Prenumerera på nyhetsbrevet från BrittonBritton! | Tipsa någon om denna sida.

En ömklig siluett: ”Svea Torn” vid Vallhallavägen når knappt över taknockarna

En ömklig siluett: ”Svea Torn” vid Vallhallavägen når knappt över taknockarna

Ännu en rumphuggen stubbe sticker opp sin knopp

Claes Britton | 9 Maj, 2007 | 50 kommentarer

Från min käre brors balkong, på västsidan i samma hus där jag själv bor i syd, kan jag studera ett nytt och ovälkommet tillskott i min hemstads siluett. Det handlar förstås om det snart förfärdigade "höghuset" som fått det löjeväckande namnet "Svea torn" och som är tänkt att "förgylla" hela det mer eller mindre nybyggda bostadsområdet norr om Vallhallavägen på Gärdet, "Starrbäcksängen" lika flåsigt kallat. Denna sorglustiga stubbe, med alldeles felaktiga proportioner, utgör en tydlig illustration av förlamningen, förfuskningen och det evinnerliga kompromissande som präglat svensk arkitektur under de senaste fyra årtiondena. Man behöver alls inte ta till sexuellt nedvärderande liknelser för att beskriva huset. Det räcker gott med att konstatera att "tornet", liksom för övrigt hela det nybyggda området, är ytterligare exempel på den osjälvständiga, vagt historiserande ickearkitektur som fortsätter att dominera nybyggandet här i Stockholm. För att än en gång citera min gamle vän och antropologiske vapendragare Tomas Almgren (född Siawash Horsiar) så påminner det hela om när man var grabb och lekte med lego – "du vet, när man inte hade några fönster kvar, då fick man ta en dörr istället". I stadssiluetten är "Svea torn" märkligt likt ett annat "torn", nämligen "Söder torn" – en allmänt ansedd skandalös byggnad som vi väl aldrig ens befarade skulle kunna tjäna som stilförebild. Vill man vara vänligare så kanske man kunde välja att tro att arkitekter och byggare istället låtit sig inspireras av de närbelägna gasklockorna i Hjorthagen eller av Stadions klocktorn. Det ser hur som helst ut som om kåken kapats på högst halva den tänkta höjden. Ansvarig är vår auktoritäre planarkitekt Alexander Wolodarski (ja, pappa till unge Peter på DN), som ju ligger bakom mycket av de senaste decenniernas pastischarkitektur i den här staden och som här än en gång detaljstyrt planeringen och själv ritat flera av husen. "Tornet blev väl en kompromiss förstås", säger en arkitektvän och rycker på axlarna. No shit! Flera yrkesmän jag talar med är lika uppgivna. Alla är överens om att byggnaden är ännu en skandal, men ingen vågar eller orkar protestera, av rädsla att falla i onåd och riskera framtida jobb. Är jag ensam om att uppröras över att ännu ett tillfälle att tillföra något till stadsbilden så skamligen gick förlorat?


Jag upprepar några sanningar som jag flera gånger skrivit i ledande svenska dagstidningar och som aldrig ifrågasatts i de efterföljande debatterna:

Sverige, som från 1890-talet ända fram till mitten av 1960-talet var ett världsledande land för arkitektur och stadsplanering har förvandlats till ett arkitekturens u-land, med vanrykte bland arkitekter världen över. Sverige har idag ingen internationellt känd arkitekt. Den senaste byggnaden av dignitet som byggts i Stockholm och som är erkänd i ett internationellt perspektiv är fortfarande Kulturhuset, ritad av Peter Celsing för snart fyrtio år sedan. (Symptomatiskt nog har ju just denna byggnad visat sig vara Stockholms mest "hatade" i en rad populistiska undersökningar genomförts av bland andra Dagens Nyheter. )

Ingen har heller ifrågasatt min gamla tes om förklaringen till den svenska arkitekturens förlamning (eller ”infarkt”, som Peters son Johan Celsing uttryckte när jag talade med honom för några år sedan). Det handlar förstås om ett ännu efter fyrtio år kvardröjande trauma efter rekordårens och miljonprogrammets förbrytelser och om våra beslutsfattares rädsla för att gå emot de folkliga opinioner mot modernitet som vi alltid kan räkna med kommer att resas. Ett tag såg det ut som om vi äntligen var på väg mot en förlösning men nu märks inte längre några tydliga sådana tecken. Vi kan bara bäva exempelvis för var evighetsprojektet nya Slussen till sist kommer att sluta när ett beslut någon gång värks fram för att sedan malas ned av oändliga kompromisser.

Kommentarer

Lägg till kommentar

Recent blog entries