakteri för Dagens Nyheter Söndag. Det var med anledning av den debatt som då svallat om norsk säljakt sedan en klubbad sälkut i fyrfärg prytt ett DN-omslag och väckt nationellt raseri brödrafolken emellan, påpiskat som vi minns av ingen mindre än vår höge Konung, den ivrige jägaren. Bilderna från mitt reportage, fotograferade av Sven-Erik Sjöberg, av en betydligt mer närbelägen vardaglig grymhet, censurerades däremot minst sagt radikalt. Den stora bilden på förstasidan, alla färgbilder och många av de mest kraftfulla svartvita, liksom stora stycken av texten, avlägsnades helt sonika kort före tryckning av dåvarande chefredaktören Christina Jutterström personligen — efter påtryckningar från LRF — med det bevingade argumentet: ”Om vi accepterar att vi har kött på middagsbordet så kan vi inte servera det här till svenska folket till söndagsfrukosten”.

Själv tycker jag att det är fasansfullt att vi har tagit oss dessa barbariska och sadistiska friheter mot de andra djuren, men mitt kött är för svagt för att avstå från att äta kött eller från att älska päls, det yttersta av modets alla material.

I vår bok Fur (Stockholm New Publishing 2004) skrev jag en text om päls, klasshat och moralisk inkonsekvens som jag eder till fromma och androm till varnagel har lagt upp i mitt textarkiv. Läs och begrunda!

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries