Here was a Royal fellowship of Death

Jag gick mig ut en söndag häromsistens på en många gånger vandrad tråkig promenad, längs trafikstråket från Mayfair och Soho ned till Knightsbridge och Chelsea. Mitt stråt var förstås "shopping" — detta tidsfördriv åt vilket jag alltid ägnar mig på besök i London och som denna gång skulle visa sig få till lika delar dråpliga som ödesdigra konsekvenser. Vad annars göra i denna i mitt tycke relativt charmlösa stad där vi bodde en gång i min barndom?

Kommen väl halvvägs på min marsch, till Hyde Park Corner, var det något med ett monument jag aldrig tidigare noterat som fångade min uppmärksamhet och fick mig att förbli stående i säkert en halvtimme, minst. Kanske var det den gamle artilleristen i mig som väckte mitt intresse. Jag är ju bevars vid A7 i Visby utbildad eldledare — en usel sådan, det må så vara, men icke desto mindre. Kanske var förklaringen mer prosaisk till sin natur, såsom den att jag efter svulstigt storstilat bröllop befann mig i bakrus, ett tillstånd då mitt sinne är öppet för andra slags intryck. Skitsamma vilket — monumentet är fantastiskt, uppfört 1925 i design av Lionel Pearson, med fyra monumentala bronsskulpturer av Charles Sargeant Jagger, föreställande fyra artillerisoldater i kanske 1,5 gång naturlig storlek, vid pass, grupperade kring en rektangulär stenkub på toppen av vilken en BL 9,2-tums Mk I haubits tronar med mynningsröret riktat mot Somme i Frankrike, detta bloddränkta slagfält vilkets blotta namn vid sidan av Verdun väcker bottenlös fasa, där hundratusentals liv skördades i de leriga skyttegravarna under första världskriget, denna ofattbara, obarmhärtigt meningslösa urladdning i manlig ondska, hat och sadistisk grymhet där miljoner offrades i denna statiska slaktorgie, det halvmoderna kriget som i sin tur ledde fram till det än mer bestialiska och storskaliga, nästan helt moderna, mobila andra världskriget (inte mer modernt dock än att den tre och en halv miljon starka tyska invasionsarmén i Ryssland var beroende av två miljoner hästar för sin transport, arma krakar varav många slutade sina dagar som mat för svältande soldater på den frusna tundran utanför Stalingrad). Tre av de fyra soldaterna är stående helfigurer, skulpterade i fantastisk realistisk stil med enorm styrka och resning i uttrycket. Modeoffret i mig fascinerades över uniformernas kraftfulla elegans, med de väldiga granathylsorna i fickor längs benen, den stora chica slängkappan och diverse kedjor, kikare och allsköns andra härligt brutala accessoarer. Jag läser senare att monumentet är nyskapande i att det porträtterar fotsoldaterna, inte krigsherrarna, i realistisk stil. En av soldaterna läser ett brev hemifrån. Den fjärde soldaten är liggande, stupad, alltså död, med slängkappan lagd över ansiktet och kängorna pekande mot skyn. På frisen längs kanterna av den sandstenssockel på vilken soldaten vilar står skrivet Shakespeares lika grymma som vackra ord från Henrik V:

Here was a Royal fellowship of Death

På skulpturens sidor är slagfältets kaotiska verklighet realistiskt utmejslad i stenen. Längs fronten står de stolta minnesorden skrivna: 

In Proud Remembrance Of The
Forty-Nine Thousand & Seventy-Six
Of All Ranks Of The
Royal Regiment of Artillery who Gave Their Lives for King
And Country in the Great War
1914-1919

Där står jag och känner tyngden av vår mordiska mänskliga moderna historia; från alla de tusentals och åter tusentals — alltför många tusental — sidor jag läst om nittonhundratalets båda världskrig, i mitt sökande efter förklaringen till vår mänskliga, eller rättare sagt vår manliga, grymma lilla gåta; alla de miljoner och åter miljoner män, kvinnor och barn vilkas liv offrades innan den tyska aggressionen till sist kunde brottas tillbaka, två gånger om, i en tid som i ett historiskt perspektiv var alldeles nyligen — våra föräldrars och morföräldrars tid. Inför monumentet och dess budskap känner jag som alltid den sanning som framstår som så klar och tydlig att den blivit något av mitt credo: vi som har haft den osannolika förmånen att växa upp under nittonhundratalets senare hälft i det underbara undantagslandet Sverige skall tamigfaen hålla oss för goda att gnälla över någonting över huvud taget.

Säg kommer jag, om jag får leva, under min livstid att få uppleva en motsvarande urladdning, denna gång i ultramodern tappning, med USA i Tysklands roll? Det är frågan. Jag håller det alls ej för otroligt.

Detta inlägg har 511 kommentarer

Punken luktar nyponhäck

Ack ja, punken — detta seglivade, slitstarka, kan det rent av vara ödödliga, av våra medier och den globala modeindustrin så omhuldade problembarn vilket aldrig verkar vilja sluta upp med att "störa" oss försoffade medborgare med sina nitar, sitt läder, sina spikes och sitt "rebelleri". Jag har alltid tyckt att det vilar något gulligt och rart över hela härket — något naivt, troskyldigt och medelklassigt; ja, något nördigt vill jag rent av hävda. Senast var det en vän som berättade att hon nyligen rockade röven av det borgerliga etablissemanget på en retropunkfestival tillsammans med en hel uppsättning andra gamla vänner och bekanta från Adolf Fredriks musikskola, Norra och Södra Latin, medelålders akademiker, tjänstemän och kreatörer i realtid. Det påminde mig om en text jag skrev som "efterord" till min käre från Paris sprungne, till New York och numera Florida sedan länge flyktade vän Gérard Hervé Polisset, i denna kolumn känd under flera alias, med porträtt han fotograferade av unga punkare i Stockholm anno 1977, då han bodde här i staden och arbetade som art director. Ett urval av dessa unika, rörande på bilder på bland andra min gamle vän Olle Ljungström visades på Riche för ett par år sedan. I boken — som ännu låter vänta på sig (don't mention the...) — ingår också Håkan Lahgers förord och intervjuer med några av de porträtterade punkarna, de flesta skötsamma medborgare numera. Mitt efterord får sägas brista i vördnad mot punken, så ni som har era hjärtan i denna terränggående, som synes ständigt aktuella kulturyttring kan lika gärna låta bli, men ni andra kan läsa texten som jag lagt upp i mitt textarkiv. På Gerards webbplats för boken kan ni också se ett litet urval av bilderna. Kanske känner ni igen någon där nedifrån den då nya Gallerian Hamngatan där punkarna, skatarna och popsnörena hängde tillsammans..?

"Kom inte hit igen, och snacka skit med mig, punkdjävel"

-Eddie Medusa

Detta inlägg har 35 kommentarer

Oh ma ma ma...those sweet, distant hoop days in remembrance...

I veckan som gick klubbades de då, alla vi stockholmares infernaliske plågoande Aleksander Wolodarskis vanvettiga planer för Norra stationsområdet och "manifestationen" med de mastodondiska Stalinkrokanerna Tors Torn, hanses eget groteska gravmonument. Vänner och bekanta är bestörta då de inte i sina vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig att dessa galenskaper skulle "gå igenom". Jag som känner Stockholms samtida byggnadspolitik, om man nu kan kalla den så, hyste aldrig några tvivel.

Som jag tidigare utlovat så kommer jag att återvända till denne totalitäre tolchockare, både i den här kolumnen och annorstädes, widdy well Little Alex, widdy well...

Dock inte denna kväll. Denna första vårkväll vill jag ägna mig åt angenämare ting, nämligen ljuva minnen. Jag hänger därför upp ett drypande, rykande internt köttstycke till mina kära gamla vänner i BB, Brittons Brigad, denna kolumns lilla men ack så hårda kärntrupp, sprungna ur den innersta diamanthårda kärnan av Stockholms innerstads innersta basketkretsar, i form av en handfull bilder från höjdpunkten av min egen över tre decennier utdragna karriär som basketspelare. De första fyra av dessa bilder kom mig tillskickade för några månader sedan av min gamle käre broder och lagkamrat Danne "Dana-Tranan" Perrin, han som flyger så lekande ledigt högt och skönt på den första av dessa bilder — en av de mest gudabenådade atleter jag någonsin har haft äran att dela en basketplan med, begåvad med en svart mans vristspänst och det mest naturliga halvdistansskott jag över huvud taget skådat (jag var själv den ende som kunde stoppa hans spin-around, då jag visste exakt där detta blixtsnabba giftiga skott, säkert med 80 procents säkerhet, minst, skulle komma). Dessa bilder är alla från vår allra bästa säsong, tillika min första av sju eller åtta i A-laget. Den säsongen gick vi hela vägen fram till en direkt avgörande match i kvalet till Elitserien men förlorade med fem bittra poäng mot det satans Blackeberg — som vi krossat hemma i första mötet — en förbannad vårsöndag i den sprängfyllda Vällingbyhallen. Fast vi som alltid hade ett alltför kort lag var vi riktigt, riktigt bra och vassa det året, anförda som vi var av vår fantastiske amerikan Joe Allen — så stark han var, så tuff! — med mig själv, det måste sägas om än blygsamhet är en dygd, som en 18-årig alldeles förbaskat oblyg och nog så tuff rookie, med en framgångsrik, för att inte säga succébetonad high school-säsong innanför västen.

Den andra omgången bilder rotade jag fram i en skolåda nere i katakomberna i vårt gamla högkvarter Rosenbusken på Rosengatan bakom Sveavägen i Stockholms City, efter tips av min gamle lagkamrat Svante, även känd som "Benson", även ökänd som "Tjuren från Coma Saloon", ordförande numera i vår gamla klubb — hatten av, Stor-Svante! Den första av dessa bilder tror jag är från säsongen efter, då jag själv var frånvarande och spelade divisionen under på Gotland under militärtjänstgöringen. De övriga är från några säsonger senare, då vi var på viss nedgång, men fortfarande låg i toppen av serien, dock utan någon riktig vittring på Elitserien längre.

Jag kan ärligen säga att det enda — verkligen det enda! — jag över huvud taget saknar från min ungdom är höjdpunkterna från basketplanen, främst säsongen 1980-81 i Charter Oak High School, Los Angeles, och 1981-82 i KFUM Central, Stockholm, den sistnämnda varifrån bilderna här intill alltså är hämtade (tyvärr har jag inga från USA). Jag säger som Victor Sjöström i Smultronstället: "visst kan det hända att man blir sentimental..."

Nåväl, förutom jag själv, min älskade lillebroder Tom, även känd som "Lam", och "Dana-Tranan" så är även ytterligare en BB-medlem med i den andra omgången bilder, nämligen BH. Du går alltså utom tävlan, din gamle Jeopardy-tabellbitare. Jag utmanar er andra neanderthalare att försöka pricka in samtliga gossar på den allra sista av dessa bilder, den där BH är med, von links, som tysken säger, alltså från vänster. Vem klarar det? Vilken hall det är utgår jag från att ni alla genast kan avgöra.

Detta inlägg har 1298 kommentarer

En vådlig polarexpedition långt söder om anständighet: una notta di SLACHTHAUS unt SCHLAGSAHNE mit den EXTRA ALLES KNÖDELKARTOFFELN unt BLOTBÜCHE FÜR ALLE!!!

Så kom den då till sist, den gudsförgätna, vilt vinterstormande afton förbi medio av februari i nådens år 2010 då Göran Hägglund förvandlades till en saltstod och Maud Olofsson mitt i språnget stelnade till en droppformad stallakit — den ödesdigert polarköldstungna vinterkväll då Helena Jonsson växlade in sitt Bragdguld för tretton judaspenningar och Charlotte Kalla för alltid övergav våra fäders spår för en milt uttryckt osäker framtid Sao Paolos mest ökanda favelas rödlyktsdistrikt. Knappt hade så skymningen fallit likt Liemannens svarta bila över vår Kungliga huvudstads skyline förrän denna bistert olycksbådande kvällning övergick i en skoningslöst stålkall natt då den sista oskulden slutligen skulle komma att förgöras, styckas, strimlas, tärnas, stavmixas, passeras, poucheras, frysas i kuber och serveras som tilltugg till lyxbubblet till Efva och Eva, Jonas och Marc, Leif Pagrotsky och Nyamko Sabuni i VIP-loungen under den sista grenfinalen av tredje graden i Schlagerfestivalens tolfte kvarsfinal i en islada i utkanten av Katthammarsvik.

...nej men, herregud du min skapare...du store, milde tid...vad är det för blasfemistisk oanständig smörja jag skriver? Att på detta sätt helt utan skäl smäda våra mest folkkära idrottshjältinnors, artisters och politikers heder...vad har tagit åt mig? Är jag ens längre förtjänt av hederstiteln människa? Rött kort till mig själv — till att börja med!!! Det enda jag har att anföra till mitt försvar är att det förstås var de bortom bot och bättring förtappade tyska brutalrockgrenadiärerna som från den rätta vägen förledde mitt ärligt blåögda svenska uppsåt. Ni som följt den här kolumnen vet ju Eder Ödmjuke inte är sådan — inte egentligen, till syvende och sist och när allt kommer omkring då agnarna skola skiljas från vetet och männen från pojkarna.

Likt en alldeles vansinnigt modern och samtida, för att inte säga framtida, i alla tentakler uppkopplad och uppdaterad digital 2010-talsversion av de kända Barnen från Frostmofjället trotsade vi elementens raseri och gavo oss ut på en dödsföraktande expedition från krönet av Gärdesberget, förbi heder och redbarhet, långt bortom stadens bortersta tullar, genom mörka tunnlar, över svarta vatten och vådliga broar och viadukter, upp för backar, ned för branter, genom Söders redlösa människohorder, tills vi plötsligt stodo där, långt söder om varje uns av allt vad vanlig hygglig medmänsklighet heter, där Globens vulgära rundel plötsligt tornade, skiftande i regnbågens alla hjärtskärande nyanser genom snöstormen likt en Belsebubs egen discoboll. Ja herre djävlar, herre du min skapare, det vill säga Gud, Fru Gud, lillpojken Jesus och den slitna skitstövel till åsna som familjen red in på — äntligen hade den vinternatt infallit då RAMMSTEIN åter kom till byn. Att återtåget sedan skulle komma att föra tankarna till det från Stalingrad hör verkligen inte hit.

Jämt trettiofyra år, sju månader, elva dagar, fyra timmar och tjugotre minuter hade förflutit, i runda slängar, sedan den sensommarafton då högst densamma duo, farbror C och farbror p, första gången besökte en stor konsert tillsammans, den gången i skepnad av tvenne välskapta trettonåringar från Engelbrekts innersta hårda kärna vilka tillsammans promenerade ut till Djurgården för att se Kiss på Gröna Lund. Många konserter har vi sedan dess sett tillsammans, med artister som Earth Wind & Fire, Jukka Tolonen, ABC och en herrans massa reggea, funk och annat elände på Musikverket och Mariahissen. Dock har vi aldrig tidigare varit med om någonting som ens kunde jämföras med detta. Hur skulle vi ha kunnat varit det, då något sådant inte existerar?

Var det då en "bra" konsert, frågar ni er med sannolikhet som de vänner av ordning ni tråkigt nog har blivit. Jag nedlåter mig inte till att svara på den frågan då jag tvivlar på att ni skulle kunna tillgodogöra er ett sådant stycke information. Jag överlåter analysen till Andres Lokko då Rammstein för mig står högt över sådant. Högt över scenen höjde sig också Till Lindemanns plattform varifrån han sprutade ned en flod av gnistor som fyllde det badkar i vilket den stackars keybordisten hade placerats, innan densamme senare styrde sin gummibåt ut över publikhavet. Utan att säga för mycket så kan jag avslöja att det inte sparades på vare sig krut, bomber, granater, eldpelare eller fyrverkerier. Vi hade att göra med ett fullkomligt överdjävligt, vansinnigt underbart mangel som aldrig vilade på hanen i en enda minut förrän Lindemanns sanslösa elsprutande ängel till sitt skred ned under scenen. Behöver jag tillägga att det var rock'n'roll..?

Jag säger som Till: ein für mich, ein für dich, zwei für ein...

"Franska må vara kärlekens språk, men tyska är hatets språk"

-Till Lindemann

Detta inlägg har 159 kommentarer

Tillbaka till styvmorslandet

Bättre sent än aldrig, som det gamla goda, i den här kolumnen ofta ärade talesättet lyder. Jag bjuder på ett antal bilder från den resa i Ghana som jag tillsammans med min älskade fader företog så långt tillbaka i tiden som i augusti. På kort varsel bjöd pappa med mig på sin rekognoseringsresa inför den tropikmedicinkurs i fält med unga läkare som han ledde i december, säkert den tjugonde i ordningen, allra minst, omväxlande i Etiopien och i just Ghana, min kära styvmor Hannahs hemland (sedan tio år tillbaka har pappa lovat mig att varje expedition skall bli den sista — att han inte skall fresta på försynen ytterligare, så även denna gång). Det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. En av anledningarna att pappa bjöd mig med på resan var att han ville ändra min bild av Ghana. Jag har besökt landet endast en gång tidigare, för femton år sedan eller så, och fick då, av olika skäl, en mindre god bild av landet. Ett av dessa skäl var den pressande hettan den gången — den enda gången som jag kan minnas att jag någonsin har plågats av hetta, den allra varmaste säsongen som det var i ett av världens varmaste länder, med vad som kändes som fyrtiogradig drypande fuktig värme även nattetid, utan tillgång till luftkonditionering.

Nu blev mitt intryck ett helt annat, precis som pappas avsikt varit. Ghana har ju gått från klarhet till klarhet i demokratiskt och andra hänseenden och kommit att framstå som något av ett mönsterland på i den väldiga afrikanska kontinenten, förstås mätt efter den afrikanska värdeskalan, som inte kan jämföras med någon annan del av världen. Barack Obamas besök i somras var ett stort erkännande för en positiv utveckling. Ett annat skäl för detta presidentbesök var Ghanas särskilda betydelse för afroamerikaner. Det var från slavforten längs Ghanas kust, Guldkusten som landet kallades under den koloniala eran, varav några drevs av danskar och svenskar, som de allra flesta av de USA:s, Sydamerikas och Västindiens alla slavar skeppades ut. Den stora majoriteten av alla afroamerikaner har ghanesiskt eller nigerianskt blod i botten. För Hannah och alla andra ghaneser är dessa slavfort motsvarigheter till Auschwitz och Birkenau. Jag besökte ett av dem vid mitt förra besök — en avskyvärd upplevelse. Den här gången avstod vi, fast vi besökte fiskestaden Elmina, där ett av forten ligger. Hit reser många välbeställda afroamerikaner för att söka sina rötter. Så omfattande är denna turism att flera exklusiva resorts har byggts här, där turismen annars inte alls är utbyggd. Pappa berättade att många av dessa besökare tar väldigt illa vid sig av dessa besök. Det är visst inte ovanligt att de blir mycket upprörda, till och med aggressiva, vilket ej är svårförståeligt. Däremot hann vi bland mycket annat med ett besök i ett fängelse där pappa brukar predika betydelsen av hygien och avhållsamhet från olika riskabla sexuella beteenden för fångarna. Vi spenderade också några sköna dagar vid den milslånga helt öde underbara stranden i Brenu, vid en dånande ocean, där min vän Carsten Höller, den store konstnären, byggt ett radikalt modernt hus i närheten. Vi var också uppe i byn Ho Hoe, där det är varmt och där de tropiska sjukdomarna och parasiterna frodas och där vår käre pensionerade överste — The Colonel — serverade ett utmärkt kycklingsoppa. Dessvärre fick fukten min kamera att haverera när jag skulle föreviga den härliga synen då min älskade fader gick naken in i Västafrikas största vattenfall.

Jag hade min vår resa i Etiopien förra februari i färskt minne och i jämförelse med detta framstod Ghana som synnerligen välordnat och fridfullt. Återigen är dock detta mätt med en afrikansk värdeskala. Som annars i Afrika kan man bara studera en scen på vilken gata som helst och den ter sig som en myllrande rik medeltida målning eller jag vet inte vad, sprängfull med de mest makalösa detaljer. Livet är så mycket mer intensivt här. Se bara mina enkla bilder från fiskehamnen i Elmina en vanlig vardagsförmiddag. De för närmast tankarna till venetianska marina bataljmålningar, om det nu finns några sådana. Ja, herregud, detta underbara, galna Afrika — som jag älskar det! Kul och kärt var det att träffa mina styvsläktingar också. Nu kommer jag inte att låta det gå femton år tills nästa besök — det är ett löfte om jag får vara i livet. Förlåt Hannah att jag talar om Afrika som en helhet. Är ni intresserade av denna kontinents så fruktansvärt tragiska och hårresande blodiga moderna historia? Då rekommenderar jag att ni stålsätter er och läser den brittiske historikern Martin Merediths strålande om än mycket tunga verk The State of Africa, om den afrikanska postkoliniala historien, som jag fick av just Hannah — en minst sagt späckad studie i mänsklig ondska, grymhet och dumhet, berättad land för land. Ett annat lästips är den fantastsiska Shake Hands With The Devil, boken om folkmordet i Rwanda, skriven av general Romeo Dellaire som ledde FN:s ack så otillräckliga styrkor under denna tid då närmare en miljon människor slaktades under ett kvartal. En negativ upplevelse var biltrafiken i huvudstaden Accra. Den som tror att vi har trafikproblem rekommenderas ett besök i denna stad — för att inte tala om monsterstaden Lagos i grannlandet Nigeria. En eloge till min far som lyckades manövrera vår Nissan-jeep hela vägen utan mer än ett enda smärre missöde. Var i hela världen skall denna okontrollerade urbana utveckling sluta?   

Detta inlägg har 9 kommentarer

Nice going, Little Alex! Gamle Josef applåderar i sin grav!

Så har den då inträtt till sist — den tid då det blivit dags för allas vår Aleksander Wolodarski, The Man, The Myth, The Nintendo Game, att kröna sin karriär på vårt Stadsbyggnadskontor vilkets korridorer han toppridit med all upptänklig brutalitet alltsedan Gustav Vasa och Hedenhös rände runt som finniga målbrottsslynglar i kortbyxor. Under denna ändlöst utdragna epok har den gode Alex som vi vet gjort samma sak med vår Kungliga huvudstad som den kärlekslöse sex- och våldsroboten Rank Xerox gjorde med otaliga oskyldiga skolflickor och annat löst folk i de gamla fina vuxenserietidningarna Pox och Epix, saliga i åminnelse. Tanken går även osökt till en annan Alex, han från litteraturens och filmens värld som brukade roa sig med att tolchocka sin omgivning. Ett är säkert: Stockholm är en helt annan stad den dagen då Aleksander går i pension än den var i den avlägsna dåtid då han begynte sin bana — om den dagen nu någonsin kommer, vill säga. Säkra kan vi inte vara. Kanske har han i likhet med Rank Xerox den andre Alex evigt liv? Kantänka är det inte blod utan flyande proton som svallar i hanses ådror? Vad fan vet jag? Jo, ett till: att Little Alex ensam bär lejonparten av ansvaret för att Stockholm med akuratess har marscherat upp som det arkitektoniska problembarnet framför andra bland de europeiska huvudstäderna på den här historiska sidan av Berlinmurens fall.

Det är nu åtskilliga år sedan jag gav upp hoppet om Stockholms arkitektoniska och stadsplanemässiga framtid och lämnade den offentliga debatten, som det så vackert heter, som jag trodde för gott. I min självupptagna stress varken hinner eller orkar jag ens längre följa denna debatt, om någon sådan nu hade förelegat. Jag måste också ha starka blodkärl i huvudet. Annars hade jag med garanti fått en stroke härom dagen då min vördade vän SoB uppmärksammade mig på artiklar och bilder i tidningarna om och på Wolodarskis planer för Norra stationsområdet — planer som man uppenbarligen på fullt allvar har för avsikt att "klubba" redan den kommande veckan. Jiihaaa!!!! Jiiiiiifuckinhaaaaaaaaaaa!!!!!!! Ye freakin´ Jesus Freak ravin´ hillbilly goathead frog shaggin´pork eatin' ass lickin´ lunatic Gods!!!!, för att travestera salig Hunter S Thompson med en dos av Wu-Tang Clan. Här hade jag i min slöa enfald inbillat mig att Little Alex ändå någonstans var inne på sin ritt ut mot solnedgången och skulle nöja sig med de skövlingar han lämnar efter sig i form av Södra station, S:t Eriksområdet, Starrbäcksängen, Kungsträdgården med flera stadsplanemässiga och arkitektoniska Titanic-haverier, men nej, ack nej, alls icke, motsatsen råder — allt detta framstår nu som oskyldiga förpostfäktningar i jämförelse med detta megalomaniska postmodernistiska törnekrona i Stockholms nordliga industriella utmarker med vilken Little Alex avser kröna sin tidsålder.

Just idag mår jag dock bra. Jag känner mig välvillig och allmänt jovialisk till mods, nära nog som om vore jag aktör i en pilsnerfilm från fyrtiotalet, Michael Nyquist stylee. Inte har jag obegränsat med tid heller denna lördag, lika litet som jag haft någon annan dag under senare månader. Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex. Låt oss stanna vid att konstatera att gossen har starka, ja brutala stalinistiska böjelser, med en obotlig fetish för halvmånar och framför allt "axlar" kantade av torn. Hans smak är ej heller den bästa, motsatsen råder.

I övrigt lämnar jag er med en oöverträffbar kort och saklig analys av Aleksander Wolodarskis övergrepp vid S:t Eriksområdet av min vördade vän Mikael Askergren, vår tids arkitektoniska geni, av en samtida kollega rent av kallad en Michelangelo, en professionell analytiker som givetvis kan detta ämne så oändligt mycket bättre än en lekman som Eder Ödmjuke. Även två av de tre bilder jag bifogar till detta inlägg härrör från dennes digitala textarkiv, den ena fotograferad av honom själv. Read it and weep, ye´ poor ol' Neandertals! 

Dock har jag långt ifrån sagt mitt sista ord i detta ämne. Nej, Mikael Askergren har övertygad mig om att jag i denna fråga måste göra ett undantag från mitt beslut att inte längre delta i debatten eller skriva i tidningar. Vi ses igen alltså, viddy well, Little Alex, viddy well. Litet mer vatten måste bara rinna under broarna först. Tills dess — gutår!

"I should have killed you long time ago"

-Hunter S Thompson

PS. Knappt har jag "postat" detta inlägg, som det heter på nysvenska, förrän jag får den fjärde bild jag nu lägger upp mig tillsänd av min käre gamle vän Mauro. Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Stockholm, Stockholm, stad i världen...vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Äro de månne sprungna ur de norrländska skogarna? Inte kan de vara homo sapiens, det håller jag för uteslutet. Bifogar Mauros meddelande som bildtext. Det här är inte roligt längre. Godnatt, jord. DS.

Detta inlägg har 145 kommentarer

November mobile poetry

Redan tjugosju år gammal eller så skrev jag en artikel i allas vår Dagens Nyheter med rubriken "Folkhemmets bortskämda barnbarn" vilken pryddes av en ganska giftig helsidebild, rakt ovanifrån skjuten av min vän Berno Hjälmrud, föreställande en i säng liggande Linda Norrman, en på den tiden helt ung numera avsevärt äldre kvinna som i realtid lystrar till namnet Linda Skugge. Artikel inleddes med meningen: "Unga människor är förbannat tråkiga".

Redan som ung föraktade jag den ångestfyllda ungdomskulten och den känslan har sedan dess bara förstärkts och befästs förstås. Jag behöver bara gå till mig själv för att kunna konstatera hur i grunden ointressant ungdomen är. Ungdomens osäkerhet gjorde också kraven på livet så mycket större. Ju äldre jag blir, desto mindre blir mina krav. Häromveckan hade jag förmånen att än en gång få låna min brors och svägerskas fantastiska hus i Roslagen, förr min mormor soch morfars, sedan min mammas, som skrivarstuga, för en redigering av min till våren kommande bok med ett ämne som är psykiskt tungt, minst sagt. Jag vågar knappt tänka tanken på vad som skulle hänt med mig mentalt om jag suttit där och skrivit en sådan text så sent som för, säg, tio år sedan. Nu njöt jag varje minut som champagne och jag tyckte att landskapet var så underbart vackert när jag gick mina powerwalks med stavar. Den matta, dova färgskalan av grå och bruna toner, med ockragula och roströda accenter, föreföll mig dyr och lyxig. Inte fan behöver jag resa någonstans. Jag bjuder här på några tekniskt undermåliga mobilbilder så att ni själva kan döma om ni håller med mig.

I övrigt så går den här hösten till någon slags historia i sin hektiskhet. Därför har jag varit osynlig i den här kolumnen men inom kort hoppas jag återkomma med åtskilliga köttiga stycken. Tills dess, gutår, gott folk.

Detta inlägg har 884 kommentarer

Mikael Jansson hyllar våren...

Nu på måndag hålls vernissage på restaurang Sturehof för utställningen Primavera, en svit milt sagt starka bilder av allas vår Mikael Jansson, min käre vän och storebror i det förkättrade modeträsket — vårt lands genom tiderna utan jämförelse störste modefotograf, tillika en av världens allra största, med uppdragsgivare som amerikanska, franska och japanska Vogue, Interview, Calvin Klein, Dior, Chloé, Donna Karan, Tod's och så många fler.

Sedan vi upphörde med publiceringen av vårt eget magasin Stockholm New 2002 har Micke inte producerat en modefotografering av den här digniteten här i sitt hemland, men när Stefano Catenacci bad honom att fritt tolka våren för Operakällarens kommande kokbok, där Kungliga Hovet också medverkar, tackade Micke ja, flög hit hela sitt team från New York och Paris, inklusive den polska stjärnmodellen Anna Jagodzinska, och iscensatte detta horrorsköna visuella modedrama, inspirerad av Peter Greenaways "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare", förstås med det råa, bloddrypande lammköttet som det "vårliga" inslaget, slaktarson som Micke är...

Om jag fortsätter att uttrycka mig försiktigt så var de här bilderna knappast vad Stefano eller bokens förlag Bonniers hade väntat sig. Att de inte skulle vilja röra dem med ens med en tiofots påle, som amerikanen säger, bör Micke ha kunnat räkna ut med kroppens mindre ädla delar. Det är så typiskt honom att ändå genomföra sin idé fullt ut, kosta vad det kosta vill, utan att kompromissa och utan att tänka för mycket på konsekvenserna. Jag har sagt det förr och säger det på nytt: det finns bara en Jansson. Jag kan se Bonnierdamernas miner när de fick syn på bilderna. Hovet fick väl aldrig se dem och tur var nog det av flera skäl...  

Min ännu äldre vän Pelle Sturén på Sturehof har under många år tjatat på Micke att ställa ut något på restarangen. Micke har, som han brukar, hela tiden sagt att det kan han visst tänka sig, den dagen han har något som passar i sammanhanget. Sedan Bonniers och Operakällaren sagt blankt nej till bilderna kom till sist det samtal som Pelle hade väntat på. Nu hade Micke minsann något som "passade". Pelle och hans restaurang visar mod när de vågar ställa ut dessa bilder som ursprungligen producerats för deras konkurrent. Så sprängkraftig har de bedömt utställningen att de låtit specialtillverka ett draperi som skiljer den del av matsalen där bilderna hänger från den öviga restaurangen.

Det skall bli högintressant att följa matgästernas och andras reaktioner på den här utställningen, med tanke på att Micke och jag under alla de år då vi regelbundet producerade stora modefotograferingar tillsammans lika regelbundet utsattes för de mest fruktansvärda och hysteriska anklagelser, i svensk media och från andra håll, för elitism, sexism, hyllande av sjuka skönhetsideal, drogromantik och jag vet inte vad, rent av pedofili och nazism — detta för bilder som var betydligt mer oskyldiga än dem som Micke nu visar på Sturehof. Förhoppningsvis har marknaden mognat och blivit mer sansad sedan dess.

På Sturehofs webbplats kan ni läsa den text jag skrivit för utställningen Primavera, döpt av Eder Ödmjuke, där jag också diskuterar modefotografiets fascinerande genomslagskraft och förhållande till andra medier.

Gå så och se utställningen, för böveln, och kom sedan och säg vad ni tycker!  

"Of course I’m a feminist. I love women. But I can’t stand the politically correct. It reminds me of my youth in Nazi Germany."

-Helmut Newton

Detta inlägg har 10 kommentarer

Vill du bli en Webbjoker? Ja, det vete faen, men den stora frågan är: har vi världens mest vidsynta och vågade ledning för vår statliga television..?

I flera veckor nu ha jag undrat över den här trailern för Schlagerfestivalens Webbjoker-chans som pumpats före Rapport och Aktuellt på bästa sändningstid i Sveriges Television. Två nog så utmanande unga flickor, skall vi tro att de är sisådär femton år gamla eller så, sitter piercade, lättklädda och fina på en soffa och sjunger en låt med följande text:

"I like girls
I like boys
it's our life
it's not a choice
F-U-C-K
every day
it's a game we like to play
F-F-U-U-C-C-K-K
Gonna eat you alive
Gonna go insane"

Ingenstans våra medier eller annorstädes har jag sett eller hört någon endaste reaktion på detta enkla, rättframma budskap. Som jag ser det finns två alternativa förklaringar till detta:

1.  Vi har ännu inte blivit som USA i alla avseenden trots allt. Den "svenska synden" lever! Vi har en TV-ledning och en befolkning som inte ser något utöver det vanliga i två minderåriga flickor som på bästa sändningstid i statstelevisionen sjunger om att det vill spela spelet att k----a varje dag, med flickor som med pojkar, äta varandra levande och bli galna.

2.  De engelska språkkunskaperna och förmågan att ta till sig låttexter, hos vår TV-ledning, i våra medier och bland våra breda massor, är långt ifrån så goda som vi gärna vill inbilla oss.

Mina erfarenheter säger mig att det andra alternativet av dessa är det rätta. Säg vad tror ni? Vad säger Göran "Boxer" Hägglund om saken?   

 

Detta inlägg har 19 kommentarer

Välkommen ut ur garderoben, Göran!

Ni som har följt den här kolumnen vet att jag vid upprepade tillfällen har lovat mig själv att hålla mig borta från politiken. Skulle jag en gång börja så skulle det snabbt leda för långt. Vid fyra tillfällen hittills har jag brutit mot denna föresats. Alla fyra gångerna har det varit good ol' George W Bush, the nasty child president, som fått mig att göra undantagen. Detta var väl inte oväntat. En riktig högoddsare är däremot att det skulle bli Göran Hägglund, aka "Boxer", av alla djävla människor, som skulle locka fram agitatorn i mig en fjärde gång, men så blev det.

I veckan som gick inträdde nämligen den stora dagen då Göran kom ut ur den juläpplepräktiga menlösa anonymiteten i skuggan efter Big Alf Svensson och en gång för alla outade sig själv som en vansinnigt pladdrande dåre och brunanstruken moraldemagog — a goddamn raving Jesus freak Nazi lunatic, som salig Hunter S Thompson skulle ha uttryckt det. Jag läste inte hans DN Debatt-artikel med rubriken "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten" förrän igår och herregud, tala om klassiker. I stort sett varje rad av karlns fikonspråk förtjänar att citeras, ja graveras i hjortskinn och spikas upp som några slags djävla samtida Tora-rullar på Pingstkyrkans portar, till båtnad för "verklighetens folk" i deras vardagliga kamp för att få ihop livspusslet på ett klimatsmart sätt och slippa känna sig kränkta i utanförskap, bli utbrända och gå in i väggen. Själv inleder Göran sin text (om det nu är han själv som skrivit den) med ett citat av Ulf Lundell. Undrar vad Ulf tycker om den saken? Jag väljer här bara några särskilda godbitar ur hans lovsång till detta "Verklighetens folk", den samhällsbärande skara som enligt Göran befinner sig under ständig attack från "kulturvänstern":

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Här slår Göran entydigt fast vilka det är som utgör "Verklighetens folk". Inte är det människorna i miljonprogrammets bostäder, den saken är säker. Få av dem har väl sommarstugor att snickra på. Frågan är om de ens "åkt utomlands". Nej, Verklighetens folk är förstås vår kära medelklass — dessa evinnerliga skötsamma vabbande skattebetalare som ständigt våldtas från fyra håll.

 Den här är också bra:

"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt."

Heja! Det var länge sedan någon drog en lans till försvar för fina tavlor exempelvis med till exempel solnedgångar och gråtande barn, mot den dekadenta moderna konstens bolsjevikiska humbug. Den här gossen har givit sig ut på sitt eget korståg. Let us rumble! Showdown i gryningen! Radhusens skattebetalare mot rödvinskommunisterna och haschskäggen på ett fält i Österlen med rökmaskiner. Beck vs Wallander. Gladiator med medelklassbudget; semikolon har Göran också lärt sig använda.

Favoriten är ändå den här:

"De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat."

 ...eh, ursäkta, det var många fina ord där men vad menar karln? Frågan är om inte skribenten egentligen hade velat skriva "veritabelt" istället för "formidabelt", men skit samma.

Hägglund talar om Monte Python också och visst kan man skratta åt hans desperata försök att sno åt sig svartblå missnöjesröster från SD och folkpartiet. Egentligen är det dock inte ett dugg roligt. Vi som har minsta historiskt medvetande känner alltför väl igen de här tongångarna. Att risken är överhängande att Kristen Demokratisk Samling åker ur riksdagen räcker faen inte som ursäkt, även om rädslan måste vara stor bland pingstvänenrna i partiets hårda kärna för att åter skickas ut i ingenmanslandet, där Big Alf ledde deras fåtaliga skara i en trettioårig politisk ökenvandring innan han flaggade om sitt parti och lyckades ta sig in i riksdagen via tre-fyra procent av de allmänborgerliga missnöjesväljarna.

 Fan, jag måste bara ta den här också:

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

Med stolthet kan jag konstatera att jag själv inte tillhör "Verklighetens folk" i någon av Görans definitioner. Leve surrealismen!

PS. Angående den föregående veckans intensiva gissningstävling om gårdagens "Här är ditt liv" så var det alls vår Jay Boy som avgick med segern. Själv såg jag inte programmet men att Svennis skulle bli en av säsongens sex huvudpersoner var vi alla överens om — han är just så ointressant, uttjatad och förväntad som de skall vara i den här upplagan av programmet. Vi andra satte dock emot i den fasta övertygelsen att programmakarna inte skulle våga välja två män i rad. Jays inside-information från rastamannen på TV-sporten visade sig dock pålitlig. Nu sätter jag mitt huvud på att det blir en kvinna nästa gång. Liza Marklund och Eva Dahlgren känns heta. DS.

PPS. Det här med "köksborden" måste ingå i Alliansens grundstrategi. Även vår Reinfeldt upprepade som ett mantra under hela valrörelsen hur han satt där vid köksbordet och kände lukten av vardag. DDS.

PPPS. Jag tackar anonym för den tänkvärda bilden "Boxer goes Sarah" som jag härmed lägger upp här intill. DDDS.

"Hey, what's wrong with them Speak'n'Spell shoes, man? Fisher Price, my first Timberlands. That sit is old, son. You better get yoself some truckas, fucka!"

-Wu Tang Clan

Detta inlägg har 68 kommentarer