1. Blogg
  • Nu flyttar jag bloggen till En svensk gonzo!

    Claes Britton Le Police de Style @ Arambol beach norra Goa — the one & only. Nu lämnar min blogg den här kolumnen och flyttar till svenskgonzo.se. Varmt välkomna att hänga på!

    Vänner! Härmed flyttar jag min blogg till min nya webbplats En svensk gonzo, där också ett urval av 24 av mina texter författade 1995-2016 finns tillgängliga som e-böcker.

    Jag lovar härmed också att åter bli mer aktiv i mitt "bloggande" (detta förfärliga uttryck...). Till att börja kan ni ta del av min bildberättelse från vår magiska vistelse på Goas norra stränder nu i mars — sjunde året i följd på legendariska Rococco, vårt hotell vilket möjligen skulle kunna beskrivas som ett fluumigt Fawlty Towers, då med min käre vän Joy i rollen som en dekadent variant av John Cleeses Basil Fawlty...

    Varmt välkomna till svenskgonzo.se! Enjoy!

     
  • Skrota ArkDes och upprätta statlig arkitekturpolitik — låter som ljuv musik i mina öron!

    Hell yeah! Låt oss skapa en statlig myndighet som besparar oss sådana här skandaler i framtiden! No more Waterfronts! Upp till kamp!

    När jag idag läste om att utredaren Christer Larsson hade presenterat en utredning (vad annars?) med namnet "Gestaltad livsmiljö" där han föreslår att en ny statlig myndighet skall lyfta fram arkitektur-, design- och stadsbyggnadsfrågor i rikspolitiken, komplett med det nyinfattade ämbetet Riksarkitekt, samtidigt som fiaskomuseet ArkDes (bara namnet...) läggs ned — då kunde jag inte bli annat än mycket positivt överraskad.

    Att det som förr hette Arkitekturmuseet från början fick flytta in med sina plockepinnmodeller i Moderna Museets världsberömda, legendariska ursprungssalar — det har alltid varit och kommer för evigt att förbli en idioti och en skandal. Att låta museet återta dessa underbara rum är ju så självklart att det knappt borde behöva nämnas. Kan vi inte få tillbaka den underbara överrumplande direktentrén och vår ungdoms älskade utomhuskafé i det sköna söderläget också, ovanför dagens dystra norrbunker? Det påstås att rummen inte kan klimatiseras men även om så skulle vara, vilket jag betvivlar, så måste de väl ändå gå att använda för samtida tillfälliga utställningar? Som min vän Daniel Birnbaum har föreslagit så kunde ju en sådan del av museet ha en viss, men som jag anser alls ej total inriktning på arkitektur och design. Begåvade nya curatorer för dessa områden kunde rekryteras på den internationella marknaden och så vidare. Ett spännande program är inte svårt att se framför sig.

    Att sedan ordentliga nya ekonomiska resurser behöver avsättas för en sådan satsning är ju lika självklart.

    Det som överraskade var istället utredningens andra del — förslaget om inrättandet av en statlig myndighet för arkitektur och stadsbyggnad, eller "gestaltad livsmiljö" för att bruka det byråkratiska fikonspråket. Det är sannerligen inte en dag för tidigt. Svensk arkitektur, stadsplanering och byggande i stort under det senaste halvseklet är ju ingenting annat än en enda utdragen och så mycket djupare skandal — ja, mycket värre än så: ett nationellt ännu ihållande trauma, orsakat av det folkliga vrede som utlöstes av rekordårens, miljonprogrammets och Cityregleringens förbrytelser. I det vakuum som politiken har lämnat i dessa frågor, hukande inför detta underliggande primala folkliga ursinne, är det byggbolagen som tacksamt har roffat åt sig kontrollen över vår stadsbyggnad. 

    Jag upprepar ännu en gång ett antal faktum och frågor som jag gång på gång har framfört i olika medier genom åren, utan att på allvar ha blivit motsagd:

    -Sverige, som från 1880-talet fram till 1960-talets slut var en av världens främsta nationer för arkitektur och stadsbyggnad har förvandlats till ett arkitekturens u-land.

    -Sverige har sedan 1970-talet inte haft någon internationellt känd arkitekt, möjligen med undantag för engelsmannen Ralph Erskine.

    -Sedan 1980-talet har i stort ingen nyskapande samtida arkitektur byggts i Sverige utan endast tillbakablickande anonym populistisk pastich. På landsbygden dominerar de nostalgiska kataloghusen.

    -Sedan Kulturhusets första del färdigställdes 1971, alltså för snart fyrtiofem år sedan, har ingen framträdande byggnad eller område av internationell dignitet uppförts i vår huvudstad Stockholm.

    -De försök vi har gjort på huvudstadens viktigaste lediga tomter har istället blivit rena blemmor och katastrofer som vi skäms över att visa besökare i Stockholm. Vi bävar för fler och större i "pipeline".

    -När hörde vi senast en svensk rikspolitiker över huvud taget nämna ordet arkitektur? (Eller stadsbygnad annat än i rent kvantitativa termer av bostadsbyggande? När talade någon senast istället om kvalitet?)

    Djupa, mycket djupa och allvarliga systemfel ligger till grund för detta trauma. Att lyfta upp de här frågorna på rikspolitikens plan, skapa debatt, arbeta med folkbildning, rensa i byråkratier och genomföra riktiga, rejäla reformer — denna långa väg att gå är den absolut enda vägen för att komma till rätta med detta komplex av problem, systemfel, missförhållanden och ren industriell kriminalitet, därom är jag fullständigt övertygad. Tillsammans måste politiken, stadsbyggnaden och arkitekturen bryta byggoligopolets cyniska hegemoni. På riksnivå kan vi också motverka den korruption och kriminalitet som är kronisk i det lokala byggandet. Bara det bästa är gott nog åt folket för att citera Gustav Möllers stolta paroll!

    Att även en sådan myndighet sedan behöver tillföras resurser är ännu en självklarhet. Detta går tveklöst att lösa om viljan finns då det handlar om växelpengar i sammanhanget.

    Spontant kan jag inte hälsa dagens nyhet med annat än ett hurra!

     
  • Requiem över Göran Hägglund

    Stilpolisen noterar med tillfredsställelse den över axlarna synbart nonchalant men ändå prydligt medvetet knutna tröjan i en "djärv" nyans— ett "ledigt" alternativ till den gängse slipsen

    Så kom och gick den dag som förr eller senare måste randas. Vår Göran Hägglund tog ett tårfyllt farväl med blomsterkvast i hand, klev ned från den politiska scenens värmande strålkastarsken och red in i solnedgången. Som sin svanesång bjöd den siste kvarlevande representanten för den ursprungliga "Alliansen för Sverige" oss en uppvaktande ouvertyr trånande inför vår stora främlingsfientliga minoritet av lågpannad pöbel i ett sista skenbart framgångsrikt försök att bryta sitt partis slemmiga snigelgång längs riksdagsspärrens blixtrande rakbladsegg.

    I tolv långa år har Hägglund efter bästa förmåga förgäves förfäktat "familjeidealen" och svängt den snedkammade skötsamhetens fana i ett alltmer gudlöst, surrealistiskt samtida samhällslandskap där även de mest plikttrogna familjeförsörjare och frireligiösa schlagersångare har kommit att anta skepnaderna av vildhåriga haschskägg och timmerhuggande sexmördare. Otacksamt kan tyckas att han som en sista spark i arslet tvingades se sin enda politiska kvarlåtenskap, vårdnadsbidraget, osentimentalt spolas av däck som det gamla barnet med badvattnet.

    Göran har gjort ett gott och tappert jobb, därom kan inga tvivel råda, även om han under alla dessa år, månader, veckor, dagar och timmar inte fullt lyckades bryta sig ur skuggan av sin store företrädare Alf "The Man" Svensson.

    Att efterträda Svensson efter dennes trettioett år vid rorskulten för det politiska frimickleriets bräckliga farkost var vid gud i hans jönköpska skepnad ingen tacksam uppgift. Svensson var en man med bibliskt tålamod och hednisk beslutsamhet. Efter en uppvärmande tjugoårig politisk ökenvandring lyckades Svensson 1985 som en trojansk häst inom Centerpartiet, under ledning av farbror Thorbjörn Fälldin, tillskansa sig en riksdagsplats och utifrån denna maktposition med några snabba manövrar förvandla pingströrelsens gamla sekteristiska Kristen demokratisk samling till det mer bredbrättade och politiskt rumsrena "Kristdemokraterna". Vid riksdagsvalet 1991 erövrade detta nyuppfunna parti inte mindre än 7,1 procent av väljarna. Siffran var sensationell då Kristen demokratisk samling under partiets första knappa tre årtionden hade kretsat kring och oftast under en procent — det verkliga antalet tungomålstalande Jesusfreaks i vårt land på den tiden (idag troligen än mindre). Väl inne i riksdagens värmande gemenskap lämpade Svensson genast hela den snabbt uppbyggda kulissen av populistiskt allmängods över bord för att benhårt kohandla sig till eftergifter för pingsrörelsens gamla kärnfrågor som kvinnan tillbaka till spisen och begränsningar av aborträtten, kristendomsundervisning i skolan, homifiler och andra perversa tillbaka i fållan, etcetera — med avsevärd framgång. Han blev på kuppen "folkkär", utan att lågpannorna någonsin gav ett flygande knull, som amerikanen säger, om, eller än mindre synade hans hårda kärna.

    Sin riksdagsplats har kristdemokraterna bland slickande lågor med svettig bravur förfäktat under det kvartssekel som har förflutit sedan Svenssons lyckosamma inbrott. Under hela denna epok har partiet kunnat göra anspråk på sin tredjedel av den mer eller mindre beständiga skaran av otroget flyktiga allmänborgerliga missnöjesröstare och idioter vilken likt ett sillstim i strömmen följer den rådande samtidstrenden, på bekostnad av sitt fadderparti centern och dess tvillinga lillebror folkpartiet. Alf Svenssons bragd, om vilken jag så tidigt i min karriär som 1986 i Dagens Nyheter författade en skandalomsusad straffpredikan, är naturligtvis bortglömd i dessa dagar då ett parti som Sverigedemokraterna med ett mer brutalt samtida manér har lyckats exploatera en större portion av den procentandel av vår nations befolkning av fåkunniga och mindre vetande vilkens maximala potential jag beräknar till omkring trettio procent — den högsta siffra som nazisterna uppnådde i demokratiska val. Då räknar vi inte den ickeröstande associala minoriteten.

    Göran Hägglunds oblida öde har varit att i ett främmande, vansinnigt nytt samtida samhällslandskap med allt vad fan gammeldags svärd och lansar heter försvara dessa Alf Svenssons, Levi Petris och pingströrelsens gamla traditionella ideal i nya tider då ingen djävel, de förbannade nutida hororna, har en aning om vad dessa ideal kom ifrån, än mindre bryr sig det bittersta om dem eller den gamla sköka till häst de en gång långt bak i urtiden red in på: förgäves naturligtvis.

    Vi fåtaliga minnesgoda kommer i första hand att minnas vår Göran för hans utspel för en knippe år sedan, anno 2009, om "verklighetens folk", denna tysta majoritet som i hans plötsliga mardrömsvision skulle vända sig mot "kulturelitens" "svårartade performancevrål", etcetera, ett drama om vilket jag då skaldade några rader i denna kolumn

    Vi var några enstaka som då undrade hur det var fatt med Göran. Hade han nu ändå till sist efter allt detta sidebenekammande slipsbärande förlorat förståndet? Nej, alls icke. Ej heller var resonemanget ett symptom på deliriumliknande tillstånd till följd av biverkningar från långvarigt alkoholmissbruk och/eller antidepressiv medicinering. Alls ej! Göran varken dricker eller självmedicinerar tung antidepressiv psykofarmaka och dårhusfludder mer än för det berömda husbehovet. Istället får vi skriva detta hans bisarra utspel på samma konto som det senaste försöket att tråla de sjuka främlingsfientliga folkdjupen: en desperat och naturligtvis fåfäng jakt efter de undflyende gudlösa populistiska horderna helt enkelt.

    Kanske insåg Göran i ett ögonblick av "clairvoyance" att detta slag är förlorat nu i detta digitala scenario då "familjeidealen" är överspelade och då mer moderna tölpar med ny virtousitet spelar den samtida pöbelns pipor. Kanske var han bara trött. Hur som helt så bör vi ta av oss baskern och med ett småleende tacka en mer än medioker representant, kanske än av de sista, för den snedkammade, skötsamma, låt vara mellan skål och vägg lätt intoleranta frimicklande minoriteten från trakterna kring Vätterm för ett hyfsat, ja mer än så, väl godkänt förrättat värv.

    PS. Finns det någon icke Jesusfreak som kan le ett leende som det på den bifogade bilden? DS.

     
  • Måste vi alla tjacka vår dagens ordliga outfit på språkets H&M?

    Än en gång läser jag i ännu en av alla dessa krönikor författad av ännu en av alla dessa hoppfyllt aspirerande unga kvoterade kulturskribenter om hur man inte kan vara bekväm med detta förminskande genusperspektiv i den skruvade kontexten — ett flöde som inte kan definieras som annat än kränkande och exkluderande.

    Den fråga jag ställer mig är huruvida formuleringskonsten alltid har varit så förbannat trendstyrd som nu, här i vår gemensamma realtid, eller om denna ängsliga likriktning är ännu ett resultat av alla dessa sakramentskade "sociala medier"? Hur som helst så är upplevelsen av att läsa dessa texter jämförbar med den som jag genomled igår annandagen då min kära hustru tvingade mig med till Åhléns City, av alla förbannade djävla ställen — hur fan hon nu lyckades med det — för att bakfull och spröd låta mig överspolas av en tsunami av kedjemodeskrudade medmänniskor på jakt efter "mellandagsreans" alla Kinaproducerade byten. Mitt ansikte vitnade, knävecken mjuknade och svimningsanfallet var nära. Det engelska språket har tjugotusen ord i svang. Franskan äger åttatusen att uttrycka sig med. I vårt svenska modersmål har vi ynka fyratusen ord att tillgå. Säg mig varför avstår vi frivilligt från att använda oss av det överväldigande flertalet av de vackra små orden i detta vårt kargt vindpinade nordliga lilla språkliga vinterförråd för att istället alla tillsammans på heavy rotation hårdslita samma förbannade lilla grupp trenduttryck varav en god andel givetvis direkt nedladdade från den amerikanska pöbelunderhållningen..?

     
  • Du och jag, Andreas, du och jag...och de andra djävularna...

    Andreas och jag på Thielska då det begav sig. Säker på att ni noterade de blå pupillerna vi satte på statyn i Blå salen

    Ja, Herre du min Gud, du allsmäktige, fru Gud, lillpojken Jesus, deras infernaliske osnutne odåga till kusin Djävulen, han som avlat sig själv i otukt med sin egen mormor, och alla helvetets upptänkliga potentater, sumprunkare, kvalster och patrask — hela denna min och Andreas Brändströms gemensamma ålkrälande historia under den gångna året på Thielska Galleriet med alla dessa dementa intriger, maktspel, korrumperade kulturpersonligheter, -byråkrater och häxor i skuggorna flexande sin låååånga blixtrande knivar, Ulf Linde, kulturminster Lena Adelsohn Liljeroth, NUG, vår käre vän Claes Wachtmeister, hans efterträdare Peter Egardt, själve Djävulen i egen låg person och nu senast, av alla ***** människor, Olle mfkn Granath (word up, på min ära — en heder att bli smädad och smutskastad av folk av sådan sort...you foes, my homeboys...zu casa, mi casa...see yo in the steamin’ bowels mfkn smokin’ barrels of Hell, amigo...)...ja du min sockersöte, självgode, insmickrande, skenhelige, sliskdrypande, sillstrypande, tvehövdade, tretungade, fyrkukade, falskmyntande, smygpimpande, icke existerande Gud — säg varför gjorde du mig detta?

    En dag skall jag berättade den fulla historien, som amerikanen säger, om allt detta och mer därtill, tro mig — om det så måste bli vrålande i outsägliga plågor schteeeekt över den evigt flammande skärseldens allom uppslukande bål.

    Riktigt ännu är den dagen icke kommen. Ni får ge er till tåls en stund. Under tiden råder jag er att inte missa gårdagens eminenta dokumentär NUG — Vandal in motion av Lars Berge och Akay på SVT K-special om den briljante grafittikonstnären där hans gallerist Andreas Brändström, min käre vän och vapenbroder, spelar en huvudroll rännande runt i Berlin medan hans banekvinna allas vår kulturminister Adelsohn-Liljeroth ruvar i bakgrunden.

    Nästan smärtsamt att se är inslaget i filmen med Adelsohn-Liljeroths finske kollega som kulturminister — en underbar rock'n'roll-snubbe som i en markering mot Adelsohn-Liljeroths hänger upp ett verk av NUG på väggen i sitt ämbetsrum och inrättar offentiga klotterväggar där seniora grafittikonstnärer på 65+ målar hård abstrakt expressionism med sprayburkarna. Scenerna fick mig att sentimentalt dra mig i åminne en tid då konsten och kreativiteten även i vårt eget land fick vara punkig, flummig, utmanande, sjuk, galen och omstörtande, före det att dagens trivselfascistiska politiskt korrekta byråkrati och medelklassiga konsumism dränkte alltsammans i sitt hav av bedövande tråkighet — alla vill de väl så väl, måste jag anta, men vad fan, jag får liggsår...åhhh...ack ack ack så länge sedan det var...vi får väl gå tillbaka till det ljuva Talet, sjuttiotalet, Sveriges högkonjuktur som vår vän Johan Rabeaus korrekt kallade det välsignade flummiga årtiondet i den trista "pratshowen" Skavlan som följde på NUG-dokumentären med Andreas. Jamen se filmen nu!

     
  • Vi måste slåss för vår rätt att hata ABBA!

    Allas vår nationalkvartett av "shirt-wearing motherfuckers" för att citera Wu-Tang Clan...notera särskilt hamboleendet och penisprofilen i störtloppsbrallorna på Ulveus...tsa fuckin ha!

    Tsa ha, som han en gång skaldade, min gamle slitstarke, låt vara lätt urspårade Engelbrektsbroder Fredrik "Feffe" Olofsson, även känd som "Keffe", "Metanolmannen, "Metanolicus Rexus", rätt och slätt "Rexus" med flera för er trogna läsare av den här kolumnen, om några sådana ännu finnes, bekanta alias — tsa fuckin' ha! Jag bara älskar den solmogna högsommardebatt som kickstartades av Dagens Nyheters hårt kulturarbetande krönikör, tillika avsuttna kulturchef Maria Schottenius då denna en av dessa lojt solgetingsurrande semestermornar plötsligt drog en blixtrande lans mot den svunna "kulturvänster" vilken enligt Schottenius har "rökt sin sista joint", i ridderligt försvar av, bland alla dessa människor, Benny Andersson och hans eviga gamla ABBA, dessa nationsbärande hjältar vilka i kontrast mot den jointfimpade flumvänstern fortsätter att både fila på sina dragspel, generera miljarder till turistkassan, kämpa mot Slussen och ekonomiskt understödja kommersiellt mindre lyckligt lottade musikanter, artister och andra kulturarbetare, ej spliffzippande, nej tack så mycket, utan på sin höjd lätt vinkällaralkade, låt gå för möjligen till husbehov diskret receptpillerfluddrande. Idag är minsann alla överens om ABBA:s storhet men annat var det på Schottenius tid, ville hon mena i sin krönika, då hon och hennes medsystrar, vilka inget högre begärde än att bland nyponhäckarna i obygdens radhusområden oskyldigen få stuffa runt till Dancing Queen och Money Money, jagades med blåslampa av proggmusikrörelsens aggressivt rödvinsvänsterdrypande haschskägg...ja, något i den stilen. Jag läste med häpnad här i min solsäng — en förvåning som övergick i viss inre munterhet då Schottenius i gårdagens DN fick svar av Mikael Wiehe; en munterhet vilken sedan i sin tur tänjde gränserna mot öppet småleende i morse då jag i radions P1 efter det att tonerna av Sillstryparns Doing the omoralisk schlagerfestival klingat ut fick höra Schottenius och Wiehe drabba samman i debatt.

    Tsa ha...med anledning av detta dråpliga meningsutbyte har jag en bekännelse att avlägga:

    Jag kan inte göra anspråk på att ha tillhört "flumvänstern", om än jag helt visst är både flummig och vänster. Därtill är jag väl vid pass halvtannat eller ett par årtionden för ung. Däremot gick jag på mina barnsben i månget demonstrationståg, fördrev otaliga helgdagar i Moderna Museets barnverkstad och så vidare. Under ungdomen avnjöt jag talrika skräckblandat nedrökta* och plakatpackade, ja totalt sönderzonkade, inte sällan i den gamla kända fosterställningen liggande konserter och festivaler med horrrskönt malande tunggung av det som väl får kallas senflumproggens standarförare såsom Peps Persson, Tony Ellis, Dag Vag, Eldkvarn, Arkimedes badkar, med flera. Dessa dagar äro avlägsna nu men jag minns dem med glädje och är, om ingen oförutsedd katastrof inträffar, kassaskåpssäker på att inte ha rökt min sista joint. Jag erkänner vidare att jag var en av de lymlar vilka skulle ha varit beredda att om inte med blåslampa uppjaga så väl i snödrivan nedtrycka den olycksalige hemmapojk (töserna gick härvidlag så att säga utom tävlan — huruvida de gillade ABBA eller ej, vilket dessvärre inte sällan var fallet är jag rädd, ja det kunde kvitta) som skulle ha dristat sig till att på skolgården eller fotbollsplan yttra något så oförsiktigt som att han "gillade ABBA". Vad mera är — jag står stolt för min åsikt än idag!

    Det må så vara att vi i dessa tider tvingas uppleva för mig surrealistiska händelseförlopp såsom att gamla proletära folkdjupsspektakel som Schlagerfestivalen (som den inte längre får kallas) och Allsång på Skansen inte bara överlever sig själva med årtionde efter årtionde utan sväller sig större och starkare, mer omnipotent strålglänsande och allom betäckande än någonsin, multiplicerar och muterar, spränger varje fördämning och svämmar över alla klass- och generationsgränser — men inte kan jag väl vara den ende, the last stoner standing, i detta vårt gamla garvade hängpenisformade land som fortfarande vidhåller att ABBA:s musik är och förblir samma gamla djävla bottenfruset ointressanta, flugviktiga, osvängigt nördiga, etniskt rensat kaukasiska blöjbajsande barnkammarpop som den alltid varit? Skickligt, javisst, men vem fan bryr sig? Jag orkar lika litet nu som då med dyngan! En miljard flugor har i regel fel, det vet vi alltför väl av dyrköpt erfarenhet. Tänk er mardrömsscenariot att likt en samtida Little Alex ligga fjättrad där i tandläkarstolen, avtänd på alkohol, tjack och benzodiazepiner, och med uppspärrade ögonlock tvingas lyssna på dessa Money Money, The Winner Takes it All och allt vad fan de heter på repeat...nej, det hann nog inte gå många timmar förrän man då hade lyckats med den aldrig tidigare skådade bragden att begå mental harakiri...eller, om vi vänder på steken...ponera att vi hade samlats där ett gäng glada och sentimentala gamla gossar i den samtida uppdaterade opiumhålan för att tillsammans landa mjukt efter en helg av experimentella spjutspetsdesigndroger, gamla hederliga bolivianska bergkristaller, steroider, roppar och dignande mäklarbrickor — vilket gatlopp hade inte då den lede faen fått löpa som i det läget skulle ha vågat sig på pojkstrecket att helt abrupt och utan förvarning i högtalarna bryta av Pink Floyds Ummagumma med ABBA:s Chiquitita...nej, det hade inte funkat...dessa infernaliskt hurtfriska leksaksbeat hade helt enkelt blivit för mæget, som den danske flummaren säger.

    Den enda slutsatsen måste bli att vi i denna högsommardebatt självklart som en man måste ställa oss bakom Mikael Wiehe, våra bloddrypande bajonetter glödande i den gyllenbrynta juligryningen, och ge honom rätt på alla punkter utom en, vilken dock är desto mer avgörande. Ingen kan ju motsäga Maria Schottenius i hennes grundanalys att tiden har hunnit ikapp ABBA — att vi har blivit en nation av ABBA-fans. Personligen kan jag omöjligen se något som helst positivt i denna spöklika sanning...steget mellan Disneyland och Nürnberg har aldrig varit särskilt långt, know what I'm saying...

    * Jag kan lugna Maria Schottenius med att försäkra att några jointar då inte var aktuella för min del. Sådana var över huvud sällan förekommande under epoken, vilket Scottenius hade vetat om hon hade varit med då det begav sig, utan är som så mycket annat en frukt av den på larvfötter obärmhärtigt avancerade, allom uppslukade amerikaniseringen. Nej, chillum, chobang och Digger var de redskap som låg i min verktigslåda på den tiden.

    "Och du, din stackare, du får ingen permobil! Nej, du får sitta där ensam din stackare, medan Carl Bildt går i ridstövlar till Polen och skjuter invandrare! Ja fy fan!"

    -Weiron i ottan (citerad fritt ur minnet)

    PS. För övrigt anser jag att ABBA:s lokala eftersläntrare Gyllene Tider i den moderna anständighetens namn bör modifiera sin text "sätta på flickorna på TV2" till "sätta på flickorna på SVT2". DS.

     
  • Visst kan det hända att man blir sentimental...

    ...javisst, det var så han talade, den åldrade, numera sedan bra så länge salige Victor Sjöström då han blickade tillbaka mot sin ungdoms minnen i Ingmar Bergmans "Smultronstället", i den enda scen jag minns från filmen (har jag ens sett den i sin helhet..?). Jovisst, nog fanns den gamla sentimentaliteten som väntat där bland de mest framträdande och påträngande av de känslor som oväntat sent, bara några dagar före den stora dagen, grumlade upp inom mig då jag från bergskammen blickade tillbaka mot mitt eget förlupna liv.

    Yes baby, för snart kvartalet sedan var det, återigen som väntat, dags även för Eder Ödmjuke att passera krönet av min levnads bana, närmast flygande likt radikalskidåkaren över sin puckel; mycken tid för grubblerier fanns där ej men visst dröjer sig en högtidlig, med rikliga mått vemod och allvar tryfferad känsla kvar som alls ej kan liknas vid den akuta trettioårskrisens sturm und drang eller den nog så tunga fyrtioårskrisens ångestridna grubblerier. Det går inte att komma ifrån att den femtionde födelsedagen skiljer sig från alla de tidigare ställd i livets perspektiv. Mitt eget firande höll jag som sig bör vid Indiens strand men mitt privata högtidliga tillfälle till ära vill jag bjuda er läsare av denna kolumn några högst just privata bilder från den mer eller mindre spontana uppvaktning av min utvidgade familj som bestods mig av min älskade hustru Christina. Den begåvade amatörfotografen är förstås min käre gamle vän och broder Mauro Scocco.

    Framför allt så kan jag inte undanhålla er det i mitt tycke briljanta, så kärleksfulla tal som min älskade ende köttslige lillebror och tillika mer än tjugoårige  lagkamrat (Min backdoorpassning till honom satt i ryggmärgen och kostade våra motståndare otaliga poäng. Själv lade jag skorna på hyllan, som klyschan lyder, för kanske åtta år sedan men den lille djäveln vägrar ge sig utan lirar fortfarande på hög nivå!) Tom hade skickat från sin tillfälliga boplats i Florida och som dessvärre ej blev uppläst under högtiden — en fadäs för vilken jag, fast det bär mig emot, måste lasta min älskade fader som dessutom, det måste jag misstänka, var ofin nog att låna några av dess formuleringar till sitt eget tal...nåväl, allt är förlåtet och udda är med råge jämnt. I detta tal uppfyllde broder Tom, även känd som Lam, alias Professor Kalkyl, vördad, ja genial professor i matematisk statistik som han är, också den önskan som jag, min sjuke djävel, hade ställt till honom inför min femtioårsdag, efter en ingivelse som givetvis hade uppenbarat sig inför mig under en av dessa långa golgatavandringsliknande promenader en av dessa välsignat solextatiska dagar på denna Indiens mäktiga magiska strand där alla dessa exemplar av vårt gamla folkkära släkte homo sapiens rex som alltid passerade inför mina ögon i en ändlös parad, året före. Håll till godo — och förlåt mig en dos av självförhärligande genom tredje person...skål på dig John, för att citera ännu en odödlig replik ur vår svenska filmhistoria! (Nå, vilken film är det nu då..? Rätt gissning vinner sinnesfrid...)

    Min käre bror Tom Brittons tal:

    Käre broder

    Det känns tungt att vara borta på 50-årsdagen till den närmaste personen
    jag har som jag träffat hela mitt liv och och kommer träffa resten av mitt
    liv! Orsaken till min frånvaro är att jag temporärt flyttat till USA för
    endast 8 dagar sedan vilket tyvärr inte kunde senareläggas.

    Vad kan jag säga om dig? Vi är både väldigt lika och olika! Nedan en kort
    allvarlig resumé (humor är oväsentligt i liknande tal tycker jag).

    Jag har genom åren beskyllt dig för att vara lite av en lyxlirare. Detta
    stämmer inte vet jag nu sedan jag flyttat till samma port som dig och vet
    mer hur dina dagar ser ut: du är en hårt jobbande yrkesarbetare som trivs
    bäst med att vara hemma och jobba, gymma och laga nyttig mat iklädd en
    trasig t-tröja och mysbyxor. Den vällagade middagen inmundigas helst
    framför ett bra sportprogram (ingen jävla innebandy!) i tv-soffan.

    I ditt jobb som författare, och som funnits i dig redan sen barnsben, vill
    du då och då besöka livets lite mörkare sidor och undersöka dem. Detta gör
    att vi nära, och jag tror även du själv ibland, kan bli lite rädda för
    dig. Jag har med tiden lärt mig leva med och även uppskatta denna sida hos
    dig. Jag vill här även framhålla en stor eloge till Christina som ju ser
    dessa sidor mest och som alltid stöttar Dig till 100%! Vilkan klippa!
    Claes, här min enda pekpinne: glöm inte att uppskatta Christina för detta
    och att även stötta henne! Jag tror dock att du gör det.

    En sak jag försöker lära mig från dig är att ta livet på allvar. Inte bara
    följa strömmen, att inte alltid hålla sig inom ramen (eller som du säger:
    att inte alltid vara långt, långt innanför ramen bara för sakens skull som
    99% av befolkningen), att inte vara en nicke-docka, att inte bara snacka
    "small-talk" och att verkligen stå upp för sina tankar. För detta krävs
    ett stort mod - detta har Du verkligen.

    Det har varit en stor glädja att vara din bror genom livet. Jag kan lova
    dig att jag fått vara med om mer äventyrligt tack vare dig än vad Du fått
    uppleva tack vare mig. För att nämna några spännande minnen (i kronologisk
    ordning):

    - att med Love (du är väl där?) följa med på allsköns hyss på Dalarö

    - att i barndomen klättra GENOM torrdasset på Tomta (jag kommer inte ihåg
    "varför" vi skulle göra detta - gör du)?

    - att på Vällingbybadet (tillsammans med bröderna P som jag hoppas finns
    på plats) som FYRA 15-åringar blivit uppskrämda av EN tio-åring att hans
    brorsor skulle ge oss stryk så att vi klämde oss ut genom
    20-centimetersfönstret i omklädningsrummet

    - att (även det med bröderna P) sitta på Kungliga Operan lyssnandes till
    Verdis requiem som de helt säkert enda bland åhörarna som just innan rökt
    cigaretter garanterat utan tobak

    - att spela basket på Dalarö med gossar för vilka 1000 kr är som 1 kr för mig

    - att se nba-finalen kl 4 på morgonen hemma hos en levnadskonstnär på söder

    Jag hoppas vi fortsätter att bo nära varandra länge än och att vi får, om
    inte 50 så i alla fall 40 ytterligare fina år tillsammans!

    Så till den matematiska uppgift du har bett mig lösa.

    För övriga kan jag informera om hur den löd: "Nu när jag är 50 år, hur
    stor andel av dem jag träffat genom livet lever fortfarande?"

    Den som läser upp detta tal har fr.o.m. nu friheten att korta ned mitt
    svar efter eget tycke beroende på intresse bland åhörarna. Claes kan ju
    läsa svaret i morgon mer noggrannt. Övriga som är intresserade kan också
    få svaret per mail från Claes.

    Först vill jag säga att uppgiften är lysande för att illustrera vad
    matematik kan användas till OCH för att visa hur man arbetar när man löser
    verkliga problem med matematik!

    Huvudregeln är: FÖRENKLA PROBLEMET. Att veta vad man kan förenkla (och vad
    man inte kan förenkla!) för att svaret på det förenklade problemet ska
    ligga nära svaret på det ursprungliga problemet, är den hantverkskunskap man
    tränar upp sig som matematisk modellerare.

    Jag besvarar alltså först svaret under följande 4 antaganden:

    1. Alla människor lever exakt 80 år

    2. Man träffar lika många människor i olika åldrar av ens liv

    3. De man träffar är, åldersmässigt, ett slumpmässigt urval bland
    befolkningen.

    4. Befolkningens storlek förändras inte över tiden (dvs det finns ungefär
    lika många invånare nu som för 50 år sedan).

    Under dessa förutsättningar är andelen nu levande, bland dem man som
    50-åring träffat under sitt liv, lika med 68.75% (alltså ungefär 2
    tredjedelar är fortfarande i livet). Klart större än man kanske först
    skulle tro!

    Hur påverkar våra 4 förenklingar då svaret?

    1. Om vi i stället tänker oss att livslängden varierar så att somliga
    lever längre och andra kortare kommer det förstås påverka svaret. Exakt
    hur det påverkar beror på exakt hur livslängdsfördelningen ser ut.
    Jag är som forskare inte tillräckligt nära verkligheten för att ha tagit
    reda på den fördelning exakt utan jag har testat med en viss slumpmässig
    livslängdsfördelning och fann då att svaret skulle ändrats från 69% till
    74%, alltså en ännu större andel fortfarande levande!

    2. Detta antagande tror jag inte är helt orimligt. Självklart är det så
    att om Claes träffade väldigt många människor som liten men knappt några
    nu skulle 68% ändras till något mindre, och omvänt om Claes träffat väldigt
    mycket folk på senare år jämfört med tidigare.

    3. Detta antagande är förstås en grov förenkling. Sanningen är snarare att
    man träffar fler folk i samma ålder som en själv. Dvs som liten träffar
    man mest andra barn och som 49-åring träffar man mest vuxna (Claes är dock
    väldigt uppskattad av Nils och Alice också!). Ett sådant socialt beteende
    (som de flesta av oss har) tenderar även det att ÖKA andelen nu levande
    bland dem man träffat i livet: det är ju de gamla man träffade som liten
    som nu är döda.

    4. Detta antagande duger approximativt. Befolkningen har ju förvisso växt
    lite, men främst tack vare invandring. Lite förenklat kan man säga att även
    detta skulle ÖKA procenten nu levande bland dem man träffat.

    Mitt svar på den ursprungliga frågan blir därför att jag tror att mellan
    67-80% av dem du träffat genom livet fortfarande lever!

    Mission completed!

    Din bror Tom

     
  • Förlåt en barnslig intern kompispassning i juletider...

    Rakt och enkelt budskap på tågtoaletten, Hallsberg-bound

    Om något eller några exemplar ur det stolta följe vilket en gång gick under det ärevördiga namnet Brittons Brigad, med rötter slingrande sig ned i djupen av den innersta sjuka kärnan av Stockholms innerstads inre gamla basketkretsar, ännu besöker detta forum nu sedan vi av ren självbevarelsedrift har avlägsnat kommentarsfunktionen, den frågan må för stunden förbli obesvarad. Om så vore, ehuru, så torde vi kunna stadfästa att det är ni, era sjuka djävlar, och endast ni, och inga andra, som äger de kunskaper, de livserfarenheter och den kännedom om stockholmshistoriska interna koder vilka äro oundgängllga för att förmå förstå och till fullo värdessätta komiken i ovanstående bild, oskarpt mobilfotograferad av Eder Ödmjuke på en plats så prosaisk som tågtoaletten på väg mot Hallsberg nu i lördags. Inte illa, eller vad sägs? A blasted mfkn deleriously Merry bleedin’ goatsuckin’ skullfkn’ geekslappin’ broadcloakin’ X-mas to ya’ll ye freakn’ toastsmokin’ pornsurfin’ triplecrownlovin’ Brave Brigadiers!!!

     
  • Mauro 50 — salute!

    Gamla vännerna och klasskamraterna Eder ödmjuke och Mauro flankerar gamle demonproducenten Kaj Erixon på Scoccos 50-årsfest. I bakgrunden Elias "Saile" Eliasson

    För nu ett par månader sedan hade turen kommit till min älskade gamle vän och hemmapojke Mauro att basta halvsekel, sannerligen en milstolpe här på vår levnads vandring för oss som är lyckliga nog att nå så långt. Jag står själv i nästa led.

    Om Mauros och min gemensamma historia finns mycket att förtälja. Något har jag sagt och mer kommer, var så säkra. Jag lärde känna gossen redan under mellanstadiet ute på Dalarö då han kom som gäst till min kusin Love. Ryktet om hans musikalitet hade redan då föregått honom som en lokal legend. Jag minns att jag genast slogs av hans reptilsnabba replik och skoningslösa humor. Där kom man djävlar inte undan med halvmissar! Det var sedan under gymnasietiden på Östra Real som vi blev klasskamrater och vänner under en viktig och formande tid i början av åttiotalet, synt/new romantic-eran. I vår klass bildande vi en brådmogen, samtidigt romantiskt trånande som frätande sarkastisk sextett pojkar med Mauro, Johan Kling, Johan Skog, Urban Reese, Per Widman och jag själv, med de äldre förebilderna Tom Wolgers och Anders Skog hökande över oss, slyngeln Heinz Liljedahl som lillebror och bland andra sådana som Johan Kinde och Olle Ljungström kretsande i periferin. Det vilade något djupt stockholmskt över eran, tveklöst, och nog var det en kreativ tid. I centrum stod Mauro med sin begåvning. Över en natt kom han ut ur kokongen som ekvilibristisk jazzrockgitarrist och förvandlades till fullfjädrad popsångare och artist. Komiker, estradör, modeprofil och allkonstnär var han därtill. Det var ett äventyr att se honom etablera sig som popstjärna redan som sjuttonåring.

    Så gott som alla i vår krets har fallit ifrån med åren men Mauros och min vänskap har bestått proven. Det är jag stolt över. Våra gemensamma äventyr, de erfarenheter vi delar, som våra brottningar med de mentala monstren, för att inte tala om den rika bank av dråpligheter, djävulskap och allsköns mer eller mindre sjuka referenser som vi har byggt upp genom alls dessa år — det är en skatt att vårda. Att se Mauro ta emot hyllningsskivan till hans ära, med hans hits framförda av Plura, Peter LeMarc, Tomas Andersson Wij, Kleerup, Markus Krunegård, Sarah Dawn Finer, Newkid, Petra Marklund, Johan Kinde och två andra gamla gossar ur vår förflutna, Heinz Liljedahl och Olle Ljungström med deras Heinz & Young*, med flera — det var en högtidlig upplevelse, dubbeldoppad i den just den rätta brygden av vemod, nostalgi och sentimentalitet för att förläna den en särskild kostbarhet. Hyllningsskivan når handeln i början av det nya året är det sagt. Låt mig än en gång utbringa mina mest hjärtliga gratulationer pojken!

    * Har nu fått höra att även Eva Dahlgren har anslutit med vad Mauro beskriver som "en minimalistisk Daniel Lanois-version" av "Till dom ensamma". Håll utkik efter hyllningsskivan i handeln!

     
  • Hur genialisk och demonisk var han egentligen, gubben Strindberg?

    Inför detta strindbergska jubileumsår så gnälldes det på våra kultursidor över hur otillräckliga regeringens satsningar för att hylla vår nationalförfattare var och så vidare. Det jämfördes bland annat med Norge. Där minsann har man vett att vara stolta över sin Ibsen men här var det den vanliga kulturförmörkelsen, etcetera.

    Nå, ingen behövde nu oroa sig för att vi inte skulle få nog av Strindberg under detta nådens år. Vi talar om monumental överdosering. Herre Jesus, karldjäveln är överallt — sida upp och sida ned i tidningar, på alla teatrar, i utställningar, evenemang och så dessa förskräckliga gamla pekoraler på TV. Snälla någon den med Thommy Berggren i rollen som den demoniske Strindberg — kan ingen ta bort denna hemska skolteater...och stackars Bibi Andersson i den andra...hon är inte direkt lyckad...var hon inte bättre skådis än så utan snarare agerande fotomodell..?

    I unga år så läste jag mycket Strindberg. Han tillhörde mina viktigaste litterära förebilder. I modern tid så har jag läst tre av hans böcker. Samtliga har varit gruvliga besvikelser. Först var det när jag arbetade med skärgårdskapitlet i min egen bok Sekelskifte i Stockholm. Då läste jag I Havsbandet i hopp om att inspireras av Strindbergs naturskildringar. Det var en omständlig, långsam och tråkig bok och naturskildringarna gjorde mig besviken. I en tidig version av min text så lade jag Strindbergs skildring av hans första möte med skärgården från Tjänstekvinnans son bredvid mina egna skärgårdsskildringar men när min far läste den versionen så sade han att jag var tvungen att ta bort den då det blev pinsamt för Strindbergs del, vilket jag då gjorde av artighet.

    För några år sedan så läste jag hans sena självbiografi Ensam som tråkade ut mig i grunden och var medioker i sina stockholmsskildringar.

    Jag tänkte att jag måste ge gubben ytterligare chanser så i vintras tog jag som min privata jubileumshyllning fram Svarta fanor och nu blev jag fly förbannad. Vad i helvete är det han skriver, karlfan? Vilken djävla dynga — ett osammanhängade dravel helt utan någon som helst relevans för vare sig vår eller någon annans tid. Helst ville jag hala fram min flodhästpiska och prygla gubbdjäveln till insikt — med säkerhet ett utsiktslöst projekt. Hans kvinnosyn sedan...nog visste jag att det var illa men det han skriver i Svarta fanor passerar alla som helst gränser och diskvalificerar i min mening hela hans författarskap från all trovärdighet åtminstone i samhällsfrågor.

    Tre svåra besvikelser av tre möjliga är alltså resultaten av min samtida Strindbergsläsning. Det är möjligt att jag kommer att ge honom ytterligare chanser. Jag funderar på någon av de förmenta dårböckerna En dåres försvarstal eller Inferno där jag väl ändå måste tro att han visar andra takter Jag har mina misstankar om den där galenskapen och undrar om inte den allvarliga sjukan i själva verket kan ha varit den gamla vanliga narcissismen. Låt oss hoppas att han kan göra comeback som en författare värd respekt, som Zlatan säger, i mitt sinne för om det fortsätter som i de här tre böckerna — då tvingas jag tamigfaen konstatera att det är kejsarens nya kläder hela djävla vägen till banken.