En vådlig polarexpedition långt söder om anständighet: una notta di SLACHTHAUS unt SCHLAGSAHNE mit den EXTRA ALLES KNÖDELKARTOFFELN unt BLOTBÜCHE FÜR ALLE!!!

Så kom den då till sist, den gudsförgätna, vilt vinterstormande afton förbi medio av februari i nådens år 2010 då Göran Hägglund förvandlades till en saltstod och Maud Olofsson mitt i språnget stelnade till en droppformad stallakit — den ödesdigert polarköldstungna vinterkväll då Helena Jonsson växlade in sitt Bragdguld för tretton judaspenningar och Charlotte Kalla för alltid övergav våra fäders spår för en milt uttryckt osäker framtid Sao Paolos mest ökanda favelas rödlyktsdistrikt. Knappt hade så skymningen fallit likt Liemannens svarta bila över vår Kungliga huvudstads skyline förrän denna bistert olycksbådande kvällning övergick i en skoningslöst stålkall natt då den sista oskulden slutligen skulle komma att förgöras, styckas, strimlas, tärnas, stavmixas, passeras, poucheras, frysas i kuber och serveras som tilltugg till lyxbubblet till Efva och Eva, Jonas och Marc, Leif Pagrotsky och Nyamko Sabuni i VIP-loungen under den sista grenfinalen av tredje graden i Schlagerfestivalens tolfte kvarsfinal i en islada i utkanten av Katthammarsvik.

...nej men, herregud du min skapare...du store, milde tid...vad är det för blasfemistisk oanständig smörja jag skriver? Att på detta sätt helt utan skäl smäda våra mest folkkära idrottshjältinnors, artisters och politikers heder...vad har tagit åt mig? Är jag ens längre förtjänt av hederstiteln människa? Rött kort till mig själv — till att börja med!!! Det enda jag har att anföra till mitt försvar är att det förstås var de bortom bot och bättring förtappade tyska brutalrockgrenadiärerna som från den rätta vägen förledde mitt ärligt blåögda svenska uppsåt. Ni som följt den här kolumnen vet ju Eder Ödmjuke inte är sådan — inte egentligen, till syvende och sist och när allt kommer omkring då agnarna skola skiljas från vetet och männen från pojkarna.

Likt en alldeles vansinnigt modern och samtida, för att inte säga framtida, i alla tentakler uppkopplad och uppdaterad digital 2010-talsversion av de kända Barnen från Frostmofjället trotsade vi elementens raseri och gavo oss ut på en dödsföraktande expedition från krönet av Gärdesberget, förbi heder och redbarhet, långt bortom stadens bortersta tullar, genom mörka tunnlar, över svarta vatten och vådliga broar och viadukter, upp för backar, ned för branter, genom Söders redlösa människohorder, tills vi plötsligt stodo där, långt söder om varje uns av allt vad vanlig hygglig medmänsklighet heter, där Globens vulgära rundel plötsligt tornade, skiftande i regnbågens alla hjärtskärande nyanser genom snöstormen likt en Belsebubs egen discoboll. Ja herre djävlar, herre du min skapare, det vill säga Gud, Fru Gud, lillpojken Jesus och den slitna skitstövel till åsna som familjen red in på — äntligen hade den vinternatt infallit då RAMMSTEIN åter kom till byn. Att återtåget sedan skulle komma att föra tankarna till det från Stalingrad hör verkligen inte hit.

Jämt trettiofyra år, sju månader, elva dagar, fyra timmar och tjugotre minuter hade förflutit, i runda slängar, sedan den sensommarafton då högst densamma duo, farbror C och farbror p, första gången besökte en stor konsert tillsammans, den gången i skepnad av tvenne välskapta trettonåringar från Engelbrekts innersta hårda kärna vilka tillsammans promenerade ut till Djurgården för att se Kiss på Gröna Lund. Många konserter har vi sedan dess sett tillsammans, med artister som Earth Wind & Fire, Jukka Tolonen, ABC och en herrans massa reggea, funk och annat elände på Musikverket och Mariahissen. Dock har vi aldrig tidigare varit med om någonting som ens kunde jämföras med detta. Hur skulle vi ha kunnat varit det, då något sådant inte existerar?

Var det då en "bra" konsert, frågar ni er med sannolikhet som de vänner av ordning ni tråkigt nog har blivit. Jag nedlåter mig inte till att svara på den frågan då jag tvivlar på att ni skulle kunna tillgodogöra er ett sådant stycke information. Jag överlåter analysen till Andres Lokko då Rammstein för mig står högt över sådant. Högt över scenen höjde sig också Till Lindemanns plattform varifrån han sprutade ned en flod av gnistor som fyllde det badkar i vilket den stackars keybordisten hade placerats, innan densamme senare styrde sin gummibåt ut över publikhavet. Utan att säga för mycket så kan jag avslöja att det inte sparades på vare sig krut, bomber, granater, eldpelare eller fyrverkerier. Vi hade att göra med ett fullkomligt överdjävligt, vansinnigt underbart mangel som aldrig vilade på hanen i en enda minut förrän Lindemanns sanslösa elsprutande ängel till sitt skred ned under scenen. Behöver jag tillägga att det var rock'n'roll..?

Jag säger som Till: ein für mich, ein für dich, zwei für ein...

"Franska må vara kärlekens språk, men tyska är hatets språk"

-Till Lindemann

Detta inlägg har 71 kommentarer

Tillbaka till styvmorslandet

Bättre sent än aldrig, som det gamla goda, i den här kolumnen ofta ärade talesättet lyder. Jag bjuder på ett antal bilder från den resa i Ghana som jag tillsammans med min älskade fader företog så långt tillbaka i tiden som i augusti. På kort varsel bjöd pappa med mig på sin rekognoseringsresa inför den tropikmedicinkurs i fält med unga läkare som han ledde i december, säkert den tjugonde i ordningen, allra minst, omväxlande i Etiopien och i just Ghana, min kära styvmor Hannahs hemland (sedan tio år tillbaka har pappa lovat mig att varje expedition skall bli den sista — att han inte skall fresta på försynen ytterligare, så även denna gång). Det var förstås ett erbjudande jag inte kunde motstå. En av anledningarna att pappa bjöd mig med på resan var att han ville ändra min bild av Ghana. Jag har besökt landet endast en gång tidigare, för femton år sedan eller så, och fick då, av olika skäl, en mindre god bild av landet. Ett av dessa skäl var den pressande hettan den gången — den enda gången som jag kan minnas att jag någonsin har plågats av hetta, den allra varmaste säsongen som det var i ett av världens varmaste länder, med vad som kändes som fyrtiogradig drypande fuktig värme även nattetid, utan tillgång till luftkonditionering.

Nu blev mitt intryck ett helt annat, precis som pappas avsikt varit. Ghana har ju gått från klarhet till klarhet i demokratiskt och andra hänseenden och kommit att framstå som något av ett mönsterland på i den väldiga afrikanska kontinenten, förstås mätt efter den afrikanska värdeskalan, som inte kan jämföras med någon annan del av världen. Barack Obamas besök i somras var ett stort erkännande för en positiv utveckling. Ett annat skäl för detta presidentbesök var Ghanas särskilda betydelse för afroamerikaner. Det var från slavforten längs Ghanas kust, Guldkusten som landet kallades under den koloniala eran, varav några drevs av danskar och svenskar, som de allra flesta av de USA:s, Sydamerikas och Västindiens alla slavar skeppades ut. Den stora majoriteten av alla afroamerikaner har ghanesiskt eller nigerianskt blod i botten. För Hannah och alla andra ghaneser är dessa slavfort motsvarigheter till Auschwitz och Birkenau. Jag besökte ett av dem vid mitt förra besök - en avskyvärd upplevelse. Den här gången avstod vi, fast vi besökte fiskestaden Elmina, där ett av forten ligger. Hit reser många välbeställda afroamerikaner för att söka sina rötter. Så omfattande är denna turism att flera exklusiva resorts har byggts här, där turismen annars inte alls är utbyggd. Pappa berättade att många av dessa besökare tar väldigt illa vid sig av dessa besök. Det är visst inte ovanligt att de blir mycket upprörda. Däremot hann vi bland mycket annat med ett besök i ett fängelse där pappa brukar predika betydelsen av hygien och avhållsamhet från olika riskabla sexuella beteenden för fångarna. Vi spenderade också några sköna dagar vid den milslånga helt öde underbara stranden i Brenu, vid en dånande ocean, där min vän Carsten Höller, den store konstnären, byggt ett radikalt modernt hus i närheten. Vi var också uppe i byn Ho Hoe, där det är varmt och där de tropiska sjukdomarna och parasiterna frodas och där vår käre pensionerade överste — The Colonel — serverade ett utmärkt kycklingsoppa. Dessvärre fick fukten min kamera att haverera när jag skulle föreviga den härliga synen då min älskade fader gick naken in i Västafrikas största vattenfall.

Jag hade min vår resa i Etiopien förra februari i färskt minne och i jämförelse med detta framstod Ghana som synnerligen välordnat och fridfullt. Återigen är dock detta mätt med en afrikansk värdeskala. Som annars i Afrika kan man bara studera en scen på vilken gata som helst och den ter sig som en myllrande rik medeltida målning eller jag vet inte vad, sprängfull med de mest makalösa detaljer. Livet är så mycket mer intensivt här. Se bara mina enkla bilder från fiskehamnen i Elmina en vanlig vardagsförmiddag. De för närmast tankarna till venetianska marina bataljmålningar, om det nu finns några sådana. Ja, herregud, detta underbara, galna Afrika — som jag älskar det! Kul och kärt var det att träffa mina styvsläktingar också. Nu kommer jag inte att låta det gå femton år tills nästa besök det är ett löfte om jag får vara i livet. Förlåt Hannah att jag talar om Afrika som en helhet. Är ni intresserade av denna kontinents så fruktansvärt tragiska och hårresande blodiga moderna historia? Då rekommenderar jag att ni stålsätter er och läser den brittiske historikern Martin Merediths strålande om än mycket tunga verk The State of Africa, om den afrikanska postkoliniala historien, som jag fick av just Hannah — en minst sagt späckad studie i mänsklig ondska, grymhet och dumhet, berättad land för land. Ett annat lästips är den fantastsiska Shake Hands With The Devil, boken om folkmordet i Rwanda, skriven av general Romeo Dellaire som ledde FN:sotillräckliga sturkor under denna tid då närmare en miljon människor slaktades under ett kvartal. En negativ upplevelse var biltrafiken i huvudstaden Accra. Den som tror att vi har trikiproblem rekommenderas ett besök i denna stad — för att inte tala om monsterstaden Lagos i grannlandet Nigeria. En eloge till min far som lyckades manövrera vår Nissan-jeep hela vägen utan mer än ett enda smärre missöde. Var i hela världen skall denna okontrollerade urbana utveckling sluta?   

Detta inlägg har 9 kommentarer

Nice going, Little Alex! Gamle Josef applåderar i sin grav!

Så har den då inträtt till sist — den tid då det blivit dags för allas vår Aleksander Wolodarski, The Man, The Myth, The Nintendo Game, att kröna sin karriär på vårt Stadsbyggnadskontor vilkets korridorer han toppridit med all upptänklig brutalitet alltsedan Gustav Vasa och Hedenhös rände runt som finniga målbrottsslynglar i kortbyxor. Under denna ändlöst utdragna epok har den gode Alex som vi vet gjort samma sak med vår Kungliga huvudstad som den kärlekslöse sex- och våldsroboten Rank Xerox gjorde med otaliga oskyldiga skolflickor och annat löst folk i de gamla fina vuxenserietidningarna Pox och Epix, saliga i åminnelse. Tanken går även osökt till en annan Alex, han från litteraturens och filmens värld som brukade roa sig med att tolchocka sin omgivning. Ett är säkert: Stockholm är en helt annan stad den dagen då Aleksander går i pension än den var i den avlägsna dåtid då han begynte sin bana — om den dagen nu någonsin kommer, vill säga. Säkra kan vi inte vara. Kanske har han i likhet med Rank Xerox den andre Alex evigt liv? Kantänka är det inte blod utan flyande proton som svallar i hanses ådror? Vad fan vet jag? Jo, ett till: att Little Alex ensam bär lejonparten av ansvaret för att Stockholm med akuratess har marscherat upp som det arkitektoniska problembarnet framför andra bland de europeiska huvudstäderna på den här historiska sidan av Berlinmurens fall.

Det är nu åtskilliga år sedan jag gav upp hoppet om Stockholms arkitektoniska och stadsplanemässiga framtid och lämnade den offentliga debatten, som det så vackert heter, som jag trodde för gott. I min självupptagna stress varken hinner eller orkar jag ens längre följa denna debatt, om någon sådan nu hade förelegat. Jag måste också ha starka blodkärl i huvudet. Annars hade jag med garanti fått en stroke härom dagen då min vördade vän SoB uppmärksammade mig på artiklar och bilder i tidningarna om och på Wolodarskis planer för Norra stationsområdet — planer som man uppenbarligen på fullt allvar har för avsikt att "klubba" redan den kommande veckan. Jiihaaa!!!! Jiiiiiifuckinhaaaaaaaaaaa!!!!!!! Ye freakin´ Jesus Freak ravin´ hillbilly goathead frog shaggin´pork eatin' ass lickin´ lunatic Gods!!!!, för att travestera salig Hunter S Thompson med en dos av Wu-Tang Clan. Här hade jag i min slöa enfald inbillat mig att Little Alex ändå någonstans var inne på sin ritt ut mot solnedgången och skulle nöja sig med de skövlingar han lämnar efter sig i form av Södra station, S:t Eriksområdet, Starrbäcksängen, Kungsträdgården med flera stadsplanemässiga och arkitektoniska Titanic-haverier, men nej, ack nej, alls icke, motsatsen råder — allt detta framstår nu som oskyldiga förpostfäktningar i jämförelse med detta megalomaniska postmodernistiska törnekrona i Stockholms nordliga industriella utmarker med vilken Little Alex avser kröna sin tidsålder.

Just idag mår jag dock bra. Jag känner mig välvillig och allmänt jovialisk till mods, nära nog som om vore jag aktör i en pilsnerfilm från fyrtiotalet, Michael Nyquist stylee. Inte har jag obegränsat med tid heller denna lördag, lika litet som jag haft någon annan dag under senare månader. Därför skall jag vara både snäll och kortfattad i mitt omdöme om Little Alex. Låt oss stanna vid att konstatera att gossen har starka, ja brutala stalinistiska böjelser, med en obotlig fetish för halvmånar och framför allt "axlar" kantade av torn. Hans smak är ej heller den bästa, motsatsen råder.

I övrigt lämnar jag er med en oöverträffbar kort och saklig analys av Aleksander Wolodarskis övergrepp vid S:t Eriksområdet av min vördade vän Mikael Askergren, vår tids arkitektoniska geni, av en samtida kollega rent av kallad en Michelangelo, en professionell analytiker som givetvis kan detta ämne så oändligt mycket bättre än en lekman som Eder Ödmjuke. Även två av de tre bilder jag bifogar till detta inlägg härrör från dennes digitala textarkiv, den ena fotograferad av honom själv. Read it and weep, ye´ poor ol' Neandertals! 

Dock har jag långt ifrån sagt mitt sista ord i detta ämne. Nej, Mikael Askergren har övertygad mig om att jag i denna fråga måste göra ett undantag från mitt beslut att inte längre delta i debatten eller skriva i tidningar. Vi ses igen alltså, viddy well, Little Alex, viddy well. Litet mer vatten måste bara rinna under broarna först. Tills dess — gutår!

"I should have killed you long time ago"

-Hunter S Thompson

PS. Knappt har jag "postat" detta inlägg, som det heter på nysvenska, förrän jag får den fjärde bild jag nu lägger upp mig tillsänd av min käre gamle vän Mauro. Som sagt, jag måste ha starka blodkärl i huvudet. Stockholm, Stockholm, stad i världen...vilka äro de varelser som vilja göra dig detta? Äro de månne sprungna ur de norrländska skogarna? Inte kan de vara homo sapiens, det håller jag för uteslutet. Bifogar Mauros meddelande som bildtext. Det här är inte roligt längre. Godnatt, jord. DS.

Detta inlägg har 140 kommentarer

November mobile poetry

Redan tjugosju år gammal eller så skrev jag en artikel i allas vår Dagens Nyheter med rubriken "Folkhemmets bortskämda barnbarn" vilken pryddes av en ganska giftig helsidebild, rakt ovanifrån skjuten av min vän Berno Hjälmrud, föreställande en i säng liggande Linda Norrman, en på den tiden helt ung numera avsevärt äldre kvinna som i realtid lystrar till namnet Linda Skugge. Artikel inleddes med meningen: "Unga människor är förbannat tråkiga".

Redan som ung föraktade jag den ångestfyllda ungdomskulten och den känslan har sedan dess bara förstärkts och befästs förstås. Jag behöver bara gå till mig själv för att kunna konstatera hur i grunden ointressant ungdomen är. Ungdomens osäkerhet gjorde också kraven på livet så mycket större. Ju äldre jag blir, desto mindre blir mina krav. Häromveckan hade jag förmånen att än en gång få låna min brors och svägerskas fantastiska hus i Roslagen, förr min mormor soch morfars, sedan min mammas, som skrivarstuga, för en redigering av min till våren kommande bok med ett ämne som är psykiskt tungt, minst sagt. Jag vågar knappt tänka tanken på vad som skulle hänt med mig mentalt om jag suttit där och skrivit en sådan text så sent som för, säg, tio år sedan. Nu njöt jag varje minut som champagne och jag tyckte att landskapet var så underbart vackert när jag gick mina powerwalks med stavar. Den matta, dova färgskalan av grå och bruna toner, med ockragula och roströda accenter, föreföll mig dyr och lyxig. Inte fan behöver jag resa någonstans. Jag bjuder här på några tekniskt undermåliga mobilbilder så att ni själva kan döma om ni håller med mig.

I övrigt så går den här hösten till någon slags historia i sin hektiskhet. Därför har jag varit osynlig i den här kolumnen men inom kort hoppas jag återkomma med åtskilliga köttiga stycken. Tills dess, gutår, gott folk.

Detta inlägg har 884 kommentarer

Mikael Jansson hyllar våren...

Nu på måndag hålls vernissage på restaurang Sturehof för utställningen Primavera, en svit milt sagt starka bilder av allas vår Mikael Jansson, min käre vän och storebror i det förkättrade modeträsket — vårt lands genom tiderna utan jämförelse störste modefotograf, tillika en av världens allra största, med uppdragsgivare som amerikanska, franska och japanska Vogue, Interview, Calvin Klein, Dior, Chloé, Donna Karan, Tod's och så många fler.

Sedan vi upphörde med publiceringen av vårt eget magasin Stockholm New 2002 har Micke inte producerat en modefotografering av den här digniteten här i sitt hemland, men när Stefano Catenacci bad honom att fritt tolka våren för Operakällarens kommande kokbok, där Kungliga Hovet också medverkar, tackade Micke ja, flög hit hela sitt team från New York och Paris, inklusive den polska stjärnmodellen Anna Jagodzinska, och iscensatte detta horrorsköna visuella modedrama, inspirerad av Peter Greenaways "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare", förstås med det råa, bloddrypande lammköttet som det "vårliga" inslaget, slaktarson som Micke är...

Om jag fortsätter att uttrycka mig försiktigt så var de här bilderna knappast vad Stefano eller bokens förlag Bonniers hade väntat sig. Att de inte skulle vilja röra dem med ens med en tiofots påle, som amerikanen säger, bör Micke ha kunnat räkna ut med kroppens mindre ädla delar. Det är så typiskt honom att ändå genomföra sin idé fullt ut, kosta vad det kosta vill, utan att kompromissa och utan att tänka för mycket på konsekvenserna. Jag har sagt det förr och säger det på nytt: det finns bara en Jansson. Jag kan se Bonnierdamernas miner när de fick syn på bilderna. Hovet fick väl aldrig se dem och tur var nog det av flera skäl...  

Min ännu äldre vän Pelle Sturén på Sturehof har under många år tjatat på Micke att ställa ut något på restarangen. Micke har, som han brukar, hela tiden sagt att det kan han visst tänka sig, den dagen han har något som passar i sammanhanget. Sedan Bonniers och Operakällaren sagt blankt nej till bilderna kom till sist det samtal som Pelle hade väntat på. Nu hade Micke minsann något som "passade". Pelle och hans restaurang visar mod när de vågar ställa ut dessa bilder som ursprungligen producerats för deras konkurrent. Så sprängkraftig har de bedömt utställningen att de låtit specialtillverka ett draperi som skiljer den del av matsalen där bilderna hänger från den öviga restaurangen.

Det skall bli högintressant att följa matgästernas och andras reaktioner på den här utställningen, med tanke på att Micke och jag under alla de år då vi regelbundet producerade stora modefotograferingar tillsammans lika regelbundet utsattes för de mest fruktansvärda och hysteriska anklagelser, i svensk media och från andra håll, för elitism, sexism, hyllande av sjuka skönhetsideal, drogromantik och jag vet inte vad, rent av pedofili och nazism — detta för bilder som var betydligt mer oskyldiga än dem som Micke nu visar på Sturehof. Förhoppningsvis har marknaden mognat och blivit mer sansad sedan dess.

På Sturehofs webbplats kan ni läsa den text jag skrivit för utställningen Primavera, döpt av Eder Ödmjuke, där jag också diskuterar modefotografiets fascinerande genomslagskraft och förhållande till andra medier.

Gå så och se utställningen, för böveln, och kom sedan och säg vad ni tycker!  

"Of course I’m a feminist. I love women. But I can’t stand the politically correct. It reminds me of my youth in Nazi Germany."

-Helmut Newton

Detta inlägg har 10 kommentarer

Vill du bli en Webbjoker? Ja, det vete faen, men den stora frågan är: har vi världens mest vidsynta och vågade ledning för vår statliga television..?

I flera veckor nu ha jag undrat över den här trailern för Schlagerfestivalens Webbjoker-chans som pumpats före Rapport och Aktuellt på bästa sändningstid i Sveriges Television. Två nog så utmanande unga flickor, skall vi tro att de är sisådär femton år gamla eller så, sitter piercade, lättklädda och fina på en soffa och sjunger en låt med följande text:

"I like girls
I like boys
it's our life
it's not a choice
F-U-C-K
every day
it's a game we like to play
F-F-U-U-C-C-K-K
Gonna eat you alive
Gonna go insane"

Ingenstans våra medier eller annorstädes har jag sett eller hört någon endaste reaktion på detta enkla, rättframma budskap. Som jag ser det finns två alternativa förklaringar till detta:

1.  Vi har ännu inte blivit som USA i alla avseenden trots allt. Den "svenska synden" lever! Vi har en TV-ledning och en befolkning som inte ser något utöver det vanliga i två minderåriga flickor som på bästa sändningstid i statstelevisionen sjunger om att det vill spela spelet att k----a varje dag, med flickor som med pojkar, äta varandra levande och bli galna.

2.  De engelska språkkunskaperna och förmågan att ta till sig låttexter, hos vår TV-ledning, i våra medier och bland våra breda massor, är långt ifrån så goda som vi gärna vill inbilla oss.

Mina erfarenheter säger mig att det andra alternativet av dessa är det rätta. Säg vad tror ni? Vad säger Göran "Boxer" Hägglund om saken?   

 

Detta inlägg har 19 kommentarer

Välkommen ut ur garderoben, Göran!

Ni som har följt den här kolumnen vet att jag vid upprepade tillfällen har lovat mig själv att hålla mig borta från politiken. Skulle jag en gång börja så skulle det snabbt leda för långt. Vid fyra tillfällen hittills har jag brutit mot denna föresats. Alla fyra gångerna har det varit good ol' George W Bush, the nasty child president, som fått mig att göra undantagen. Detta var väl inte oväntat. En riktig högoddsare är däremot att det skulle bli Göran Hägglund, aka "Boxer", av alla djävla människor, som skulle locka fram agitatorn i mig en fjärde gång, men så blev det.

I veckan som gick inträdde nämligen den stora dagen då Göran kom ut ur den juläpplepräktiga menlösa anonymiteten i skuggan efter Big Alf Svensson och en gång för alla outade sig själv som en vansinnigt pladdrande dåre och brunanstruken moraldemagog — a goddamn raving Jesus freak Nazi lunatic, som salig Hunter S Thompson skulle ha uttryckt det. Jag läste inte hans DN Debatt-artikel med rubriken "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten" förrän igår och herregud, tala om klassiker. I stort sett varje rad av karlns fikonspråk förtjänar att citeras, ja graveras i hjortskinn och spikas upp som några slags djävla samtida Tora-rullar på Pingstkyrkans portar, till båtnad för "verklighetens folk" i deras vardagliga kamp för att få ihop livspusslet på ett klimatsmart sätt och slippa känna sig kränkta i utanförskap, bli utbrända och gå in i väggen. Själv inleder Göran sin text (om det nu är han själv som skrivit den) med ett citat av Ulf Lundell. Undrar vad Ulf tycker om den saken? Jag väljer här bara några särskilda godbitar ur hans lovsång till detta "Verklighetens folk", den samhällsbärande skara som enligt Göran befinner sig under ständig attack från "kulturvänstern":

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Här slår Göran entydigt fast vilka det är som utgör "Verklighetens folk". Inte är det människorna i miljonprogrammets bostäder, den saken är säker. Få av dem har väl sommarstugor att snickra på. Frågan är om de ens "åkt utomlands". Nej, Verklighetens folk är förstås vår kära medelklass — dessa evinnerliga skötsamma vabbande skattebetalare som ständigt våldtas från fyra håll.

 Den här är också bra:

"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt."

Heja! Det var länge sedan någon drog en lans till försvar för fina tavlor exempelvis med till exempel solnedgångar och gråtande barn, mot den dekadenta moderna konstens bolsjevikiska humbug. Den här gossen har givit sig ut på sitt eget korståg. Let us rumble! Showdown i gryningen! Radhusens skattebetalare mot rödvinskommunisterna och haschskäggen på ett fält i Österlen med rökmaskiner. Beck vs Wallander. Gladiator med medelklassbudget; semikolon har Göran också lärt sig använda.

Favoriten är ändå den här:

"De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat."

 ...eh, ursäkta, det var många fina ord där men vad menar karln? Frågan är om inte skribenten egentligen hade velat skriva "veritabelt" istället för "formidabelt", men skit samma.

Hägglund talar om Monte Python också och visst kan man skratta åt hans desperata försök att sno åt sig svartblå missnöjesröster från SD och folkpartiet. Egentligen är det dock inte ett dugg roligt. Vi som har minsta historiskt medvetande känner alltför väl igen de här tongångarna. Att risken är överhängande att Kristen Demokratisk Samling åker ur riksdagen räcker faen inte som ursäkt, även om rädslan måste vara stor bland pingstvänenrna i partiets hårda kärna för att åter skickas ut i ingenmanslandet, där Big Alf ledde deras fåtaliga skara i en trettioårig politisk ökenvandring innan han flaggade om sitt parti och lyckades ta sig in i riksdagen via tre-fyra procent av de allmänborgerliga missnöjesväljarna.

 Fan, jag måste bara ta den här också:

"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

Med stolthet kan jag konstatera att jag själv inte tillhör "Verklighetens folk" i någon av Görans definitioner. Leve surrealismen!

PS. Angående den föregående veckans intensiva gissningstävling om gårdagens "Här är ditt liv" så var det alls vår Jay Boy som avgick med segern. Själv såg jag inte programmet men att Svennis skulle bli en av säsongens sex huvudpersoner var vi alla överens om — han är just så ointressant, uttjatad och förväntad som de skall vara i den här upplagan av programmet. Vi andra satte dock emot i den fasta övertygelsen att programmakarna inte skulle våga välja två män i rad. Jays inside-information från rastamannen på TV-sporten visade sig dock pålitlig. Nu sätter jag mitt huvud på att det blir en kvinna nästa gång. Liza Marklund och Eva Dahlgren känns heta. DS.

PPS. Det här med "köksborden" måste ingå i Alliansens grundstrategi. Även vår Reinfeldt upprepade som ett mantra under hela valrörelsen hur han satt där vid köksbordet och kände lukten av vardag. DDS.

PPPS. Jag tackar anonym för den tänkvärda bilden "Boxer goes Sarah" som jag härmed lägger upp här intill. DDDS.

"Hey, what's wrong with them Speak'n'Spell shoes, man? Fisher Price, my first Timberlands. That sit is old, son. You better get yoself some truckas, fucka!"

-Wu Tang Clan

Detta inlägg har 68 kommentarer

Grattis, Ingvar och Göteborg, till vår moderna TV-historias i särklass fulaste studio!

Det var med relativt höga förväntningar som jag slog på premärprogrammet av den nya upplagan av "Här är ditt liv" i lördags. Jag följde serien sist det begav sig, med salig Lasse Holmquist, och tycker att programidén är förträfflig i sin enkelhet. Vi roade oss även med att gissa första gästen. Själv trodde jag på Benny Andersson. Christina sade dock: "Bara det inte är Persbrandt", varpå jag svarade: "Nej, så lågt sjunker de inte". Ni vet vem som fick rätt. Uppenbart är att "Här i ditt liv" i Wegelius-tappning är ett underhållningsprogram för de breda radhusmassorna och då måste gästerna också vara sådana som den målgruppen känner till — en utveckling motsvarade den programmet "Sommar" genomgått, för min del med påföljden att jag de senaste somrarna inte lyssnat på ett enda helt program. I originaluppsättningen valde Lasse Holmquist företrädesvis äldre personer som levt omväxlande liv och varit med om mycket, en blandning av mycket kända och i stort sett okända, mer udda personer. Nu har jag en känsla av det blir folkligt för hela slanten och dessutom kändisar "mitt i livet", detta vämjeliga uttryck, då äldre knappast anses generera tittarsiffror. Hur var då programmet? Tja, dåligt får man väl säga, om man vill vara vänlig. Mest anmärkningsvärd var dock studion som ledigt går till TV-historien för en anskrämlighet som gjorde det hart när omöjligt att följa programmet. Här togs vi ur illusionen att åttiotalets glassbarer till och med i Göteborg skulle ha gått ur tiden som inspirationskällor.

Gissningsleken är nu i full gång i en annan tråd i den här kolumnen om nästa veckas gäst. Att det blir en kvinna kan vi vara säkra på. Lägst odds har för närvarande Carola och Liza Marklund. Fler tips mottages!

Detta inlägg har 890 kommentarer

Gott folk! Hav förtröstan! Låt på inga villkor hoppet flyga sin kos! Denna kolumn är ej avdagatagen, blott vilande!

Som ni trogna läsare med säkerhet, och med rätta, har noterat så har vid det här laget flera månvarv förlupit sedan sist jag författade något i den här kolumnen. Jag säger som min och åtskilliga andras gamle allt annat än fine eller välmenande lärare från Östra Real: ”Om jag är sen en dag så skall ni veta att det är för att jag har något mycket viktigare för mig. Kommer jag inte alls så kan det röra sig om rikets säkerhet”.

Så snart vissa inhemska och internationella förvecklingar är utredda lovar jag att återkomma, dessutom med ny och än mer frenetisk energi, med nya omvälvande rapporter och analyser från min livsresa utmed de fjärran geografiska och mentala horisonterna. Tills den stunden kommer bjuder jag på en bild från stranden vid Cape Coast i Ghana från förra fredagen, ett oskarpt självporträtt av Eder Ödmjuke från fredagen före, redo för en kväll och en natt långt nere i det köpenhamnska modeträsket, en gryningsvy över Jungfrufjärden från samma morgon och en havsbandsvy från eftermiddagen dessförinnan. Därtill fogar jag ett porträtt av vår driver Ozouh från Accra, en man som i sin kroppsbyggnad för tankarna till en gammal vän och före detta lagkamrat, i denna kolumn känd som ÖP.

Detta inlägg har 50 kommentarer

MPW for MVP!

Kärt barn har många namn.

Se där ett gammalt välbalanserat svenskt årgångsordstäv vilket till denna dag har ägt all upptänklig sanning, aktualitet och relevans. Det gäller för mina trenne katter och det gäller i högsta grad även för denna kolumns allra trognaste läsare och medarbetare, också omskriven vid upprepade tidigare tillfällen förstås: min gamle Engelbrekts- och KFUM Central-broder Fredrik "Feffe" Olofsson, även känd som "Keffe", "Feffepitekus", "Kalsongmannen", "Feffe den feffige", "METANOLICUS REXUS" med flera mer eller mindre rumsrena och begripliga alias. Låt oss här förtsättningsvis, för enkelhetens skull och i den heliga anständighetens namn, kort och gott kalla honom för REXUS.

Under många månvarv har REXUS, kock som han är och förblir — av sig själv utnämnd till något så föga blygsamt som "Världens största matlagare och slamdunkare" — klagat över skevheten i det faktum att jag, Eder Ödmjuke, efter nu väl över hundra inlägg i den här kolumnen, om mode, om sport, om arkitektur, natur, med mera, med mera, även politik, hittills bara skrivit två inlägg om allas vårt gemensamma stora intresse mat och gastronomi. Det var dessutom mer än tre år sedan jag författade dessa båda inlägg, givetvis under produktionen av vår PA&Co — mer är en kokbok.

REXUS har rätt i sin analys och det är hög tid att jag gör honom till viljes genom att tillfoga ett tredje.

Nu tänker jag inte pröva ert tålamod med redogörelser för REXUS egna äventyr bakom spisen, nu senast med lyckade nedfrysningar av gazpacho och annan materia meddelst hans nya leksak, en patron flytande kväve, egenhändigt införskaffad från AGA. Nehej ni, tack så mycket, en viss rudimentär miniminivå av redbarhet, sans och måtta förbehåller jag mig rätten att försvara!

Däremot lägger jag med glädje upp de länkar han skickade mig med en härligt ung och vintage Marco Pierre White, allas vår gemensamme gastronomiske guru. Är MPW den gastronomiska historiens genom tiderna störste och mest stilbildande kock — en den internationella matkonstens MVP? Ja, inte fan vet jag. Jag saknar fackkunskap och historiskt perspektiv för att kunna bedöma en sådan sak. Att han är det för min egen generation, det vet jag dock säkert — för en matglad amatör som Eder Ödmjuke likväl som för professionella vänner som REXUS och Pelle, Niklas, Håkan, Staffan, Steffe, Lukke och de andra från PA&Co. Han är originalet bland rock'n'roll-kockarna och kockrebellerna — en banbrytande matartist med en skön stil. Hans bok White Heat är den stora milstolpen. Tack vare lov har han ingen egen TV-show, åtminstone inte för närvarande. Han drog sig redan för tio år sedan tillbaka från fingastronomin och återlämnade sina tre stjärnor. På något djävla vis påminner han mig om Helmut Lang, en favorit från modevärlden som också han valt att lämna den stora arenan.

Det finns mycket matnyttigt med MPW på Tuben, som den här, där han lagar en fantastisk hummerterrin för kockkollegan Raymond Blanc, med en purung och finnig Gordon Ramsey bland kökspojkarna. Programmet fortsätter med den alldeles magnifika huvudrätten brässerade kalvbrässpäckade karamelliserade grisfötter med toppmurklor och avslutas med glaserat päron med honungsglass i bur av karamelliserat socker. Varsågoda och njut av allt detta ögongodis! (Urk, ett vämjeligt ord...)

PS. Apropos PA&Co och Zlatan Ibrahimoviç, en annan i denna kolumn flera gånger omskriven figur, så nåddes jag i lördags kväll av detta sms från en kär gammal vän och PA-stamgäst: "Inter vill ha 80 mill Euro för Ibra...dyraste nånsin. Men likfan fick han inte bord på PA igår!". I fkn love it! Säga vad man vill, men jag undrar om inte PA är en av de få krogarna i världen som utan vidare nobbar en sådan gäst. Den gode Zlatan är bara en i raden av superstjärnor som fått kalla handen av allas vår Tiger. Uma Thurman är en annan jag själv råkar känna till. Alla otaliga mindre kända spontangäster som genom åren retat sig till vansinne på PA:s attityd kan därför känna sig i gott sällskap. Är det klokt att i dessa dagar fortsätta med den envisa strategin att alltid bry sig först och främst om sina stamgäster? Inte fan vet jag. En sak vet jag dock säkert — det är PA! (Jag berättar utförligt om denna ökända strategi i min text i PA&Co — mer än en kokbok). DS.

PPS. Vi bjuder nedan på ett recept från nämnda PA&Co — mer än en kokbok, med dåvarande köksmästaren Lukas Häggslunds inledande kommentar. DDS.

Marco Pierre Whites lemon tarte

En cover på en grymt god citrontårta skapad av det tidiga nittiotalets store trendsättare i köket som var något av en hjälte för oss.

Deg

250 gr mjöl
90 gr florsocker
175 gr smör
vaniljfrön eller vaniljsocker med frön i
cest (rivet skal) från en citron
1 ägg
1 äggula

Blanda alla ingredienser (enklast i matberedare)
Låt degen stå kallt några timmar så att den sätter sig.
Kavla ut degen och klä en smord pajform med höga kanter.
Förgrädda pajskalet 10 minuter i 175 grader. För att undvika att kanterna sedan sjunker ihop brukar vi lägga smörpapper i formen och fylla med gula ärtor.

Smet

9 hela ägg
400 gr florsocker
cest från 2 citroner
saft från 5 citroner
2,5 dl crème dubbel (5 dl grädde som kokas ned till hälften)

Koka ned grädden och låt svalna. Vispa ihop ägg och socker.
Blanda ihop grädden med äggsmeten och tillsätt citronsaft, cest och grädde. Häll i smeten i pajskalet och grädda i 120-gradig ugn. Det kan ta mellan 30-50 minuter beroende på ugn. Fyllningen skall vara fast men dallra litet. För bästa resultat så skall pajdegen vara varm när ni häller i smeten. Täck gärna formen med folie när ni bakar kakan, för att undvika färg.
 

"...evil corrupt pork-chop eating motha..."

-Wu Tang Clan

Detta inlägg har 51 kommentarer