Vår värld från en bloggares synvinkel

Ja, här sitter jag så en senkommen fredagskväll vid randen av sensommaren, rensandes min dator och mobiltelefon såsom våra förfäder en gång rensade sina fisknät och potatisplättar. Som den "bloggare" (detta vedervärdiga ord...må vår enfödde gud förbjude att det en dag skola komma att mejslas ut på min gravsten...) jag trots allt är, må vara en lågproduktiv och oregelbunden sådan, så vill jag gärna fortsätta min nyfunna vana att dela med mig en handfull udda bilder från mina senaste månaders resor och behag. Min sammanfattade analys av dessa erfarenheter är att vår värld från min synvinkel, i stort sett och på det hela taget, förblir mer eller mindre densamma och icke desto mindre skön och njutbar.

Detta inlägg har 0 kommentarer

Rå hit med Bragdguldet, din förbannade tjuv-maffiosi-motherfucker och var glad att jag inte stryper dig!

Så kom den då till sist igår, dagen då Aftonbladets gamle terränggående Lasse Anrell upphörde att vara en tramsig nöjeskrönikör bland andra som av någon anledning gått över till att skriva om den sport av vilken han intet begripit och för alltid "skrev in sig historieböckerna" som Fiskmås av fjärde graden. Grattis Lasse!

I sin krönika hyllade Anrell besinningslöst Ara Abrahamian för att han "vågat stå upp mot korruptionen" och en massa annan rappakalja och ren stinkande dynga. Han berömde Abrahamian för hans "rakryggade" agerande — vilket han föreslog borde belönas med Bragdguldet!!! — och begick sedan sitt historiska övertramp när han jämförde Abrahamians patetiska kvidande med Tommie Smith och John Carlos black power-manifestation och Jesse Owens "tysta protest" (que?) under Berlin-OS. Snälla någon! Borde inte sådant rendera avsked på grått papper med vändande post?

Till att börja med: jag såg Abrahamians match. Inte kan jag mycket om brottning men nog var italienaren snäppet bättre och Abrahamian mer passiv. Sedan: är det rakryggat att ställa upp i en bronsmatch och sedan kasta bronsmedaljen? Konsekvens, någon? Dock, framför allt: denna vår sjudande svenska nationalism som vi annars smusslar med och skäms över men som kokar upp i all sin fulhet i idrottssammanhang — jag är så urbota utled på den. Varför skulle det vara mer intressant att se en svensk skjuta lerduvor än NBA-stjärnor som möter de bästa från övriga världen? {Detta USA som är minst lika starkt som Dream Team från 1992, något som våra svenska medier förstås helt ignorerat.) Vänd på kakan. Vad tror ni skulle ha hänt om en svensk hade mött en italienare som uppträtt som Abrahamian — som kallat domaren för tjuv och motherfucker och skrikit och kvidit som en barnunge? Hade den italienaren blivit hyllad av Anrell och andra svenska sportkrönikörer då för att ha "stått upp mot korruptionen"? Hade de föreslagit honom för Bragdguldet? Abrahamian sade att han hade varit nära att strypa domaren. Om hade hade gjort det, vilket pris hade han då nominerats till — Nobels fredspris? Är det för övrigt OK att anklaga folk för maffiafasoner och konspirationer för att de kommer från Italien, som även våra svenska ledare gjort? Hur lät det i våra medier då Sverige och Danmark spelade 2-2 i fotbolls-EM 2004, det enda resultat som tog båda lagen vidare på Italiens bekostnad? Som jag minns det så gjorde sig krönikörerna då lustiga över dessa så typiskt italienska — men den gången högst berättigade — konspirationsteorier.

Gammal idrottsman och idrottsfanatiker som jag är börjar jag bli så less på alltsammans — på denna överexponering, överkommersialisering, dessa manliga frisyrer och denna förbannade flabbiga underhållning. Jag har kommit till en punkt där jag håller med Ivar Lo Johansson: jag tvivlar på idrotten.

Nu skall jag väl lik förbannat gå ned och se Lassie ro för sin frihet och heder! Ro, Lassie, ro din bräckliga farkost mot de stora fria horisonterna och räds ej piskan som viner...

PS. Nej, vår Lassie lyckades inte ro sig till en ställning som fri hedersman. Det blir åter till katakomberna. Det var väl något med polyperna. Varför besväras idrottsmän alltid av krämpor och barnsjukdomar som annars aldrig verkar drabba vuxna människor? Mitt tips är att många av dem är smittade av den kroniska åkomman hypokondri. DS.

PPS. En undersökning i SVT visade att 81 procent av de svenska TV-tittarna tyckte att Abrahamian "gjorde rätt med sin protest". Heja Sverige friskt humör! DDS.

Detta inlägg har 87 kommentarer

Mamma bra men Helmer bättre

För en tid sedan lät vår kära svenska media meddela att Karin Mamma Anderssons panoramamålning Heimat* sålts till ett anmärkningsvärt högt belopp — nå, en och en halv miljon eller så var det nu närmare bestämt, vad som nu är anmärkningsvärt med den summan i dessa dagar — vid en välrenommerad internationell auktion, jag vill minnas att det var Sotheby's i London.

Många av våra samtida säger sig tycka hemskt mycket om Karin Mamma Andersson — eller Mamma Andersson som hon kort och gott kallades på omslaget till Moderna museets katalog häromsistens — och visst, hon är ju en beundransvärd konstnärinna på många sätt, även om jag personligen alltid misstänkt att just hennes anslående namn varit en bidragande orsak till hennes närmast exempellösa berömmelse, för att inte säga finkulturella folkkärlek.

Dock kan jag inte låta bli att grubbla över ett faktum som är så uppenbart i Heimat och många andra av Mammas andra dukar i samma som jag tror pågående serie, nämligen att hon stulit hela detta manér från en av nittonhundratalets största svenska målare och min egen personliga favorit, tills helt nyligen närmast helt bortglömd av den generella publiken, nämligen Helmer Osslund, den underbara "lappmålaren", född i Medelpad och studerad under Gaugin. Osslund vandrade på sin tid ut i de magiska norrländska landskapen och målade sina enastående färgsprakande dukar (gå genast och se på Nationalmuseum!) under mycket svåra förhållanden. Hans karriär blev under hans livstid aldrig glänsande och han levde ett liv väldigt långt från dagens trendridna, pengaflödande konstscen.

Nu är det på det viset att Karin Mamma Andersson öppet erkänner att hon inspirerats av Helmer Osslund, ja hon har rent av kallat någon av sina många, enligt min mening mindre bra Osslund-kopior för ett "homage". Därmed anser många att hon "slinker" — det vill säga att det som hon kallar inspiration men som jag vill benämna kopiering är försvarbar, för att inte säga hedervärd. Samma åsikt har jag hört från konstmänniskor om Cecilia Edefalks Dick Bengtsson-kopia "Dad", som såldes för långt över miljonen till någon samlare eller spekulant med smak helt olik min egen på Bukowskis i vintras.

Ja, konsten är en märklig bransch, med helt andra spelregler än alla andras. Att stjäla något från en död och sälja för belopp med många nollor är OK om man kallar det "homage" — ja, det ingår i detta vittomfattande begrepp som alla konstnärer älskar att kalla "min konstnärliga frihet", av vilken ingen av oss mindre värda kan förvänta oss att få njuta. För mig känns det inte OK. Säg vad tycker ni?

* Tyvärr hittar jag inget format av denna målning som går att lägga upp så kolla själva på nätet så förstår ni vad jag menar.

"I should have killed you long time ago."
—Hunter S Thompson

Detta inlägg har 5 kommentarer

En sant surrealistisk midsommar önskar vi svensk fotboll!

Ja, vad skall vi säga så här efter Sveriges djupa gräv i den avslutande gruppspelsmatchen, för att tala gammalt Engelbrektsspråk? Att det förde tankarna tillbaka till barndomens Sverige-Sovjet i hockey-VM?

Nåväl, nu skall vi skriva en novell som min gamle svunne Engelbrektsbroder Bosse "Texas" Bäckström fordom skaldade. Jag tror att problemet var att vi blev naiva i vårt spel. Vi måste stå upp bättre på mittplan, inte vika ned oss och inte bli så låga och långa i vårt lag, utan hålla laget kort och kompakt. Vi borde erövrat boll på mittplan istället för i backlinjen, hållit fast boll, vågat hålla i boll, vänt upp och satt ned boll på en touch på rättvänd target player. Vi måste bli mer konkreta i vårt spel kort sagt. Zlatan är en världsspelare, en magiker, en sniper som på egen hand kan avgöra en match, men här blev även han stillastående och bolltittande. Vi kunde inte hitta ytan mellan fältare och backlinjen för att därifrån kunna sticka in boll i boxen...

... ja, nej...herregud...om det är något jag tycker sämre än än både Sveriges spel, Lagerbäck, Bonden Lagrell och TV 4-studion så är det detta fikonspråk som breder ut sig i våra sportstudior (heter det så i pluralis?), varav även denna stackars tjejgisslan äro besudlad. Särskilt svårt har jag för denna obestämda form av ordet bollen — "boll". "Vi måste flytta boll". Kan ni inte se Hans Backe eller denne Bosse Pettersson framför er, känna doften av radhustvättad fleeceoverall? Det minner om skolårens sexualkunskapsundervisning och den där planschen med "penis som föres in i slida" i genomskärning. Det var samma obegripliga obestämda form där.

Den enda lösningen för svensk fotboll nu är att generationsväxla på det mest radikala tänkbara vis, lämna konkretism och naivism i det stinkande bakvattnet en gång för alla och växla in på en sann och tvättäkta surrealistisk linje. Den kommer garanterat att överraska. Jag erbjuder mina egna tjänster som Lagerbäcks efterföljare, med en annan gammal Engelbrektsbroder, Fredrik "Feffe" Olofsson - även känd som "Keffe", "Feffimus", "Feffipitekus", med flera alias (se längre ned i kolumnen) som "sidekick", för att nu fortsätta prata sent nollnolltaligt mediaspråk. Som scout av motståndarlagen kan vi städsla min gamle utsocknes från Gärdesskolan sprungne antropologiske assistent Tomas Almgren, barnfödd 1962 i det fjärrran Teheran under det avlägsna namnet Siawash Horsiar...

...vad tror ni...kan det bli något..?

Nej, Keve Hjelm, var är du? Är du riktigt död eller kan du komma tillbaka en sista gång, denna midsommarafton...jag har startkablar... Godnatt Jord...nej, nu får vi glömma Sverige och istället låta oss hänryckas av riktig fotboll, med heder och anständighet i behåll!

En riktigt Glad Midsommar önskar jag oss alla glada slavar i vingården!

Detta inlägg har 19 kommentarer

Fotbolls-EM i TV4 - en ohygglig prövning för oss fåtaliga överlevare som bemannar de sista skansarna i försvaret av en viss grundläggande minimismak och rudimentär hyfs och anständighet

Ja herregud, vad skall man säga om TV4 och deras "bevakning" av fotbolls-EM? Var skall vi börja och sluta? Låtom oss tills vidare vila vid detta med frisyrerna. Det är tvivelsutan konstfullt hur denne evige Hedman, "Jihad" med flera lyckas kamma fram de blonderade topparna för att ge hela skiten en liksom framåtriktat intryck, som man får förmoda i det ädla syftet att maskera dessa förgrymmat undflyende flikar. Det övriga nu plötsligt smalslipsade sportspegelmodet sedan...och denna studio i Kungsträdgården där pöbeln tillfrågas om de fått ståpäls — nej, jag orkar inte ens gå in på det. Det är synd om människorna och vissa av oss står så att säga steget närmare vårt ursprung. Min käre gamle vän P hävdar vårt land började urarta den dag då TV4 kom upp i etern och jag säger inte emot. Ge dem några mästerskap till och de kommer slakta fotbollsmästerskapen på samma eftertryckliga sätt som TV3 gjorde med hockeyn redan på åttiotalet. Vi får hoppas att bonden Lagrell får tillräckligt med korvslantar i fickorna. Jag får också passa på att tacka gamle kollegan Johan Croneman för att han nästan helt tog bladet från munnen om eländet och Johan har givetvis rätt — reklammängden kan på inga villkor vara laglig, men vem fan orkar bry sig i dessa dagar?

Detta inlägg har 17 kommentarer

Jaha, så var det dags också för Kalmar att giva oss på bingen, som de gamla stockholmarna plägade säga

Jajemensan, nu har även det gamla anrika småländska residenssätet ställt in sig i den växande kö av svenska provinsstäder vilka, tillsammans med Göteborg och Malmö, visar storebror Stockholm att intressant samtida arkitektur minsann ej är en omöjlighet heller i Sverige. Vår kungliga huvudstad står som vi vet alltmer ensam även här i hemlandet i sin arkitektoniska degenerering. Vi kan kallt konstatera att Kalmars nya konstmuseum av det unga svenska arkitektkontoret Tham Videgaard Hanson, med djärv fasad i svart plywood, är en offentlig byggnad med en samtida udd som vi inte sett motsvarighet till här hemmavid de senaste 37 åren. Det är bara att gratulera Kalmar och än en gång beklaga tillståndet i vår hemstad.

Detta inlägg har 7 kommentarer

Herre Gud, Fru Gud och lillpojken Jesus: ser framtidens Stockholm ut som en enda gigantiskt Hammarby Sjöstad?

Ett tag där för några år sedan så inbillade vi oss kunna urskilja några vaga tecken på en kommande förlösning ur det över fyra decennier (and counting...) utdragna trauma som alltsedan rekordårens och miljonprogrammets dagar har plågat svensk arkitektur och stadsplanering i allmänhet och vår kungliga huvudstads diton i all synnerhet.

Det visade sig ej vara annat än fromt önsketänkande.

Senare tiders erfarenheter visar att Sverige allmänhet — och Stockholm i synnerhet — är cementerade i sina ställningar i den samtida arkitekturens bottenträsk, efter att allt från det sena artonhundratalet fram till mitten av sextiotalet ha tillhört världsledarna inom såväl arkitektur som stadsplanering.

De byggen som färdigställs här i Stockholm fortfar att vara samma populistiska, osjälvständiga, lågkvalitativa och förfuskade pastischer på tidigare, trygga arkitektoniska epoker, i första hand funkisen, denna på sin tid kontroversiella men numera, trekvarts sekel senare, så heroiserade epok — dock givetvis helt i avsaknad funkisens genomtänkta filosofi om mått och dimensioner, luftighet och tillgång till dagsljus, avstånd mellan hus, materialval, kvalitet och finish, med mera, med mera.

Parafrasen handlar ju bevars blott om en tunn make-up av några av funkisens ytliga kännetecken — natursten, käcka ljusa fasadfärger, rundade fönster och balkonger, varjehanda trä- och stendekorationer, pelare i fronten och andra gimmicks avsedda att ge det hela ett bekant och trivsamt intryck samt en touch av skenbar exklusivitet för att motivera de höga priserna. Går man närmare ser man att naturstenen och ädelträt bara är tunna fanér som klistrats utanpå som yta för att maskera de standardgjutna betongelementen. Ett av de senare i en lång rad av nya bostadsområden som färdigställts i denna osjälvständiga ickearkitektur återfinns ju exempelvis på Lilla Essingen, och även ett mindre område ovanför på Kungsholmen som jag nyligen till min förfäran upptäckte, nedanför St Görans sjukhus. Raden av exempel från nittio- och nollnolltalen kan göras blott alltför lång. Jag blickar just nu ut på ett område nedanför mitt fönster här på Gärdet, färdigställt för några år sedan, vilket nu är tänkt att utökas med en serie "stadsvillor" (detta fikonspråk....) på fyra våningar i en skuggig skogsbacke där harar och fasaner ännu en tid kan siktas, pastischer på de omtjatade trevåningshusen på Askrikegatan här i grannskapet (man måste ju i den ekonomiska rationalitetens namn smyga upp volymen). Redan efter något decennium börjar dessa fuskbyggda hus förfalla, vilket jag kunde konstatera när jag promenerade genom nittiotalsområdet "Starrbäcksängen" här på Gärdet härom dagen och som också redan är tydligt i exempelvis Hammarby Sjöstad.

Ett annat huvudspår i dagens byggande i Stockholm och på andra håll är det som jag kallar charterarkitekturen, med just Hammarby Sjöstad (detta löjeväckande namn...) som paradexempel: lägre, en smula glesare placerade hus, med tjockare pålagt exklusivt spackel, vilka för tankarna till semesterlägenhetskomplex i övre medelprisklass. I någon av dagstidningarna såg jag en skiss över den omfattande planerade nybebyggelsen vid Klara Sjö (alla dessa "sjöar"...det gäller att mjölka maximalt av varumärket "Nordens Venedig"...) som såg snarlik ut, med samma stora glasytor, samma terasser, samma ädelträ- och naturstensdekorer och samma trivsamt kväljande nyponröda fasadnyans som kommit att bli det nya Stockholms signaturfärg framför andra (just den som ju även som vi minns så beklagligen påtvingades Moderna Museet av våra politiker, mot arkitektens vilja, istället för den tänkta granitgtå nyans som avfärdades då den av politikerna ansågs "tråkig" och påminnande om miljonprogrammet). Likadant ser det förstås ut på en skiss jag surfade på över en tänkt bebyggelse i den karga norrbranten längs Stadsgårdskajen, liksom på västra Kungsholmen med flera "sjönära" planerade nyexploateringar. Som så ofta så har min trogne gamle vän och antropologiske väpnare Tomas Almgren, en gång barnfödd i det fjärran Teheran under det Ture Sventon-klingande namnet Siawash Horsiar, uttryckt sig mer träffande än någon annan om denna insmickrande bluffarkitektur: "Du vet, det är som när man var liten och lekte med lego och inte hade några fönster kvar så man fick ta en dörr istället".

Somliga påstår att folk gillar och trivs med den här "stilen" men för mig framstår det som en mardröm värre än de hallucinatoriska sena scenerna i Kubricks 2001 att hela framtidens Stockholm skall komma att domineras av detta övre medelklass-smäck. Kall statistik visar också att omsättningen på lägenheter i bostadsområden byggda under de senaste två decennierna är flerfaldigt högre än i äldre områden. Detta är på intet vis ägnat att förvåna då den samtida pastischarkitekturen sorgligt nog är än sämre interiört än exteriört.

Gemensamt för såväl charterarkitekturen och de historiserande pastischerna är deras totala anonymitet. Hur många ens allmänt arkitekturintresserade kan namnge några arkitekter bakom de här projekten? I praktiken är det ju Skanska, Peab, NCC, JM och andra byggbolag som står för utformningen. Ytterst ansvariga är Stockholms stad och andra kommuner, genom att avstå fråm alla estetiska, kulturella och kvalitetsmässiga krav men däremot ta så hutlöst betalt för marken att finansieringen kräver snabba populistiska fuskbyggen. Så sägs det åtminstone av svenska arkitekter, denna fega och bekväma skara.

Även de senaste mer publika stora byggnadsprojekten förskräcker. Kanske är det tidigt och förmätet att redan nu förkasta det vinnande förslaget för Stadsbibliotekets tillbyggnad, men det är just vad nödgas göra med denna otympliga glaslåda i detta trånga, charmlösa norrläge. Som arkitekten, författaren och konstnären Mikael Askergren påpekar så liknar det mest en av honom förmodligen underkänd lösning på en elevuppgift i andra årskursen på arkitektursektionen vid Tekniska högskolan. Inte ens Mikael Söderlund orkade till sist stå för detta av alla bedömare glasklart insedda misstag. Gert Wingårdhs nya storhotell på Norra Bantorget är dessvärre också en svår, för att inte säga gruvlig besvikelse, främst den massiva, klumpiga, intetsägande fronten mot själva torget, vilket väl ändå måste vara husets viktigaste sida — "ännu en strandad Viking Line-färja" för att citera min käre vän Peter. Det snällaste man kan säga är att huset sannerligen och med eftertryck gör jobbet att skapa en inhägnad för just ett torg. Som så ofta i Stockholm har byggnaden en kroppsvolym som kanske vore OK om den vore tre gånger högre — nu blir det litet som en 1,52 lång bodybuilder. Det spetsfundiga bogvisiret med kurs mot en anonym bakgata kan inte maskera detta trista faktum. Från baksidan är byggnaden rent ondskefull och den omfattande nybyggnation runt ikring är än sämre. Vi kan bara bäva för kommande storprojekt som kongresscentret vid Klarabergsviadukten, vilket lider av samma undersätsiga elefantiasis, och, framför allt, den eviga ombyggnaden av Slussen.

Ingenting av allt detta ovan nämnda, med undantag av Stadsbiblioteket och Slussen, har på allvar debatterats i media, där det utan jämförelse mest omskrivna arkitekturprojekt under senare år istället har varit min vän Thomas Sandells föreslagna kallbadhus/hotell vid Norr Mälarstrand. Detta säger blott alltför mycket om seriositeten och det intellektuella klimatet i dessa frågor.

Nej, det förblir bedrövligt ställt och om ingenting görs kommer vi att till framtida generationer lämna efter oss en i grunden förfulad och förfuskad stad.

På landsbygden fortgår i det tysta en än mer genomgripande och radikal förfulning, långt värre och mer omfattande än miljonprogrammet, med en nybebyggelse som domineras av snabbt uppsmällda, lågkvalitativa kataloghus i vaga stilpasticher. Ta min egen barndoms Dalarö som exempel. Här har en själ som utvecklats under sex sekel i grunden utplånats på bara femton år, givetvis i det ädla syftet att dra in pengar och sätta kommunen Haninge "på kartan". I Montalcino, och i så många andra italienska byar vi besökt, har man avstått från denna förbannade eviga påkartsättning — och från att dra in kortsiktiga pengar som med säkerhet skulle varit präktigt tjockare än rent av Dalarös — och istället värnat om sin kulturella och historiska särart. Om dessa byar hade valt Dalarös väg funnes ingen som helst anledning att besöka dem något vidare.

Jag kan inte avstå från att än en gång — för vilken i ordningen? — upprepa de påståenden jag genom åren har framfört i en rad olika ledande medier och som ännu inte motsagts, åtminstone inte på något övertygande sätt:

— Sverige, som från 1800-talets slut fram till mitten av 1960-talet var ett föregångsland inom arkitektur och stadsbyggnad, har förvandlats till en arkitektoniskt anonym nation med vanrykte bland internationella arkitekter och kännare, vida distanserat av jämförbara länder som Holland, Danmark, Finland, Schweiz, Norge och Portugal.

— Sverige har idag ingen internationellt känd arkitekt och har inte haft någon sedan Peter Celsing (möjligen med Ralph Erskine som undantag). Hur stor andel av svenskarna kan ens namnge en svensk arkitekt?

— Kulturhuset, slutfört för 37 år sedan, är fortfarande det senaste ur internationellt perspektiv verkligt intressanta hus som byggts i vår huvudstad Stockholm och även det mest moderna. Här brukar ett i och för sig trevligt litet hyreshus på Surbrunnsgatan i Vasastan anföras som motargument, vilket väl i sig också säger en del om läget.

Till dessa påståenden vill jag foga en fråga: hur stor andel av våra riksdagsledamöter kan namnge arkitekten bakom Kulturhuset?

Ingen har heller ifrågasatt min tes om förklaringen till denna förlamning vilken väl numera får betraktas som konsensus: att det handlar om ett ännu efter snart ett halvsekel kvardröjande trauma efter miljonprogrammets och rekordårens förlöpningar, vilket gjort våra politiker och andra beslutfattare stryktäcka inför det folkliga motstånd som alltid kommer att finnas mot det nytänkande och moderna. Därför förfaller man istället till att uppmuntra inställsam och förfuskad retroarkitektur. För att citera nämnde Thomas Sandell så framstår absurditeten i detta förhållande tydligt om man överför motsvarande tankesätt till andra områden. Vem skulle komma på tanken att utforma en bil eller ett tennisracket efter förebild från tjugotalet?

Mest tragiskt är ändå det påstående som ofta upprepas som en vedertagen sanning, nämligen att vi helt enkelt saknar förmågan att bygga med en estetisk och materiell kvalitet jämförbar med den som åstadkoms för femtio, hundra, tvåhundra eller femhundra år sedan, ens om ambitionen hade funnits. Med tillgång till dagens teknik, material och ekonomiska resurser så är ju detta ett helt djävla orimligt förhållande. Om så är fallet så är ju detta ett alarmerande systemfel vilkets åtgärdande omedelbart borde placeras mycket högt på den politiska dagordningen.

Jag befarar dock att sanningen är än mer djupgående och allvarlig: att vårt demokratiska system en gång för alla har förlorat kraften, förmågan och rent av viljan att hantera ett problem av den här digniteten.

Här blir jag dock bestämt emotsagd av ovan nämnde Mikael Askergren. Han hävdar att demokrati är en motpol till arkitektonisk kreativitet; att arkitekuren som konstform frodas inte i demokrati utan under totalitära auktoriteter såsom Gud, Konungen, Hitler med flera; enligt Mikael så är arkitekrena själva de mest skyldiga av dem alla; skyldiga till att skickligt kunna manifestera endast död, ej liv...

...intressanta tankar, på min ära...

Nedan följer ett utdrag ur Elisabet Anderssons intressanta intervju från Svenska Dagladet 27 januari 2008 med den stilbildande och legendariske brittiske arkitekten Peter Cook, en av grundarna av den världsberömda arkitektbyrån Archigram, vilkens viktigaste inspirationskäller som ung arkitekt var tidig svensk funktionalism, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz.

—

Men tävlingen om tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek ville han inte delta i. Peter Cook gör en paus, och säger att han har enorm respekt för Asplund.

"Tävlingen gällde en plats där man måste vara lågmäld och radikal på samma gång", säger han och förklarar att han inte ville slösa energi på uppgiften eftersom han räknade med att hans insatser knappast skulle väcka genklang hos "konservativa svenskar".

"Det var inte någon intressant tävlingsjury, det satt för många svenskar i den. Om du har en jury med tråkigt folk så vet du också att det blir ett tråkigt resultat", säger han och tillägger att han uppfattar vinnarförslaget som helt ointressant.

Peter Cook verkar uppriktigt bekymrad över vad som pågår i Sverige. It's weird! - det är skumt! - utropar han och rösten går upp lite i falsett när han pratar om bristen på inspirerande samtidsarkitektur. Han förstår inte vad som gått snett. Sverige var ju en gång känt som ett innovativt land, med stora arkitektnamn.

"Idag är svensk arkitektur ointressant. Det är tragiskt, säger han och tillägger att han väntar på att någon ska förklara varför Sverige hamnat på efterkälken. På senare tid har norsk arkitektur vitaliserats, i Danmark byggs mycket spännande och Finland håller som alltid hög nivå.

Men Sverige är "depressingly ordinary" säger han.

Peter Cook lutar sig tillbaka i stolen, ögonlocken blir tunga. Han har sagt att hans styrka är entusiasm, och hans svaghet är att han inte klarar av att ha tråkigt - då somnar han.

Jag vet inte om det är min intervju eller tanken på svensk arkitektur som tråkar ut honom. Men efter några sekunder öppnar han ögonen igen och pratar vidare som om ingenting hänt.

Peter Cook försöker pröva olika förklaringar till ariktekturklimatet i Sverige. Kan det vara jantelagen, en rädsla för elitism, som håller tillbaka arkitekterna? Är det puritanism som gör att svenskarna inte unnar sig arkitekturupplevelser?

Jag ser att hans ögonlock återigen blir tunga.

"Det är skumt jag förstår det inte. Det är på något sätt dött här", säger han.

Detta inlägg har 33 kommentarer

Se där — en bild på Elsa Hosk och våran Gorre

Att vara "bloggare" (usch ett så förfärligt ord), det är väl, antar jag, i många fall detsamma som att "skriva av sig" om sina egna, sina barns och nära och käras vardagliga bestyr och äventyr — om sådant som vad man inmundigat till lunch på dagen och annat matnyttigt.

Eftersom jag själv ju när allt kommer omkring också kan insorteras i denna kategori, rent av i dess yppersta elit, så tänkte jag här ta tillfället i akt att publicera en trio privata bilder även jag, som en mjuk förövning inför en kommande mastigt långt och riktigt ålkrälande bittert inlägg om det fortsatt katastrofala tillståndet inom Stockholms samtida arkitektur, byggande och stadsplanering.

Några barn har jag ju tråkigt nog inte blivit välsignad med här i detta jordelivet men jag har ju mina älskade katter — Mimmi, tio år, Morris, dryga ett och ett halvt och så lille Billy The Kid, en vild liten ängel på sex månader som kan öppna alla dörrar i lägenheten och hoppa upp på en 140 centimeter hög byrå (min älskade första katt Alice lever numera endast i mitt minne). Alla tre är siameser givetvis — riktiga fullblodspunkare. Den oretuscherade (förlåt Elsa...) bilden på stjänmodellen Elsa Hosk tog vi för ett år sedan vid pass när Morris, världens vackraste karl, fortfarande var kattunge. Ni förstår tanken — kattögon och kattögon. Dock hade Morris redan då hunnit växa sig så stor (han väger sex kilo numera) att tanken inte riktigt funkade. Känslan blev som ni ser inte att Elsa smeker en oemotståndligt söt liten kattunge, som tanken var, utan snarare att hon med största möda håller fast en babypanter. Den andra som jag tycker riktigt fina bilden på Morris, även känd som "Gorre", och lille Billy är tagen av Christinas bror Magnus Sollenberg i vintereftermiddagssolen här hemma i köket kort efter Billys ankomst. Den tredje bilden är en snap av en vinterskymning över Gärdet, knäppt av min käre vän och numera granne Frederik Lieberath, den mästerlige stillebenfotografen.

PS. Att åtebörda Paradiset till dess rätta plats var ingen fråga som väckte något särskilt egegemang, att döma av de lama reaktinerna. Kanske är det bara jag som tycker att en viktig del av Stockholms anlete gick förlorat när skulpturgruppen flyttades. DS.

Detta inlägg har 7 kommentarer

Giv oss vårt Paradis åter!

Under mitt digra och långdragna arbete med att gå igenom Moderna Museets samlade fotoarkiv, för vårt mastodontarbete med museets stora 50-årsjubileumsbok, har jag förstås hittat bilder från olika decennier av den en gång så ohyggligt omstridda skulpturgruppen ”Paradiset” av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely, vilken ju som vi minns förr var ett landmärke vid brofästet på Skeppsholmen men senare flyttades till sitt nuvarande, mer anonyma läge i backen nedanför entréplanen framför själva museet.

Bilderna väckte minnen av de rasande känslor som dessa skulpturer väckte bland östermalmshögern på den tid det begav sig. Idag, när den moderna konsten blivit så till den grad etablerad och införlivad att själve vår Konung bedyrar sitt eget personliga intresse för densamma, förefaller den debatt som svallade för ett kvartssekel sedan som avlägsen. För yngre folk kan det vara nyttigt att påminna om att det då var en allmänt vedertagen mening bland våra konservativa och reaktionära medmänniskor att hela fenomenet modern konst var en enda stor humbug — att Picasso var en pervers charlatan och så vidare. Framför allt så förknippades den moderna konsten med revolt, kommunism och allsköns elände. Paradiset blev från första början, när den kom på plats 1971, den yttersta symbolen för alla långhåriga haschskägg och rödvinsbolsjeviker som hängde där uppe på museet och smidde sina omstörtande ränkor. Den konservativa proteströrelsen sattes genast igång, med det enkla målet att få skulpturgruppen flyttad, oförtrutet anförd av salig Erik Trägårdh, moderat lokalpolitiker, före detta officer och hängiven Vän Av Ordning. Ett huvudargument var att den bjärt färgade och anskrämligt fula skulpturgruppen med sin placering mitt emot inget mindre än vårt Kungliga slott utgjorde en förolämpning mot själva vår Kungliga huvudstads heder — ja, mot allt vad anständigt och beständigt är här i vår värld. Att påstå att Paradiset var ett rött skynke för proggens kämpande motkrafter är att uttrycka sig alltför diplomatiskt.

Efter dryga tio års envetet arbete bar proteströrelsen till sist sin frukt. Beslut om att flytta Paradiset fattades 1983 och verkställdes 1986, efter några år av sedvanlig byråkratisk fördröjning.

Så här dryga två decennier senare, när verk av konstnärer av de Saint Phalles och Tinguelys dignitet betingar mångsiffriga miljonbelopp — en språk som ju även vänner av ordning alltid har förstått — är Paradiset knappast längre det minsta kontroversiell. Därför borde det nu vara hög tid att flytta den så oemotståndligt livsbejakande gruppen tillbaka till dess ursprungliga och rättmätiga placering (se tyvärr korniga bilder), för vilken den ju var tänkt när konstnärerna donerade detta verk till museet. Här skulle den åter kunna fylla sin funktion som en konstens landmärke — en iögonfallande signal för stockholmare och besökare om att detta är konstens ö och en effektfull kontrast mot stenbebyggelsen kring bukten och af Chapman intill. Varför inte göra en rockad och samtidigt flytta Picassos underbara ”Frukost i det gröna” från sin än mer undanskymda position i buskagen vid sidan av museet till den plats där Paradiset nu står? Dessa båda skulpturgrupper, en fullbordad magnifik trio tillsammans med Calders ”De fyra elementen” på entréplanen, vore ju vara ett än mer värdig och spektakulär preludium till ett besök på ett av världens främsta museer för modern konst.

Detta inlägg har 8 kommentarer

Intet ont om gubbröra men jag har alltid haft svårt för ansjovis

Tankeväckande är att studera min vän Jan Bengtssons gripande gruppbild här invid av det sena 1900-talets svenska reklamelit, med inte mindre än sammanlagt 269 guldägg dinglande under sina bälten, publicerad i förra torsdagens nummer av vårt välhängda branschorgan Resumé. Jag känner många, kanske två tredjedelar, av gossarna på bilden, betraktar dem alla som människor och hedersmän och har riklig respekt för deras yrkeskompetenser. Flera av dem är jag stolt för att kalla vänner.

Ändå är det mest intressanta med bilden tveklöst just dess enkönade natur, vilken synnerligen eftertryckligt illustrerar det trista faktum att reklamsvängen, denna kreativa och, någonstans ändå, konstnärliga lilla bransch under hela sin korta levnadshistoria varit lika mansdominerad som någonsin plastemballage- eller högtrycksventilindustrierna. Det manliga herraväldet, ja hegemonin, var en ständig källa till frustration för min kära hustru och kompanjon Christina under alla de femton år hon undervisade på Beckmans, varav elva som klasslärare. I årskull efter årskull dominerades hennes klasser, numerärt likväl som kreativt, av starka unga kvinnor. Ändå var det år efter år de ofta betydligt mindre begåvade men mer högljudda unga männen som slog sig fram till ledande positioner i branschen. Byråledningar och nyckelorgan som Guldäggsjuryn förblev år efter år lika tragikomiskt helgjutet manliga som någonsin Ericssons eller Astra Zenecas styrelser.

Man behöver inte vara vidare analytiskt lagd för att förstå att reklambranschens underordnade koppling till just tillverkningsindustrin är en förklaring härtill. Grabbar har väl alltid gillat och känt sig trygga med att bada bastu, hinka bärs och snacka brudar med andra grabbar, så enkelt är det väl tråkigt nog. Generationer av unga kvinnliga reklamkreatörer har snärjts och förgåtts i de manliga nätverken.

Glädjande är att vi har sett början till en genomgripande förändring under de allra senaste åren. Christina fick uppleva den djupa tillfredställelsen i att avsluta, åtminstone tillfälligt, sin karriär som klasslärare på sin egen gamla skola Beckmans med att utexaminera en lång rad unga kvinnliga art directors vilka slagit sig fram i branschen på ett helt annat sätt än sina föregångare och som numera befolkar våra byråledningar och Guldäggsjurys, däribland namn som Malin von Werder, Silla Öberg och Tove Langseth.

Låtom oss också hoppas att detta lika väl- som senkomna kvinnliga genombrott snart kan komma att frälsa oss, en gång für alle, från denna eviga, flåsigt grabbflabbiga, ängsligt ironiska humor — ni vet mycket väl, Norrlands Guld, Björn Borg, tajta Tre Kronor-T-shirts, 70-talsnördar i polisonger, etctera, etcetera — som i tjugo års tid toppridit vår arma svenska marknadsföring, på bekostnad av image, soul och stil (här skall dock framhållas att det alls inte var gossarna på bilden utan generationerna efter dem som lade grunden). En vacker dag måste väl ändå budskapet gå fram: grabbar, ni kan sluta flabba. Alla andra har gått hem.

Detta inlägg har 10 kommentarer