Britton goes Höller!

I afton hålls release för det tionde numret av det ambitiösa unga konstmagasinet Artlover där jag publicerar min blott fjärde större text för en tidning under de senaste tolv åren — ett nog så vildsint epos om min blixtexpedition till New York för den celebra öppningen av min käre vän storkonstnären Carsten Höllers svulstiga retrospektiv "Experience" på spektakulära New Museum på gamla luffargatan The Bowery i Lower East vilken blivit en publiksuccé utan like.

Så är ni på humör för en riktigt ålkrälande barnförbjuden gonzosaga* som julläsning? Jamen se då till att genast införskaffa tidningen i Jesu namn...

God läsning!

* Ja, initierade, om några sådana till äventyrs finnes, kommer att märka att texten faktiskt kan läsas som en slags homage till min ungdoms gamle idol Doctor Hunter S Thompson, salig i åminne.

Artlover finns kostnadsfri, era snålvargar, att hämta vid nedanstående mer eller mindre respektabla etablissemang. Skynda skynda för exemplaren försvinner snabbt!

STOCKHOLM

Gallerier & museer:

ALP Peter Bergman, Galleri Andersson Sandström , Andréhn-Schiptjenko, Crystal, Galleri Flach+Thulin, Christian Larsen, Galerie Nordenhake, Bonniers konsthall, Bel'Art, Niklas Belenius, Agardh Tornvall, Roger Björkholmen, Lars Bohman Gallery, Angelika Knäpper Gallery, Susanne Pettersson Gallery, Galleri Mårtenson & Persson, Nordin Gallery, Botkyrka konsthall, Färgfabriken, Gustavsbergs konsthall, Marabouparken, Liljevalchs, Magasin 3 Stockholm konsthall, Bukowskis, Finlandsinstitutet, Galleri Magnus Karlsson, Olsson gallery, Galleri Mejan, Moderna Museet, Galleri Jonas Kleerup

Övriga:

Asplund, Keen STHLM,, Domino Antik, Carl Malmsten, Jacksons, Modernity, Antalis-butiken, Rodebjer, Whyred, Hope shop, Swedese, Kreatima, Gärsnäs, Konstakademien, Nitty Gritty, Aplace, Wigerdals Värld, Konst-ig, Iittala-butiken, Papercut, Bergevall ramar, Index, Petite France

MALMÖ
Moderna Museet. Malmö konsthall, Galleri Ping-Pong, Galleri Thomas Wallner, Magnus Åklundh, Malmö konstmuseum,

GÖTEBORG
Göteborgs konsthall, Göteborgs konstmuseum, Hasselblad center
Galleri Thomassen, Rum för papper

ÖVRIGA LANDET
Borås konstmuseum, Kulturhuset, Borås, Dunkers kulturhus, Grafikens hus, Kalmar konstmuseum, Kalmar Galleri Andersson Sandström, Växjö konsthall, Passagen, Linköpings konsthall

Detta inlägg har 0 kommentarer

En vy över Stockholms Place des Vosges

Ja visst är den vacker, vår kungliga huvudstads kungliga trädgård, med den ständigt pågående evighetsfestivalen i förgrunden och Jakobs kyrka i fonden, endast delvis blockerad av den scen där vi minst två gånger om året kan njuta i fulla drag av umpabumpa och varjehanda upptåg, spektakel och mankemang. Förfinat och sublimt var orden! (Nej, nu måste jag erkänna mig att jag gör mig skyldig till ironi...)

Detta inlägg har 0 kommentarer

En vy över Stockholms vackraste torg

Dryga fem månader kändes som en väl avvägd, lagom rundligt tillskuren tidsrymd som paus i mitt ädla värv som bloggare, denna gudsförgätna samtida titel. När jag nu begår ännu en av dessa comebacker så är det väl passande att det sker in min egen gamla skolas kverulantiska anda.

Studera för en stund dessa mina mobilbilder tagna i sensomras söderut över Östermalmstorg, i mitt tycke en gång i tiden Stockholms vackraste torg, med dess numera överbyggda, krossade och vanhelgade säreget konvexa stenklädda öppna yta där Willy Gordons skulptur "Slaktarballen" en gång tronade i trotsig majestät, numera kringbyggd med och i grunden förfuskad och förudmjukad av bajamaja, baracker, cykelställ och logistisk uppställningsplats för livsmedelsvagnar. Den riktigt minnesgode läsaren, om någon sådan till äventyrs finnes, erinrar sig att jag i mina förtvivlade ensamma fåfänga ansträngningar under nittiotalet för att väcka en debatt om Stockholms arkitektoniska förfall ägnade mig särskilt åt förslumningen av och den spontana kåkbebyggelsen på våra torg och öppna platser, med artiklar i Dagens Nyheter och framträdanden i TV och radio. Så här tio-femton år senare kan vi kallt konstatera att ingenting har gjorts åt saken utan att utvecklingen roderlöst likt Den flygande holländaren har fortseglat.

Kan ni säga mig varför våra stadsplanerare frivilligt låter våra vackraste, mest centrala, representativa, välplanerade och historiskt betydelsefulla torg och öppna platser, såsom Östermalmstorg, Norrmalmstog, Kungsträdgården, Medborgarplatsen med flera spontanbebyggas fulla med baracker, tryckimpregnerade däck, diverse ställningar, kretsloppsstationer med mera och sedan belamras med soptunnor, reklamskyltar, cykelställ, bajamajor och allsköns bråte, utan antydan till tanke eller mål — för att sedemera, särskilt i den arma Kungsträdgårdens fall, under hela den varma årstiden förvandlas till en pressenningsmattrande, radiohitdunkande, härsket plastölsosande Kiviks marknad med en enda obruten svit av lappländska matfestivaler, elabonnemangsyror, hjulande twittrande livspusselcoacher och jag vet inte vad: en den hinsidesflabbande anskrämlighetens scenografi som sedan under årets åtta kalla månader står kvar där tom och övergivet grinande, i bästa fall pressenningstäckt och insnöad likt vemodets säsongstängda bad- och campingplatser*? Säg är det av ren estetisk och kulturell masochism?

Nej nej, ack nej, alls icke. Som så ofta så är det hela istället en frukt av ett en gång i tiden av tidsandans över den härjade stäppen framsprängande ryttare fattat beslut som sedermera dränkts av glömska och cementerats i skikt på skikt på skikt i en sarkofag av bysantisk byråkrati utan att någon människa längre minns dess ursprung eller än mindre bryr sig om dess konsekvenser.

Låt mig sålunda än en gång begå comeback i den otacksamma rollen som den sanningssägande oförstkräckt blåögde yngling vilken ur minnets kloaker släpar fram det vämjeligt stinkande ålkrälande samhällsmekaniska avfall vilket ni mindre nogräknade självtillräckliga övriga medborgare hade varit liknöjda med att förtränga eller helt enkel bara glömma, dumpa och låta flyta bort nedströms i all sin besmittade förskräcklighet i det skamligen besudlade bakvattnet.

Det var sålunda där i början av nittiotalet som några från potatistäppan inflyttande kommunalpolitiska farbröder i syntetiska kostymer och spräckliga slipsar med plastguldclip i den eviga tidlösa ambitionen att "sätta på kartan" (det skulle ännu dröja ett årtionde innan begrepp som "världsklass" och "leverera" kom på modet) fick för sig att vårt Stockholm skulle bli "kontinentalt". Med detta begrepp menades att vi skulle tillåtas dricka öl i platsglas på öppen gata. Närmare bestämt så var detta öldrickande de borgerliga partiernas viktigaste slagträ i debatten om vårt inträde i EU — att vi som medlemmar av Europa alltså skulle få dricka öl i det fria. Det var också detta öldrickande som till sist avgjorde folkomröstningen, vilket väl få minns i denna vår bekvämligen glömska realtid. Därför släppte man utan ceremonier de tidigare rigorösa reglerna för uteserveringar. Frukten blev den Waterfestival vilken sedan under ett årtionde skulle komma att under rötmåden vanställa vår stad till ett plastvimpelsmattrande kadaverstinkande krigsläger och som efter sig över hela staden lämnade metastaser i form av spontan däckomgärdad kåkbegyggelse på alla våra torg och öppna platser. Den i Kungsträdgården under samtliga de varma månaderna ständigt pågående maratonfestivalen är förstås också den en metastas av Waterfestivalen. Parken kontrolleras av Stockholms Handelskammare vilken hyr ut mark till plaststånden i avsikt att tjäna några tusenlappar. Samma är den tidlöst enkla anledningen till att staden hyr ut mark på våra torg till kiosker och allehanda stånd och utskänkningsbaracker — för att tjäna några lockande kopparblänkande rävslantar alltså. Jag har talat med mina vänner och uppdragsgivare på Stadsbyggnadskontoret om detta. De är medvetna om problemet men har krasst konstaterat att de byråkratiska labyrinter som stadsförvaltningen har byggt upp kring detta helt enkelt gör det omöjligt för dem att påverka saken. Då jag på nittiotalet forskade kring detta och frågade företrädarna hur det kunde komma sig att näringsidkare kunde få tillstånd att bygga en barack mitt på Östermalmstorg och sedan omgärda denna med ett parasolltäckt däck som växte för varje år fick jag det lugnande svaret att det endast var ett tillfälligt tillstånd, precis som det för den mutterformade barack på Norrmalmstorg som förr hette Palmhuset eller för det mer långsträckta provisoriska skjul som för fyrtio år sedan byggdes så att det blockerar entrén till Kungsträdgården (där restaurangen Thank God It's Friday numera tillför vår stad sin filantropiska glädje). Tillståndet gavs endast på tio år och kunde sedan på dispens förlängas med ytterligare endast tio år i stöten — blott trettio respektive fyrtio år vid det här laget i fallen muttern på Norrmalmstorg respektive serveringsbaracken i Kungsträdgården. Betryggande besked, inte sant? Om jag mot förmodan får uppleva min åttiorsdag finns kanhända förutsättningar att jag kan få uppleva dessa platser återställda till min barndoms och den tidigare historiens skick sålunda. Genialt!

Låt mig ställa en fråga: tror ni att en pizzabagare skulle få tillstånd att bygga en barack omgärdad med tryckimpregnerade däck och ställa till med surströmmingsfestival och 4G-bonanza i månaderna fyra på, låt säga, Place des Vosges eller i Tuilerierna i Paris, Piazza Navona i Rom eller Piazza del Duomo i Florens? Tillåter ni mig denna stilla undran..?

* Jag lovar härmed att i vinter återkomma med bilder av dessa platser off season.

Detta inlägg har 0 kommentarer

Vad säger ni gossar små? Skall vi parta på några kartor roppar och ryssfemmor och en påse tjetjenskt hästtjack, kanske fyra, supa skallen i bitar och headbanga ett dygn eller två till nya Veronica Maggio?

Känslan av mer eller mindre total alienering inför mina goda och välmenande svenska landsmän och tillika medmänniskor — dessa arma horder av ständigt kärlekslöst och mekaniskt robotrektalkopulerade skattebetalare och småbarnsföräldrar där ute i kataloghusen vilka inte göra annat än att dag ut och dag in leverera samhällsnyttofunktioner och avla nya hederliga skattebetalare utan annan tack än nya skatter, pålagor och förbud, indragna sjukpengar, maxtaxor på dagis och allt möjligt annat elände vilket gör deras livspussel tilltrasslade som förbannade gordiska knutar vilka väl blott ett välriktat alexanderhugg kunna lösa — är mig blott alltför välbekant men icke desto mindre oangenäm. Senast infann den sig då jag i den gångna veckan läste recensionerna av Veronica Maggios nya skiva med den olyckligt valda titeln "Satan i gatan" — hyllningskrifter som i nivå av superlativer kunde varit ägnade ett mästerverk av Rafael, Bach eller Ovidius.

Säg mig — är jag mol alena här i vårt stackars gamla hängpenisformade land, vårt trötta, vid det här laget rätt slitna Sverige, om att anse att denna kvinnas musik inte är "mästerlig" utan tvärt om ren och skär, härsket getgallestinkande dynga — eller, om vi skall vända vår andra, vänliga och välvilliga, förlåtande sida till: lättmjölkigt, bottenfruset mediokert, intetsägande och till intet förpliktigande utfyllnadsskval vilket på gymet förvandlas till mental tortyr? Tack vare lov har jag hittills endast hört förstasingeln, den med den text vilken enligt samfälld utsago i våra medier skall gälla som "kontroversiell". Jag vet dock blott alltför väl vad som väntar. Nere på gymet kommer jag under mina förtvivlade kroppsliga ansträngningar att våren, hösten och vintern igenom, allra minst, gruvligen torteras av den ena efter den andra av flickan Maggios "hits" — samma för min på en knivsegg vådligt balanserande mentala jämnvikt så förödande vanskliga plågor som de vilka hava drabbat mig med den ena efter den andra av neanderthals-"hitsen" på Robyns senaste alltså, om vilka jag förut har skaldat i den här kolumnen, i vad som måste vara mer än ett år vid det här laget, trots mina säkert tio gånger upprepade till personalen framförda allt mer desperata klagomål. Vid den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga huvud — för detta skola ni brinna i evighet i det heliga Hades allom förtärande lågor, ni ledningsgruppens alla medlemmar i SATS Swedens moderbolag, så sant som jag är en av kvinna född, i cyberrymden utslungad, smärtsamt samtida och uppdaterad, ja nära nog framtida, i alla tentakler uppkopplad bloggare! Nej, detta kommer inte att fungera. Hösten kommer inte ha hunnit morfas till vinter förrän de kommer att tvingas ringa killarna i randiga tröjor för att komma och hämta mig en svart och gudsförgäten morgon sedan jag löpt amok där bland Technogym-maskinerna och kastat 20-kiloskakor som diskusar omkring mig, Ricky Fucking Bruch på toppen av hanses anabolakarriär stylee. En sådan risk kan jag inte utsätta mig för. Redan då jag är tillbaka i staden efter sommaren måste det nu till sist, en gång för alla, och två för envar, bli iPod på också för min del.

Jag är Lucy in the sky...i taxin, i hissen, i hallen...jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer — jag är nääääästan däääär...jag tror jag är käääär...

Jag menar — que pasa amigo? Tortillas con enchiladas? Kartoffelsalat mit den schlagsahne? Kaffe med dopp? Öppet spår? Allmänhetens åkning? Vad är det hon sjunger, jäntan? Ursäkta min franska, men kan det rent anspela på sexualakten — the old in-out, in-out, som vår gamle vän Little Alex kallade den? Notch notch, hubba bubba, jalla jalla, ymf ymf...widdy well, Little Alex, widdy well...say no more...

Det är också något med Maggios, Robyns och så många andra av dessa våra överåriga popsmåflickors uppskruvade falsettröster — min kära kusin Linda kallar det för "pedofilpop" och jag förstår fuller väl vad hon menar. Om jag säger så här: jag tycker inte att de för sina medsystrars sak framåt med sin musik utan att de tvärtom går motsatta intressens ärenden. See what I mean..?

Vad säger ni alla där ute i cyberrymden — tycker ni verkligen att det här är så bra eller är det bara våra stackars popjournalister vilka av egenintresse i moraset av detta popindustrins Armageddon låter sina omdömen alldeles skena iväg med sig? Dessvärre ser jag för mitt inre scener av hur grannarna samlas kring grillen i radhusområdet till tonerna av den där sakramentskade refrängen, gång efter gång efter gång efter gång, duplicerade i tusenfaldiga, ja hundratusefaldiga massupplagor, försommaren, högsommaren, sensommaren, brittsommaren och förhösten igenom — till att börja med...

Ack ja, ack ja. Säg kan någon förklara för mig..?

PS. Därom intet ont sagt om Veronica Maggio som person. Ånej, ånej — det vore mig fjärran! Felet, om vi skall uttrycka det lindrigt, ligger helt och fullt hos mig själv och är dessvärre av obotlig natur. Maggio är på alla vis en rar och trevlig tjej och därtill en hyfsat begåvad artist. Jag var med och spelade in en reklamfilm med henne för ett par-tre år sedan och hon var högst behaglig, professionell och samarbetsvillig — gjorde som vi sade till punkt och pricka, som vi brukar säga, hoppade när vi sade hoppa, gång på gång på gång på gång, upp och ned, upp och ned, upp och ned, upp och ned, igen och igen, som en kvinnlig Patrik Fucking Sjöberg (förlåt...), timme ut och timme in, med ett mentalt tålamod och en kroppslig uthållighet som föreföll outslitliga, utan minsta klagan, för en spottstyver som arvode. Heders! Att resultatet sedan blev mindre bra var allt annat än hennes fel. DS.

Detta inlägg har 0 kommentarer

CB om HST i SR P1…

Imorgon tisdag 18 januari 14.00 pratar allas Eder Ödmjuke i Sveriges Radio P1 i programmet Nya vågen om Hunter S Thompson, med anledning av en nyutkommen bok. Det är första gången som jag i media uttalar mig om denne galning och geniale, banbrytande författare och gonzojournalist som har betytt så mycket för mig själv som skribent, främst i ett tidigare skede av min karriär, vilket alla trogna läsare av den här kolumnen är väl medvetna om. Det var upplyst av dem att tillfråga mig om detta uppdrag och givetvis tackade jag genast ja. Lyssning beordras!

"The paranoids are right"

-Hunter S Thompson

Detta inlägg har 10 kommentarer

Nu var det 2011...ursäktar ni några smått surrealistiska nyårsfunderingar...? (eller Vi måste slåss för vår rätt att ha fått nog av Robyn…)

Det måste vara något fel på mig.

Tja, detta konstaterande är inte just en nyhet. Det enda nya skulle väl i så fall, eller isf, som vi skriver i samtida digital kommunikatiion, vara den ständigt stegrande accellereration med vilken magnituden i sanningshalten i detta enkla faktum multipliceras. Jag menar, varför sitter jag annars här, denna nyårsdags afton i vårt nyförlösta nådens år anno 2011, efter att i två timmars tid ha följt ihoppklipp med livesändningar och privata bilder från 7...förlåt 9/11 på TV4 Fakta, och tänker tankar såsom exempelvis: vad menade Maud Olofsson egentligen med att regeringen hade "tagit fighten för jobben", eller att hon påstod att hon "som energiminister har levererat ett överskott av energi"?; varför gillar alla sportkillar Dire Straits; hur skall det bli framgent i den "nya verklighet" i vilken vår statsminister iklädd sin mörka kostym i direktsändning — en folkhemsvariant av Bush:s krigstal efter nämnda 9/11 — hundögt allvarsamt förkunnade att vi numera lever efter att den arme terroristen sprängt sig i luften på Bryggargatan?; var det efter denna händelse, eller tidigare, som ordet "våldsbejakande" blev en del av vår gängse samtida mediavokabulär, närmast på nivå med gamla Lars Lagerbäck-favoriter som "leverera" och "på den här nivån".

Vad för slags funderingar är det här att sitta och sysselsätta sin slitna rådbråkade hjärna med på nyårsdagen, av alla dagar, författande ett "blogginlägg", blickandes ut över de i vintermörker höljda Lidingö och Nacka, ett djupsvart nattlandskap där olikfärgade ljuspunkter lyser och blinkar och enstaka raketer ännu smäller som eftersvall från gårdagsnattens groteska utlösning i pyrotekniska överflödsorgier. Vem är jag egentligen? Är dessa tankar som ens hör hemma i "vårt öppna samhälle"? Svaret är väl givet och ger sig så att säga självt: nej, alls inte.

Framför allt så kan jag inte slippa mina tvångstankar kring Robyn, allas vår folkhems-Madonna. Var är den nu när jag som bäst behöver den, min flodhästpiska, den niosvansade, blyskodda? Jag kunde ha svurit på att jag hade den här någonstans. Hur i hela fridens namn kan en sådan oskyldig och menlös person som Robyn framkalla tankar och känslor så heta inom mig? Kan det vara de alla otaliga gånger då jag har torterats av hennes "hits" på gymet och i bilen på vägen ut till landet, innan jag hinner flippa station? Nu är det tamigfasen dags också för mig att skaffa mig en i-phone och sätta mig in i detta med i-tunes och spellistor, för de spillror som kan återstå av min mentala hälsas skull. Eller var det alla dessa samfällda hyllningar av tjejen och hennes skiva som besudlade våra mediers månghövdade nyårskrönikor och specialer? Är det månne känslan av att vara den ensam i vårt rike om att inte anse att hennes musik är genial utan ren och skär, bottenfruset medelmåttig stinkande vämjelig dynga? Jag hemsöks av visioner av mig själv i rollen av någon slags djävla samtida Little Alex fastspänd i en cell med uppspärrade hörselgångar och Robyns infernaliska hit "Dancing On My Own" på repeat i evinnerlighet. Hur många gånger skulle jag behöva höra den där refrängen innan jag med en aldrig tidigare skådad form av mental harakiri lyckades göra slut på mina plågor och mig själv? Rader som "I'm here in the corner, why can't you see me" och "Spinning around in circles", "cigarettes and broken bottles" går väl att uthärda, men när sedan den här sakramentskade hjärndöda "wo-o-ho, wo-o-ho" kommer för sjätte eller tolfte gången — nej, det blir bara för mæget, som den danske flummaren säger.

Jag vet inte säkert varför just Robyn, av alla dessa stackars artister — på ett helt annat sätt än låt säga Masthuggets Mick Jagger Håkan Hellström — förmår provocera fram iprenmannen i mig. Inte ens Kent eller SoFo:s egen bad boy Petter framkallar känslor av obehag som ens kommer i närheten av motsvarande intensitet. Jag har dock mina teorier. Är det själva det så gravt och obotligt lättmjölkigt medelklassiga i åsikten att "Robyn är en begåvad och spännande artist" och förhoppningen om att torgförandet av denna åsikt över åsiktsinnehavaren kastar ett blekt samtida och uppdaterat återsken? Är det den lätt upphottade skolengelskan i hennes texter, med fraser som "I’m so out of line" och "see me drift astray"? Eller kan det vara den shakespearska tragiken i att ovan nämnda åsikt verkar omfattas av en sovjetiskt förkrossande majoritet av befolkningen i vårt hängpenisformade land, dementa åldringar, desperata terrorister och diande spädbarn möjligen undantagna? Finns där någon enda kvinnlig sommar- eller vinterpratare som den gångna säsongen har försummat att spela minst en av Robyns "hits" i sina program? Är det helt enkelt så enkelt som att det är denna absurda, hjärtskärande provinsiella överexponering som gör den stackars Robyn till ett alldeles oskyldigt offerlamm, spottkopp, klagomur och vodoodocka för min frustration över vårt övermogna välfärdssamhälles fortgående mentala, känslomässiga och intellektuella utspädning? Att Robyn i sin hårstyling hämtar modeinspiration från den trendigaste innersta kärnan av downtown Rigas coolaste gayklubbkretsar är en helt annan sak som sannerligen inte hör hit.

Frågor, frågor vilka i detta nyvälborna år 2011 söker sina svar — just så som den om vilken av dessa kväller de kommer för att hämta mig, en gång för alla, och två för envar, för att aldrig föra mig tillbaka...

PS. Om jag får tillåta mig min egen minimalistiska tillbakablick på 2010 så vill jag som Årets läsning nominera Dagens Nyheters (eller var det Svenska Dagbladets?) fylliga reportage om hur Robyn på sin "USA-turné" körde sin grej med sedvanlig obändig energi och inlevelse inför en handfull håglösa 11-åringar i ett industriområde i Poughkeepsie upstate New York och därefter på den lokala radiostationen, komplett med bilder på hur hon och hennes två musiker gjorde sig redo i en "loge" bestående av ett kontorsrum med en golvyta på omkring fem kvadratmeter. DS.

Detta inlägg har 41 kommentarer

Äntligen: begreppet gorilladunk har fått en kropp och dess namn är Blake. Blake who? BLAKE MOFKN GRIFFIN YE STUPID DOG!!!

Den trogne och minnesgode läsaren av denna kolumn erinrar sig att jag för ett par-tre år sedan skrev ett inlägg där jag diskuterade vem i min egen idrott basketens historia som var den genom tiderna störste dunkaren. Var det Michael Jordan, världens genom tiderna störste spelare? Eller kanske nutidens störste stjärna Lebron James? Eller Vince Carter, en gång kallad "Air Canada", en travesti på Jordans hedersepitet "Air". Nej, själv förespråkade jag sjuttiotalets store idol och underhållare Julius "Dr J" Erwing, ett påstående jag belade med länkar. Med det inlägget bör vi ha slagit något slags svenskt rekord i antalet kommentarer. Tror det slutade en bra bit över 2,000. Många gamla svenska basketprofiler kom till tals och många, många fler var med som läsande "ubåtar", som du till exempel, Ricky. Våga komma upp till ytan den här gången, bröder! Är ni basketspelare eller klistebollskillar..?

Nåväl (...nu skall vi skriva en novell som min gamle hemmapojke Bosse B brukade säga....), det må vara hur som helst med dessa åsikter hit och dit om vem som var tidernas främste slamdunkare. Under den pågående NBA-säsongen har denna viktiga och angelägna diskussion blivit alldeles obsolet. Samtliga av de ovan nämnda har blivit överkörda och fått lädret eftertryckligt nedtryckt i den berömda halsen av en ny och för mig tidigare helt okänd storhet, en rookie dessutom. Jag talar givetvis om Blake Griffin, förstaårsspelaren som tagit dunkarna till en helt ny och alldeles egen nivå, för att uttrycka mig på samtida sportspegelprosa, i L.A. Clippers, detta skämt till bottenlag som med Griffin på plan blivit en contender mot vilka motståndare som helst. Första gången jag såg Blake Griffin dunka på highlights på nba.com blev jag chockad. Det rådde inga som helst tvivel om att detta var något som skådades för första gången. Min och alla andra basketfanatikers häpnad och beundran har bara stegrats sedan dess. Det den här gossen gör med boll, motståndare och korg får till och med med en sådan som Lebron James att se rätt vek och ordinär ut...jag menar, vad fan, snubben använder tamigfaen motståndarna som plintar, bockar eller andra av dessa förbannade redskap vi alla hatade på gymnastiken...det fanns en man i min och min broders ungdom som hette Darryl Dawkins, spelade i Philadelphia och om vars dunkar begreppen "The gorilla dunk" myntades. Tror även den gode Darryl erkänner att detta begrepp nu förkroppsligats i en annan dimension...

I dessa tider är det ju, minst sagt, känsligt att tala om skillnader mellan människor av olika hudfärg. Tro mig, jag har själv på grund av något skämtsamt jag sagt, och även av en nära vän, vid ett par tillfällen genom åren blivit anklagad för "rasism" — jag som har en älskad svart styvmor och en lika älskad svart styvsyster samt två färgade systrar. Det är som att gå på glödande kol och gott är detta tycker jag på det stora hela, fast jag stundtals kan tycka att man ibland går till överdrift i sin välmenande provinsiella västerländska politiska korrekta nit. I det här fallet måste jag dock få göra ett undantag i min egenskap av gammal basketspelare som kan blicka tillbaka på en mer än trettioårig karriär under korgarna där jag otaliga — alltför många — gånger fick kämpa ojämna kamper mot fysiskt löjligt överlägsna unga svarta män i längder mellan låt säga 198 till 210 centimeter, jag som en blott 193 centimeter lång hopplöst vit yngling som av kortsynta tränare skolats till insidespelare, en position där min potential var synnerligen begränsad, om än jag hävdade mig väl efter mina begränsningar väl och med hårt, ja fult spel och elaka tricks ofta faktiskt kunde försvara mina färger mot killar som var huvud och axlar högre och en halv gång så breda — till en viss gräns, vill säga. Som vit basketspelare har man grundliga möjligheter att prova på ett sällsynt tillstånd: hur det känns när det etniska styrkeförhållandet är omvänt mot i stort sett alla andra sammanhang; där man som vit i alla lägen känner sig hopplöst inte bara underlägsen utan också stel, otymplig, kantig och allmänt värdelös: en stackars hunkie med medfödd kronisk "white man's disease" som allt det ovan nämnda heter på basketspråk. Otaliga är mina minnesbilder av förnedrande ögonblick på basketplanen där jag kände hur min fysiska underlägsenhet passerade gränserna till ren komik. En av dessa bilder står särskilt tydlig fram för min inre blick. Det var under min säsong som senior på Charter Oak High School i Covina i San Gabriel Valley, Los Angeles*. Jag gjorde här, 18 år gammal, en av min karriärs allra bästa säsonger, starter och stjärna hela säsongen i ett lag i en halvstor skola som gick till slutspel, vann wild card-matchen hemma och sedan förlorade knappt borta mot ett ganska högt rankat lag. Covina var då en övervägande "vit" "stad" som låg omringad av områden med mexikansk halv- och helslum. Under försäsongen och även i serien spelade vi ett antal matcher borta mot bruna och även helsvarta slumskolor, på gudsförgätna platser som Monrovia, La Puente, Compton, Basset, Baldwin Park, med flera. Det var ytterst obehagliga erfarenheter — matcher som vi faktiskt inte hade vågat vinna ens om vi kunnat (flera av dem var jämna). Trots att vi förlorade samtliga var stämningen milt uttryckt hätsk och hotfull. Det var poliser med full riot-utrustning komplett med hjälmar, sköldar och schäferhundar, det var ständiga rasistiska glåpord, ett fruktansvärt tryck (i ordets rätta bemärkelse), regn av spottloskor på vägen ut, på gränsen till upplopp och så tegelstenar som kastades på vår buss i vilken vi självfallet gick in direkt utan att duscha eller byta om, eskorterade av polisen, good ol' LAPD.

Mot slutet av en av dessa matcher — som faktiskt var jämn om jag minns rätt — fick vi ett snabbt uppspel emot oss och jag råkade bli siste man mot en svart kille, inte så lång, en guard/forward vill jag minnas, som kom med bollen i rasande fart, med fötter som de kända oljade blixtarna***. Jag minns tydligt hur jag tänkte at det här blir bra, jag har perfekt position, med mig själv mellan honom och korgen, som basketens grundskolning lär att man skall ha. Här kan han inget göra annat än att stanna och skjuta. Nästa minnesbild är hur jag ser killlens fotsulor (!!!), hör ringen och plankan skallra och sedan faller bakåt med honom över mig, allt förstås med akompajemang av publikens galna vrål, jubel, glåpord och hånskratt.

Som jag kände mig den gången — precis så tror jag att Blake Griffins motståndare känner sig när han dunkar ÖVER densamme. Första gången jag såg honom trodde jag på min ära att killen är vit, men vid närmare studie tog jag mig själv ur det önsketänkandet. Den här sortens atletism finns ej inom vår hudfärg, så enkelt är det. Man behöver inte vara basketälskare för att njuta av den länk jag snart kommer låta er få ta del av, med Griffins tio bästa dunkar under den pågående ite ens halvgångna säsongen. Jag menar, kolla bara...särskilt gripande är de två avslutande, där han först använder New Yorks olycksalige, 212 centimeter långe blekansikte Timfey Mozgov, en stackars ryss, som plint och grabbar tag i hanses huvud (!) samtidigt som han smäller skinnet i korgen på ett sätt jag aldrig skådat förut, sedan, i samma match, hur han smäller ned samma skinn i halsen på en annan viting, denna gång den blott 208 cang (som vi säger...) långe italienaren Danielo Gallinare...en tragedi av shakespeariska mått. Kolla även de andra dunkarna för böveln. Det är som jag minns: som försvarare upphör man helt tänka på möjligheten att stoppa dunken och poängen. Ens oro är istället om man skall komma ur situationen utan en skada...

Blake Griffin har inte bara krossat hela historiens motstånd som världens genom tiderna största dunkare. I brutal konkurrens lär han redan ha säkrat inte bara den hedersamma titeln titeln som Rookie of the Year utan, tror jag, också som alla tiders störste rookie. Här är mina historiska kunskaper otillräckliga och jag utgår från att en av denna kolumns tappra brigadärer, min gamle käre vän, brotts- och klubbkamrat SoB, kommer att ge oss en lektion när han återvänder från chartersemestern. Antar att både Magic Jonson och Larry Bird kommer att ligga bra till i den jämförelsen men i mitt tycke är Blake dem överlägsen.

NBA-säsongen börjar annars ta form så smått. Jag var kanske oförsiktig som accepterade ett bett med en annan gammal vän, brigadiär och mångårig lagkamrat, alla vår Jay-Boy. Jay, vilken till skillnad från Eder Ödmjuke har sin passion i spektakulär ego-basket, erbjöd mig att spela på samtliga lag medan han tog Miami, laget med den historiska stjärntrion Dwayne Wade, Lebron James och Chris Bosh — ett vad jag alltså accepterade. Efter en trög, ja miserabel start har detta Miami Heat nu börjar rulla som en ångvält. Det kan komma att krävas en skada på någon i stjärntrion för att något annat lag skall kunna färga upp mot dem i en serie av bäst av sju i slutspelet (en sådan skada gör vårt val ogiltigt, därom har den ekonomiskt sinnade Jay försäkrat sig...). Själv spelar jag nu för  första gången ut ett trumfkort: jag har goda möjligheter att få kunna se Miami live i slutspelet, kanske rent av i en final. Nu blir ni nyfikna va, brigadiärer? Återkommer i ämnet...

Medan basketsäsongen börjar bli könsmogen går den amerikanska slutspelssäsongen nu snart in i slutspel, då männen skola skiljas från pojkarna. Återkommer i detta ämne, då detta inlägg redan är mer än långt nog....

Om allt detta har vi självfallet inte kunnat läsa en rad på våra svenska sportsidor vilka som vanligt denna vinter svämmar över av handbollstjejer, innebandykillar, bandygubbar, skidskyttar och tour de ski-löpare med coola glasögon och spexiga segergester och all möjlig annan allsköns annan stinkande dynga...in i octagonen med er med Blake** vill jag bara säga...

Med denna orgie i närmast utommänsklig atletism signerad BLAKE GRIFFIN vill jag så önska er alla ett alldeles överdjävligt GOTT SLUT OCH ETT ÄNNU BÄTTRE NYTT 2011!!!

* Min gamla skola Charter Oak — en av mina tre i Los Angeles i ungdomen, de andra dock i Santa Monica vid beachen, nära gränsen mot Venice — är vad jag förstår en viktig skådeplats i boken "The Dirt", med Mötley Crue, där huvudmannen gick ett par årskurser över mig. Har själv ännu ej läst boken. Min egen gamla berättelse om denna skola, ett smått naiv och nog så obehagligt epos, kan ni ta del av i mitt textarkiv.

** Är ni nyfikna på Blakes mått och oförmögna att gå in och navigera på nba.com? Då kan jag delge er dessa: 208 cang, 113.9 kg.

*** En av mina tränare, tror det var den i Charter Oak, minns ej exakt, sade mig en gång en sanning som jag verkligen fick bekräftat, the hard way, nämligen att vi blekansiktens underlägsenhet inte ligger i första hand i sämre spänst eller rå atletism, utan i kvickheten i fötterna. Så är det. All atletism börjar i fötterna. Word up, all min respekt för vitingar som veteranerna Steve Nash, Manu Ginobil, Dirk Nowitski, Kirilenko med flera som hävdar sig i den här ligan. Min övertygelse är att ett internationellt all star-team skulle stå sig väl mot en NBA-team, word up! Barcelona slog ju bevars Lakers på försäsongen, förvisso en träningsmatch men ändock.

Detta inlägg har 437 kommentarer

Slaget om Anselm Kiefer: Claes Britton vs Andreas Gedin

Ja, ack ja, Herregud, Fru Gud, den fjunige lillpojken Jesus och den slitna skitstövel till åsna som den lilla omhuldade kärnfamiljen red in på...vad skall man säga om denna månad december? Att den sliter på kropp och själ är knappast att säga för mycket. Här ligger jag nu och försöker komma upp till någon slags yta efter fyra dyngns nattliv i svit — eller fyra veckors sådant känns det som. Säg hur många sådana månader kan kroppen tåla?

Gårdagskvällen började som vanligt känns det redan som i loungen på Nobis Hotel och fortsatte därefter till lilla baren på Riche (det var länge sedan...) där det var release för det nya numret av den unga lovande konsttidningen Artlover, som ges ut av redaktören David Castenfors och hans yrkes- och livspartner Teresa Holmgren. I numret finns min artikel Slaget om Kiefer: Claes Britton vs. Andreas Gedin, en vildsint gonzosaga enligt gammalt gott märke som tar sin avstamp i Göteborg (förstås...) mitt under brinnande bokmässa och som sedan fortsätter i ursinnig fart till Louisiana och den fantastiska Anselm Kiefer-utställningen för att sedan sluta på allas vårt Moderna Museet på avtackningsdrink för min vän Lars Nittve. Det är första gången på mer än fem år som jag skriver en text i egentlig mening i en tidning, närmare bestämt sedan mitt epos Minimalist? Moi? vilket publicerades i den smala designtidningen Forum där det lästes av få och vilket ni nu finner längst ned i mitt Textarkiv under rubriken Boisbuchet, högst läsvärd också den om jag får säga det själv. Jag är mycket nöjd med min text om Kiefer, som ställs mot en äldre text av min nyvunne vän och trätobroder Andreas Gedin, konstnär och konstforskare, representerad i den pågående utställningen med svensk samtidskonst på Moderna Museet. I texten medverkar som ofta förut även min till Göteborg förvisade gamle barndomsvän, broder och lagkamrat Danne "Dana-Tranan" Perrin, konstnären som var den som fick mig till Louisiana. Tillsammans firade vi tre en minst sagt fyllig afton...

Tidningen Artlover finner du på nedanstående försäljningsställen. Ut nu genast och köp, utan att passera Gå. Det är en order!

STOCKHOLM
ALP Peter Bergman, Torsgatan 41
Galleri Andersson Sandström Hälsingegatan 43
Andréhn-Schiptjenko, Hudiksvallsgatan 8
Crystal, Hudiksvallsgatan 4 B
Galleri Flach+Thulin, Hälsingegatan 43
Christian Larsen, Hudiksvallsgatan 8, 1 trappa
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8
Keen STHLM, Västmannagatan 49
Domino Antik, Upplandsgatan 25
Bonniers konsthall, Torsgatan 19
Galerie Aronowitsch, Sturegatan 24
Bel'Art, Birger Jarlsgatan 2
Niklas Belenius, Ulrikagatan 13
Roger Björkholmen, Kommendörsgatan 15
Lars Bohman Gallery, Karlavägen 16
Ltd Editions, Karlavägen 15
Swedese, Narvavägen 10
Angelika Knäpper Gallery, Tegnérgatan 4
Susanne Pettersson Gallery, Kommendörsgatan 6
Galleri Inger Molin, Kommendörsgatan 24
Galleri Mårtenson & Persson, Karlavägen 20
Nordin Gallery, Tulegatan 19
Matton, Luntmakargatan 66
Asplund, Sibyllegatan 31
Carl Malmsten, Strandvägen 5b
Jacksons, Sibyllegatan 53
Modernity, Sibyllegatan 6
Map-butiken, Birger Jarlsgatan 23
Bukowskis, Arsenalsgatan 4
Finlandsinstitutet, Snickarbacken 2-4
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12
Olsson gallery, Fredsgatan 12
Galleri Mejan, Excersisplan 3, Skeppsholmen
Moderna Museet, Skeppsholmen
Rodebjer, Jakobsbergsgatan 6
Whyred Mäster Samuelsgatan 5
Hope shop, Norrlandsgatan 12
Kreatima, Sveavägen 42
Gärsnäs, Rödbodtorget 2
Konstakademien, Fredsgatan 12
Nitty Gritty, Krukmakargatan 26
Whyred, Bruno, Götgatsbacken 36
Aplace, Bruno, Götgatsbacken 36
Aplace, Pub, Hötorget
Wigerdals Värld, Krukmakargatan 14
Konst-ig, Åsögatan 124.
Iittala-butiken, Götgatan 28
Artek, Repslagatargatan 11
Papercut, Krukmakargatan 24-26
Bergevall ramar, Högbergsgatan 25 A
Index, Kungsbro strand 19
Petite France, John Ericssonsgatan 6
Botkyrka konsthall, Tumba torg 105
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1
Gustavsbergs konsthall, Odelbergs väg 9
Tensta konsthall, Taxingegränd 10
Marabouparken, Löfströmsvägen 8
Liljevalchs, Djurgårdsvägen 60
Magasin 3 Stockholm konsthall
MALMÖ
Moderna Museet, Gasverksgatan 22
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7
Elastic, Monbijougatan 17 G
Galleri Ping-Pong, Rådmansgatan 7
Galleri Thomas Wallner, Adelgatan 5
Magnus Åklundh, Monbijougatan 17 G
Malmö konstmuseum, Malmöhusvägen 6
Trés Bien Shop, Friisgatan 6 C
Whyred, Södergatan 20
Signal galleri, S Skolgatan 31, (ingång Barkmansg.)
Galleri Loyal, Saltimporten, Hullkajen
David Design, Skeppsbron 3

GÖTEBORG
Göteborgs konsthall, Götaplatsen
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen
Hasselblad center, Götaplatsen
Galleri Thomassen, Götabergsgatan 26
Rum för papper, Victoriapassagen

ÖVRIGA LANDET
Borås konstmuseum, Kulturhuset, Borås
Dunkers kulturhus, Kungsgtan 11, Helsingborg
Grafikens hus, Gripsholms Kungsladugård, Mariefred
Kalmar konstmuseum, Stadsparken, Kalmar
Galleri Andersson Sandström, Aktrisgränd 34, Umeå
Växjö konsthall, Västra Esplanaden 10, Växjö
Passagen, Linköpings konsthall, Stora torget 2

Detta inlägg har 6 kommentarer

Narcissism á la Mauro

Det känns som om lördagen, lögaredagen, den trettonde november är en dag så god som någon för självförhärligande. Fast om sanningen skall fram så lägger jag inte upp dessa bilder med Eder Ödmjuke inte i första hand av skälet att jag tycker om att beundra min egen spegelbild, utan faktiskt för att visa vilka framsteg min gamle barndomsvän, klasskamrat och broder Mauro Scocco, den store artisten, har gjort som fotograf, ett gammalt intresse han nu har återupptagit med en helt ny vigör. Mauros konstnärlighet på alla områden, inklusive måleri, är häpnadsväckande, och jag är övertygad om att han i fotografin har hittat ett medium som han kommer fortsätta att utveckla. Porträttet med cykeln, som kommer att publiceras till min artikel i det kommande numret av det lovande och lovansvärda konstmagasinet Artlover — min första text i en tidning i egentlig mening på över fem år — är fotograferad med mellanformatkameran Fuji GA 645 ZI, på tri-ex film 6x4,5. De andra två bilderna, den ene med min käre legendariske vän och kollega Stig Larsson, den andre med min käre ungdomsdomsvän Daniel Kjellgren, domare vid Justitekanslern, och inget mindre, för att tala svengelska, är som ni ser fotograferade på småbild, med en Nikon TI 35, på tri-ex 35-millimeter. Jag behöver knappast nämna var de två sistnämnda bilderna är fotograferade. Jamen PA&Co givetvis, var annars? Jag verkligen älskar gråskalorna och känslan i alla dessa bilder och ser fram emot Mauros vidare gärning inom vår egen gebit, fotografin.

Detta inlägg har 2 kommentarer

Äntligen: den vidsynta virtuella realiteten triumferar över vår prosaiska jordiska verklighetsbild; samtidigt, i en helt annan dimension, firar elva tappert fortlevande exemplar av den utrotningshotade arten homo sapiens rex gathering i uråldrig stil

Ja, så randades den då till sist, den dag som länge nalkats, då det parallella livet på nätet slutligen avgjorde kraftmätningen mot originallivet här på vår jord. Som Aktuellt visste att rapportera igår kväll så visar en ny undersökning otvetydigt att svenska ungdomar numera investerar mer av sin realtid i samkväm med virtuella vänner på nätet än i tredimensionellt umgänge med sina lokala köttsliga vänner, i de fall då några sådana alls finnes att uppbåda, vill säga. Det var på tiden — men självfallet blott en tidsfråga. Utvecklingen lär knappast göra halt härvid. Nej, i helvete heller! Vår gammeldags analoga verklighet är dömd att fortsätta förlora mark, stompas och krossas i en oavbruten reträtt, det bittra slutet av vilken vi redan kan göra oss en god föreställning om. De virtuella nätverken växer, omsluter, snärjer och konsumerar snart nog den konventionella verklighetsföreställning vi lärt känna som irl.

Med detta enkla konstaterande begår jag min comeback i den här kolumnen efter långa månaders tystnad och deklarerar samtidigt en vilja att fortsätta med nya friska tag. Jag bifogar också en undermålig bild, fotograferad av vår Jay, mannen utan lägenhet, föreställande åtta av de tio medlemmarna i den så kallade Brittons Brigad, BB, vilka samlats här i vårt nya kontor för vår fjärde traditionella årliga gathering; ynglingar sprungna ur djupaste Engelbrekt och den hårda kärnan av Stockholms inre innerstads innersta basketkretsar, kända av flitiga läsare av kommentarerna här i kolumnen under alias som C, Rexus Metanolicus (även kort och gott kallad REXUS), J7 (Järnsjuan), BH (Black Hole), nämnde Jay, p, SoB (Sonens Bror), Örrrbazzzius Lodenrockius Rexus, Kalkyl och Pirre. Det blev, inte oväntat, en kväll och en natt under den diskbänkrealistiska oktoberverklighetens smattrande fanor, fjärran från virtuellt varumärkesbyggande, där vi fröjdades åt gammelmodiga förlustelser som urtida mångkamp, fornnordiska manbarhetsriter, rådbråkning, brådstörtning, urkundsuraktlåtning och, naturligtvis, alkoholkonsumtion av förhistoriska mått. I de karga småtimmarna lösgjorde sig även en elfte brigadedlem, vår Hokk, ännu ett wildcard ur stockholmsnatten. Natten slöt med att jag lät udda vara jämt och i kärlek dubbade dem alla till hederstiteln homo sapiens. Ack ja, åt sådana nöjen vi ägna oss må nu när en helt annan framtid utan dröjsmål pockar på och okända öden till mötes vi gå...

Detta inlägg har 384 kommentarer